Hej alla! Hoppas ni mår bra. Här har det varit tyst ett tag nu. Och SOM jag har saknat bloggen ska ni veta. Att uppdatera bloggen har vissa tider i mitt liv varit ett stoOort stressmoment. Då har jag helt enkelt pausat, och det är precis fallet gällande min senaste bloggpaus också. Jag har varit så oerhört trött nu hela hösten och vintern hittills. Bloggen tog mera än vad den gav, och då är det helt självfallet att jag lägger det på paus. Det är för att JAG har ansvar för mitt eget mående. Ansvar ligger inte hos min pojkvän, inte min chef, inte min mamma och inte min pappa. JAG bär ansvaret för mitt eget mående. Det är det egentliga budskapet i detta inlägg!

Allt i ditt liv är du ansvarig för. Alla händelser, alla upplevelser, din hälsa. Allt. Du bär ansvaret för allt. Du är inte offer för livet. Livet händer inte till dig, det är du som skapar det. "Men va? Nej. Allt negativt i mitt liv är inte mitt fel. Det bara drabbar mig", kanske du tänker nu. Och nej, det är inte ditt FEL, men det är på ditt ANSVAR. Du kanske inte är medveten om hur du skapar i ditt liv alla gånger, men faktum är att du skapar det. Om du bara visste hur din hjärna lever sitt eget liv om du inte tar kontrollen över den. Jag är fullt medveten om att jag eventuellt trampar någon på tårna nu, och det är verkligen inte min mening. Men försök ta till dig budskapet.

År 2013 kan ha varit det bästa och sämsta året i mitt liv. I början av året blev jag tillsammans med Niklas. Och under senare delen av året drev jag mig själv till mental utmattning och den berömda “väggen” var inte så långt borta. Jag var i slutskedet av mina frisörstudier, jag jobbade på tallink silja som vikarierande catering host och försökte skriva slutarbetet någonstans där emellan. Jag var väldigt slut som människa i slutet av sommaren 2013. Detta efter (för mig) absurda arbetsförhållanden på båten och all stress jag skapade kring mina studier. Missförstå mig inte, jobbet var roligt och givande men det passade inte riktigt mig. Och det var ju inte studierna som stressade mig, det var mina TANKAR på studierna som stressade mig (U see what I mean? Det är inte livet som gör dig stressad, det är dina tankar som gör dig stressad). Hösten 2013 började jag min sista period frisörpraktik men hann inte hålla på särskilt länge innan det sa stopp. Det slutade med att jag blev sjukskriven och låg hemma I tre månader. TRE månader gjorde jag ingenting. En två kilometers promenad var ett heldagsprojekt för mig, och att träffa folk dränerade mig totalt på energi. Jag var konstant trött, hade problem med sköldkörteln, magen, eksem, diverse kvinnoproblem.. Listan är lång! Jag var så jävla arg på livet. Fruktansvärt arg, ska ni veta. Jag klagade ofta. Hur kunde livet servera mig en sådan tråkig verklighet?? Varför klarade JAG inte av allt det där som alla andra av mina studiekompisar tycktes klara av helt galant? (I efterhand fick jag lära mig att alla är vi olika och påverkas olika av olika livssituationer. Vilket låter helt självklart, eller hur? Men varför jämför man sig fortfarande med andra då?)

Det var inte förrän jag insåg att "det är ju för sjutton jag som bär ansvaret för min situation" som saker och ting började förändras. När jag dumpade offer-mentaliteten började livet reda upp sig, och i samma veva hittade jag den mentala träningen. Jag är mycket tacksam för att jag tog mig själv på allvar innan jag gick in i väggen. Jag tog ansvar för situationen och såg till att reda upp allt, istället för äta antidepressiv medicin jag fick utskrivet och sitta och vänta medans min psykolog redde ut mitt kaos. (Edit: Ang. en kommentar bör jag tillägga att jag är HELT för antidepressiva om man anser sig ha nytta av det. För mig var det inte ett alternativ. Jag gick i terapi, men jag åt inte antidepressiv medicin). Det hade varit så totalt oansvarigt av mig att inte ta ansvar för mig själv när jag VISSTE att diagnosen utbrändhet var nära. Det är min plikt att se till att jag är mitt bästa jag. För i resten av mitt liv vill jag vara frisk och glad, skaffa barn och vara en bra mamma, göra bra ifrån mig vad gäller jobb och karriär, vara en bra partner, vän osv.. Inte för att jag känner att jag måste, eller för att någon ber mig det. Utan för att jag VILL. Jag vill leva ett bra liv.

Jag blir så genuint ledsen när jag hör om människor som är utbrända, eller är på väg att bli utbrända. Det är inte något man blir frisk ifrån bara sådär. Jag har, trots att jag INTE varit utbränd, fortfarande men från den där stressiga perioden i mitt liv. Jag är i dagsläget mycket mindre stresstålig, och blir mycket snabbare orkeslös. Det är nog något jag kommer få dras med resten av mitt liv. Men jag kom lindrigt undan kan man väl säga. Jag vågar inte ens föreställa mig vilka men jag hade fått dras med om jag inte tagit tag i situationen i tid. Jag känner genuin tacksamhet nu såhär i efterhand. Jag är nu mycket medveten om min egen gräns. Jag tar mig själv och mitt mående på största allvar och ser till att jag mår bra. För jag är trots allt den viktigaste personen i mitt liv. Precis som att DU är den viktigaste personen i DITT liv. (Påstå inget annat nu!) Därför blir jag ledsen när jag ser människor omkring mig som gång på gång får tecken från kroppen om att något inte står rätt till, och att de sedan inte tar det på allvar. LYSSNA på kroppen (om inte för din egen skull, så för dina nära och käras skull. Dom som betyder något i ditt liv)! Det är verkligen inte så att allt är frid och fröjd och du plötsligt dunsar in i väggen. Nej, kroppen är så fantastiskt att den ger dig varningssignaler. Och lyssnar du inte första gången så ger den dig en till. Fortsätter du köra över dig själv så kommer kroppen gång på gång ge tecken på att något inte riktigt är som det ska. Allt för att du ska kunna ta tag i din situation så snabbt som möjligt. Kroppen strävar ALLTID efter homeostas, att vara i balans. Men återigen; det är på ditt ansvar. Utbrändhet är inget man får, man skapar det. Alldeles själv.

Lätt hänt är det att man hamnar i duktighetsfällan och man tror sig besitta några slags superkrafter. Tro mig, du har inga superkrafter. Du är en människa. En människa som tänker. En människa som känner. Men framförallt en människa som förtjänar att må bra och leva ett gott liv.

Se nu till att ta ansvar för ditt liv.

GLÖM INTE ATT FÖLJA MIG PÅ BLOGLOVIN & INSTAGRAM