L I V R Ä D D

För fyra år sedan nämnde min tidigare kirurg ordet käkprotes. Något som eventuellt skulle bli aktuellt längre fram på grund av mina tidigare käkoperationer. Jag trodde inte att längre fram skulle innebär fyra år. Det har gått sex år sedan jag gjorde min första och största käkoperation. Det har gått så snabbt. Från den första till nu, till proteser.

Jag är livrädd. L I V R Ä D D. Jag vill inte genomföra den här operation men jag vet att jag måste. Det är mitt enda alternativ. Min käkar är inte alls i bra skick och det har gått snabbt utför. Jag är så rädd för allt. För hur jag kommer se hur, hur det kommer bli, för smärtan, ärren, allt. Jag vet att jag borde tänka positivt, att äntligen kommer det blir bra och jag kommer inte känna lika mycket smärta som jag gör idag. Men det är svårt. Det är svårt att hoppas på något som jag gjort under 5 tidigare ingrepp och som inte alls visat sig ge något vidare resultat. Eller så ska jag väl kanske inte heller säga, jag vet inte hur det hade sett ut om jag inte genomfört dom. Jag vill inte gå igenom allt igen. Jag vill inte lägga mig i ovisshet om hur tiden efter kommer se ut. Hur smärtan kommer vara. Hur länge jag kommer vara borta från jobbet etc.

Jag känner mig så ensam i det här. Det är så svårt att prata om. Det är något som för mig är jättejobbigt och tynger mig. Det är svårt att acceptera att jag måste genomföra skiten. I två år var det ingen som trodde på mig och här är jag nu, sex år senare. Hade det sett annorlunda ut om någon redan från början tog mig på allvar? Ingen vet.


Gillar

Kommentarer