Jag har varit ätstörd. -Sista delen

När trean började mådde jag bra. Jag trivdes ändå i min kropp, kände mig självsäker och glad. En grej hade hänt mig som gjorde att jag hade hopp, glädje och kände att allt var på väg åt rätt håll. Dock strulade till sig ganska direkt. Jag hade upplevt ''den här grejen''' (vill inte gå in på vad det handlar om då det inte endast rör mig) förut och då hade jag blivit helt fast, tappade bort mig själv och kunde inte släppa det. Denna gången gick jag in med en annan känsla men det visade sig bli likadant, ännu en gång. Självklart tog denna grej hårt på mitt mående men jag försökte stå rakryggad och gå vidare, älska mig själv och fortsätta vara glad, utan ''denna grej''. Dock fick den mig att tvivla massor på mig själv, klanka ner på mig, hitta fel, sänka mitt självförtroende och jag skapade mig en bild av mig själv att ''fan det är ju något som är FEL på mig''.

Jag hade inte gjort något fel. Allt var ett spel och jag var nog en spelpjäs. Det där kan jag tänka mycket kring men jag vet hur jag ska förhålla mig till det idag.

Den här grejen hade även fått mig att vilja vara tränad och påverkade min kost en del. (jag ber om ursäkt om det är jobbigt för er att jag skriver ''den här grejen'' but I just can't). När måendet blev som det blev, började jag ännu en gång spy. Jag minns fortfarande inte exakta tillfällen eller dagar men jag vet att jag gjorde det, då och då, när jag kände mig ful och stor. Något som piggade upp detta var när Draget kom. Jag älskade den veckan! Fest, skratt, gemenskap, glädje 24/7! Helt magisk vecka. Skrika, hoppa, sjunga, hetsa, klä ut sig. Jag fick liksom gå in i en drömbubbla ett tag och oj så skönt det var.

Dock blev det en fara när vardagen slog tillbaka för då kom den ännu hårdare. Allt blev tristare, efter en vecka med alkohol kände jag mig minst sagt ur form. Jag försökte dra ner på sockret. Vissa dagar åt jag ingenting onyttigt alls medan en annan kväll satt jag och tryckte i mig en hel godispåse för att sedan spy upp den. Det var en sådan självklarhet att bara gå och spy om jag mådde för illa och ångrade att jag ätit. Det märkliga är att jag stundtals mådde prima medan jag andra dagar kunde gå omkring och hata mig själv, få världens dipp och bara må oerhört dåligt.

Jag minns en dag i höstas. Jag hade oerhörd ångest. Jag kände mig stressad på ett sätt jag aldrig tidigare känt. Allt kändes piss. Jag skulle iväg på träning men hittade inte mina vantar. Jag började slå, skrika. Springa omkring. Jag började gråta. Andas hårt och tungt. Jag satte mig på golvet i förtvivlan, reste mig upp. Tog tag i en garderobslåda i plast och bara ryckte, ryckte så hårt att den gick sönder från sina fästen. Jag minns hur ångesten blev värre och hur jag bara kände att jag var så fruktansvärt obehaglig. På träningen var jag helt tom, helt slut på energi. Jag kunde knappt springa. Jag stod och kollade på. All luft, hade gått ur mig.

Anledningen till att jag skriver mycket om hur jag mådde psykiskt är just på grund av att alla ätstörningar, oavsett om de ger uttryck fysiskt eller inte, grundas i det psykiska måendet. Det förklarar oerhört mycket.

Denna höst var så stressig. Jag mådde dåligt efter det som skedde i början av terminen, orkade inte vara med mina vänner förutom en eller två riktigt nära. Jag var tom. Jag grät dagligen, tänkte på allt jag stoppade i mig. Jag ville bara kunna äta gott och försöka älska mig själv men godis blev som en tröst som sedan bara gav ångest. Jag såg mig själv bli större och större. Att vara skadad gav ännu mer frustration, jag ville bara springa bort allt.

I December var allt pest. Jag kände mig ful och stor. Jag ville inte äta onyttigt men så kom julen. Lussebullar hit och dit som jag alltid vill njuta av. Jag försökte släppa på det, åt gott men jag mådde så dåligt efteråt. Att varje gång ta någonting sött satte igång hundra tankar. Jag fortsatte pendla mellan, äta gott, inte äta något socker alls, äta gott, inte äta något socker alls. & då menar jag ingen ketchup, juice, bröd och jag tänkte till och med på att inte äta för mycket frukt.

Tidigare under hösten var jag även och provade balklänningar och jag tyckte jag såg bulkig och stor ut. Jag tänkte att jag måste deffa ner mig till balen! Måste måste! Usch, mina armar såg enorma ut.

Även om jag i början av hösten hade skaffat min tatuering, som till en början gav motivation att uppskatta livet och släppa mina ätstörningar, och som skulle hjälpa mig bli mer lugn i mig själv, kunde jag inte länge behålla det lugnet. Jag pendlade som sagt heela hösten mellan att äta gott, inte äta gott, hata mig själv, försöka älska mig själv.

Jag kommer alltid minnas hösten 2017 som för jävlig. Den var skit. Helt ärligt. Började som en dröm som slogs i kras och slutade med den djupaste depressionen jag någonsin gått in i. Folk runt omkring mig förstod inte vad som pågick och trodde bara jag var dryg och sur som inte orkade följa med ut. I själva verket var jag så slut på energi att bara tanken på att gå upp och byta om fick mig att sjunka en meter längre ner i soffan.

I julas åkte i till Idre & det är här, här som allt förändras.

Jag åkte upp med känslan att ÅH terminen är slut! Nu ska jag njuta. Vilket jag gjorde. till en början. Jag åt godis på väg upp, åt godis på kvällen, drack proviva med socker till frukost och mådde bra! Dock såg jag mig själv i spegeln och jag ville försvinna. Jag tyckte jag var så jävla stor. Jag hade aldrig vägt så mycket eller haft så ''mycket fett på kroppen''. Jag laddade ner en kaloriräknar-app, som jag använt tidigare under andra perioder. Jag la in allt jag åt. Blev låg och trött, fick huvudvärk. Åt minimalt. Jag var yr, fick ont i bröstet. Jag åt alldeles för lite.

På julafton åt jag godis, det är ju ändå jul. Därefter fortsatte det. Jag fortsatte med appen när jag kom hem, tränade massor, tänkte på ALLT jag åt. Jag kräktes inte och har inte gjort det sedan sista gången jag gjorde det i höstas. <3

Jag har länge gått omkring och vela veta vad jag vill göra. Jag vill verkligen veta. I höstas hade jag köpt en bok ''Attraktionslagen'' men jag blev rädd så jag la den under sängen efter jag läst halva boken. När vi kom hem från Idre var det något som sa till mig att jag borde läsa klart den. Så jag gjorde det. Jag insåg att jag ville bli lycklig och KUNDE bli lycklig. Boken var förresten grym.

En dag kom jag på vad jag ville göra. Jag startade ett instagramkonto, @saraleo.se, som jag driver idag. Jag ville inspirera andra till att kunna lära sig det jag lärt mig! Jag köpte The Secret, läste på nätet om detta, följde konton om detta och började känna att jag var på rätt spår. Efter detta har allt bara rullat på. Jag har startat bloggen, utan att egentligen planerat det. Jag släppte en youtubevideo helt spontant.

Så efter år med ätstörningar, bekräftelsebehov och depressioner har jag nu börjat finna mig själv. Jag har börjat finna den riktiga glädjen och lyckan i livet. Det viktiga i att ÄLSKA sig själv för att bli älskad av andra och kunna älska andra. Jag försöker varje dag tacka min kropp för att den är så fin. Acceptera mig själv precis som JAG är. För jag är unik, precis som Du.

Som Du förstår är detta väldigt färskt för mig. Men det känns som jag tagit ett gigantiskt kliv. Som att jag stängt en dörr, klivit över ett hav och slängt nyckeln i vattnet. Så känns det.

Det är jobbigt att skriva om detta. Dels att öppna upp sig men även för det skapar så mycket känslor. Jag försöker dock se bortom det negativa. Vara stolt och glad att jag kommit hit idag.

För jag är viktig, värdefull och fin. Jag älskar mig själv. Jag kommer aldrig låta någon ta över mig, vare sig ätstörning eller person. Jag kommer varje dag jobba för att bekräfta mig själv på egen hand och aldrig fly in i alkohol eller någon annan utväg för att må bra.

För den enda som kan skapa ett bra liv åt dig är du. Bara bara du. Vad du tänker, vad du känner. Så snälla, älska dig själv. Låt dig inte gå igenom samma SKIT som jag. Se det positiva, var tacksam, ta inte för givet och behandla dig själv som du behandlar någon annan du älskar.

Tack för Du läst & tack för all oerhörd fin respons. Det går rakt in i hjärtat.

Hoppas du vill fortsätta hänga här med mig och utveckla dig själv för att kunna ÄLSKA LIVET DU LEVER! För vem vill leva olycklig när man kan leva lycklig?

Ha det helt underbart fantastiskt nu. Skriv gärna frågor om du har några, är det något du undrar, något som jag missat?

Skriv skriv skriv. <3

Jag är så glad att jag har Dig och du ska vara glad att Du har Dig.

Stay possible, Leo.

Gillar

Kommentarer