Igår när jag satt och skrev mitt första blogginlägg på många och långa veckor slog det mig hur mycket jag saknar skrivandet. Jag borde nog ta upp det på allvar igen, det är ju så förbannat bra terapi. Man blir på något konstigt vis lugn i själen. Och för övrigt är det ju himla roligt att kunna gå tillbaka i arkivet och se vad man har skrivit. På tal om ingenting så är idag dagen då jag och Niklas har varit tillsammans i ett halvår. Han gav mig rosor och jag är nu bara ännu mer övertygad om att han nog är världens i särklass finaste pojkvän.

Det här med att inte bli tagen på allvar alltså.. Jag har under många, många år haft väldiga problem med min hälsa. Det har blivit en jäkla massa spring på olika läkarundersökningar, allergitester, labbprov och dylikt. Ännu har jag inte fått någon fastställd diagnos. Jag har så länge jag kan minnas lidit av allt från mag- och tarmbesvär, trötthet, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter till nedstämdhet, förkylningar, huvudvärk, illamående och eksem. Jag kan inte förstå att det kan vara så svårt att få någon rätsida på det här. Det har gått så långt att jag nästan accepterat att det kanske alltid kommer att vara på det här viset. Främst lider jag av mitt problem med min mage, men det har liksom blivit så att jag har vant mig, jag är van med det faktum att varje kväll är magen så hysteriskt uppblåst att jag ser gravid ut. Ibland har jag till och med funderat över om alla kanske har det såhär och att jag bara är ovan. Absurt! Det är nu de senaste månaderna jag blivit mer fundersam över mitt tillstånd. Det känns inte helt okej att jag ska behöva må såhär i all framtid. På senare tid känns det som att det har blivit värre (det går i perioder). Eksemet jag har på mina händer har förvärrats och numera är det inte bara torrt, ibland blir det också små vattenfyllda båsor som kliar och svider. Det faktum att jag studerar till frisör och nu håller på med min praktikperiod på salong har bara förvärrat utslagen pga av kemikalierna i produkterna som används. Inte okej! Jag är dessutom ofantligt orkeslös och ofta blir det så att jag in på eftermiddagen känner mig svag, nästan så att benen inte håller att stå på. Ofta försöker jag låtsas som ingenting, för man vill ju inte visa sig svag. Nejnej! Men ibland blir det faktiskt FÖR mycket. Min praktikhandledare kollade på min hand för några veckor sedan och sa direkt "jag är ganska säker på att du har celiaki". VADÅ? Skulle jag ha celiaki (eller glutenintolerans som det också heter)? Det lät ju nästan lite skumt. "Näe", tänkte jag. Jag började ändå googla fenomenet och kom över mycket intressant information och det lär vara så att man oftast har väldigt diffusa symptom när man lider av celiaki och därför blir det mer svårupptäckt. Jag tyckte dock att det var helt självklart att min läkare borde ha kollat upp detta i samband med allergitesterna jag gjorde i början av året, men tydligen så var fallet inte så. Det enda som konstaterades vid det tillfället var gräsallergi (vilket jag tack och lov inte märkt något av) samt kontaktallergi mot methylchloroisothiazolinone (omöjligt att uttala, jag vet). Det stör mej något otroligt och jag blir så himla besviken på att jag praktiskt taget ska behöva diagnostisera mig själv utan en läkares hjälp innan någon kan komma underfunn med vad det verkligen är för fel på mig, och verkligen börjar ta mig på allvar. Jag tog iallafall kontakt med min läkare härom dagen och bad om att få testas för celiaki (trots att jag gjort ett hemmatest köpt på apoteket som visade negativt). Så igår var jag till labbet på blodprov (för ungefär sjuttionde gången), och jag borde få svar om en vecka. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att det är just celiaki samt hudceliaki jag lider av, för symptomen som beskrivs stämmer väldigt väl in på mig. Det är så fruktansvärt att jag under ~8 års tid (mer eller mindre) varit sjuk väldigt ofta av oförklarlig anledning, så ofta så att folk nästan slutat ta mig på allvar. För vem är sjuk så ofta, under en så lång tid, utan att få någon slags diagnos?! Fler uttalanden som "du är bara mer mottaglig för förkylningar", "du har nog bara lite överkänslig mage" och "dina utslag är typiska för stress" gör mig så frustrerad att jag vill slita av mig håret. Även fast jag skulle bli extremt lättad om jag skulle få diagnosen celiaki, så skrämmer det mig också en aning. Att mittiallt vara tvungen att lägga om kosten helt känns lite överväldigande. Jag har nämligen under en längre tid funderat att göra det på eget intiativ för att kunna diagnostisera mig själv helt eftersom läkarna inte tycks kunna göra det. Men det känns som ett himla stort projekt och det har därför aldrig blivit av. __________ Anledningen till att jag skriver dethär här är för att jag undrar ifall det möjligtvis finns någon där ute som besitter någon liknande erfarenhet, och hur har det gått för er? Om ni inte är glutenintoleranta med ändå haft samma symptom, vad är det då ni lider av?