Har du någon gång tänkt på, hur det vore om världens mest fantastiska och coolaste person inte visste att han/hon är världens mest fantastiska och coolaste person? Att denne inte kunnat se det själv. Och låter sig styras av omgivningen. Allt pga osäkerheter, jante, rädslor eller tillfälliga känslor av otillräcklighet. Eller att denne tror att berömmelse, rikedom eller popularitet hade någon betydelse? Eller att personen inte har någon aning om effekten han/hon har på andra. Personen har inte den blekaste aning om hur han/hon hade kunnat förändra världen, tillföra gott och sprida glädje omkring sig bara genom att våga vara sig själv fullt ut.

Det vore väl förbannat synd om det vore så, va? Riktigt olyckligt. Och givetvis, om du hade berättat det för personen hade det inte gjort någon skillnad för att han/hon skulle aldrig tro dig. Aldrig. Personen vore allt för blygsam för att för att acceptera det. Allt för naiv för att se det. Och kanske t.o.m. tänkte att "jag är bara en i mängden".

Men tänk om personen lever ett helt liv på denna planet utan att verkligen veta sanningen.

Du vet vad jag menar.

GLÖM INTE ATT FÖLJA MIG PÅ BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Men alltså HUR härligt väder har vi haft de senaste dagarna? Över 20 grader och sol varje dag sedan i torsdags. Mitt största problem (näst efter bastutemperatur i lägenheten) med detta väder är att jag får sådan grov klädpanik så att innehållet i min garderob ligger i en hög på sängen vaaaarrje gång jag ska ut genom dörren. Oerhört tröttsamt, haha. Det är ungefär samma sak vareviga år. Well.. I förhållande till t.ex. pollenallergi kan man ju tycka att mitt problem är ganska.. ja, ofarligt. Jag lider med er pollenallergiker, det måste vara förbannat otrevligt.

Helgen har varit så gott som perfekt. Jag har visserligen jobbat stora delar av helgen, men det livet till. I lördags efter jobbet stack jag snabbt hem, svidade om och slängde i mig mat och sedan parkerade vi oss på Strampens uteservering med en kanna sangria och bara njöt. Orimligt trevligt.

Den här utsikten får man aldrig nog av. Redan i min tidiga ungdom (haha, oh well, now I'm old) när vi hängde på bryggorna i Hovrättsparken satt vi och njöt av utsikten när solen gick ner någonstans bakom Smulterö. Alltså så magiskt.

På söndag, morsdagen till ära, roadtrippade jag och min äldsta syster Jenna till Kovjoki. Där bor min lillasyster Elin, och mamma och pappa var också och hälsade på. Som mordagsmiddag blev det tacos i solskenet på Elin och Robins nybyggda (och ännu halvfärdiga) terrass. Och cheesecake till efterrätt.

Vi ber till vädergudarna nu att detta väder ska hålla i sig. Tänk, tääänk om vi får ha väder som dessa dagar samtliga dagar nu ända till början av september. Det vore sannerligen en dröm.

Vad har ni gjort dessa sommardagar?

GLÖM INTE ATT FÖLJA MIG PÅ BLOGLOVIN & INSTAGRAM

- Det krävs egentligen inte så mycket i livet för att skapa spänning kan jag lova. Det räcker med att man vågar ta ett steg utanför sin comfort zone och vips känner man sig lite mer levande. Jag har verkligen växt två meter på sistone - iallafall inombords. Och vet ni, att det är exakt den känslan som gör livet värt att leva. Allt som är värt att ha i livet kräver ett litet eller stort steg utanför ens egen bekvämlighetszon. Även om det känns väldigt motigt innan man gör det så känns det så löjligt ljuvligt efteråt. Och om man bara kunde kapsla in den känslan så att man kunde komma ihåg den inför nästa grej man står inför så hade man kanske inte tvekat så mycket varje gång. Som en mental tränare är jag även tvungen att tillägga; MOD är en muskel!

- Men tanke på första punkten då.. Jag varit på gymmet. Ni ba "emh.. jao.. precis som alla andra?". Till saken hör att jag har alltid haft något underligt obehag att träna tillsammans med andra. Haha, missförstå mig inte men jag tycker att det känns som en oerhört "naken" situation att stå och svettas tillsammans med andra människor. Eller att någon överhuvudtaget liksom skulle se mig när jag tränar. Jag har då ingen aning om VARFÖR, men så har det varit. Jag har alltid valt att ta mig ut på löpturer när det är som minst folk i farten. Jag drog mig länge innan jag vågade sätta min fot i simhallen för några år sedan (och ve och fasa, duscha med andra). Jag höll på att få hjärtsnörp av bara tanken på att löpträna i grupp, och bestämde mig därför att jag MÅSTE, så det började jag med i höstas. Och sist men inte minst; jag blir kallsvettig och får ångestsköljningar av bara tanken på att sätta mig fot i gymmet. Så givetvis var jag tvungen att göra det också. Niklas fick mig övertalad och en lördagsmorgon för 1,5 vecka sedan drog vi till gymmet tillsammans. Och jo, det är fortfarande främmande grej för mig att gå in i gymmet. Men jag hoppas att jag en dag ska kunna känna mig hemma och inte dra mig till löpbanden bara för att det är där jag känner störts trygghet. Jag gillar att träna hemma, verkligen, men jag känner verkligen att lite vikter hade kunnat vara ett fint tillskott i träningen ibland.

- Orimligt snabbt går tiden. Det var seriöst nyår igår. Och min lillasysters (@elinmoller) äldsta avkomma är nu fyra bast. Fattar ni att min LILLASYSTER har en fyraåring? Det är helt galet. Min lillasyster - hon som jag nästan ville slå ihjäl när hon snokade i mitt rum när vi var små, vilket kändes som typ.. ja, igår. Hon har liksom två barn. Och mitt äldsta syskonbarn är 10. Okej, nu får jag sluta. Jag får ångest. Haha. Men min point här är att livet flyger förbi oavsett man man väljer att leva fullt ut eller ej. Vet ni hur viktigt det är att fira livet? VARJE DAG. Fira att man lever. Och vara tacksam för det lilla. Allt det vackra är kort. Och ja, våga ta risker för att göra livet lite bättre. Det tror jag hårt på.

Bilderna i inlägget är från en finfin kväll när Sigg och Rebecca bjöd oss på middag för 2,5 veckor sedan. De kvällarna är alltid ett oerhört trevligt minne med god mat och intressanta diskussioner med människor man tycker om.

GLÖM INTE ATT FÖLJA MIG PÅ BLOGLOVIN & INSTAGRAM