Jag har varit ätstörd. -Del 3

Nu ska jag berätta om tiden när det blev allvarligare och hur det påverkat mig och min gymnasietid. Jag avslutade förra inlägget med att berätta om att jag gick ner 2 kg.

När jag började tvåan träffade jag en kille jag tyckte om väldigt mycket. Jag kände mig väldigt trygg med honom och mådde väldigt bra. Dock var mitt huvud inte med mig. Jag var väldigt osäker i mig själv fortfarande och gjorde grejer som jag inte borde gjort. Detta skapade osäkerhet mellan mig och den här killen vilket spädde på min osäkerhet ännu mer. Allt blev en ond cirkel.

När den här bilden togs var jag helt förstörd. Jag var hjärtekrossad, deppig och såg på mig själv med avsky. Dock hade jag blivit smal och jag älskade varje gång någon sa att jag hade smala ben eller att man kände mina höftben.

Vägen till den här bilden var cirka tio veckor, början på höstterminen i tvåan. Terminen började med nollningsfester där vi drack rejält med alkohol. Jag gillade min kropp då och hade fortfarande kvar en hel del former.

En kväll mådde jag väldigt illa när jag skulle gå och lägga mig. Jag stoppade fingrarna i halsen och spydde. Här kom grejen tillbaka igen. Nästa gång jag mådde illa efter att ha ätit godis, då spydde jag upp det. När vi umgåtts med kompisar och ätit godis åkte jag hem och spydde upp det. Min magsäck blev mindre och jag blev mätt fortare. Jag började äta mindre portioner och jag blev tunnare.

En dag var jag och mina vänner på en fotbollsmatch. Vi cyklade sedan och köpte naturgodis. Jag åt upp hela påsen. Jag kommer ihåg hur illa jag mådde och hur min hjärna skrek: SPY!

När alla åkte hem, gissa vad jag gjorde då? Hängde mig över toalocket och spydde.

Att ta beslutet att spy är jobbigt. Först står jag i spegeln, granskar min kropp. Jag känner illamåendet tumla runt inom mig. Jag ser en bild av hur allt jag ätit förvandlas till fett på min kropp. Dock ser jag även en utväg att hindra det, få ut det innan det omvandlas.

Att lämna spegeln, ta av sig tröjan, sätta upp håret och öppna locket. Att sätta fingrarna i halsen en gång, första kväljningen, två gånger, andra kväljningen, tre, fyra gånger. Sedan känna hur det kommer ut. Lättnaden som kommer samtidigt som tårarna rinner. Det är en så läskig känsla. Känslan av stolthet och prestation blandad med rädsla och förtvivlan.

Under den här tiden hade även en nära vän till mig problem med detta och vi började trigga varandra. Vi skämtade om det som om det vore något roligt ''haha o sen går vi o spyr''. Våra andra vänner kollade en dag på oss och sa ''Asså ni kanske inte ska prata med varandra om det där. Ni triggar varandra, det är ju inget att skämta om''. Det gav mig en tankeställare.

Vi slutade nog prata om det men jag tror vi både fortsatte göra det.

Båda gick dock till samma psykolog. Jag gick en gång och min vän gick flera gånger. Jag kände att jag inte behövde fler gånger men det hade jag nog behövt, jag blev inte frisk efter ett samtal.

Jag åt fortfarande mat och godis. Men jag blev mätt fort, fick ångest och såg en tjock äcklig tjej i spegeln.

Jag tränade mycket under denna vinter som kom. Jag blev nöjd med min kropp och åt oftast väldigt nyttigt. Till mellis åt jag ägg och grönsaker, jag sprang mycket och såg till att vara igång. Dock kunde jag inte prestera på träningarna, jag blev trött fort och väldigt yr. Min tränare sa till mig ''att du måste ju äta'', när jag nämnde lite slingrigt att jag inte åt så mycket mat. Jag började äta lite gröt innan träningen, det hjälpte, men mycket mer än så ville jag inte sträcka mig.

Ett återkommande problem jag alltid haft dock, är när jag åker på resor. Jag åkte till Alperna. När jag och min vän är där äter vi alltid väldigt onyttigt. Å det är väl klart man ska kunna göra det på resor? Men det läskiga är att jag alltid ser mig själv som tjockare när jag är på resor. Det spelar ingen roll om det är solsemester eller skidresa. Under denna resa ville jag nog inte spy, som jag minns det, men däremot tränade jag varannan dag på vårt hotellrum och ångrade efter varje gång vi ätit godis att jag gjort det.

Jag fungerar såhär: Bestämmer jag mig för att inte äta godis alls, då klarar jag det. Jag kan klara mig utan socker i två månader. Däremot, tar jag en bit, då kan jag inte sluta. Det är helt omöjligt. Därför har jag en tendens att hetsäta. Vilket leder mig till både ångest och illamående. Det här är alltså sådan jag faktiskt är än idag men jag försöker vara närvarande i mitt tänkande på ett annat sätt nu.

Här var vi under våren i Portugal på träningsresa och jag tyckte jag var såå stor till skillnad från de andra. Vi hade en toppenresa men stor del av resan präglades av att jag såg ner på min kropp och tyckte jag var stor,

Under våren i tvåan fortsatte jag vara nyttig, springa träna, behålla formen, gå pw's. Jag åt nyttigt och hade helt enkelt koll. Jag kräktes av och till när jag kände att jag ville och detta fortsatte in i sommaren. Då ville jag dock bli friskare. Jag jobbade på hotell och tänkte att ''nej, nu får jag försöka skärpa mig''. Jag struntade i om jag tog en chokladbit då och då och jag utmanade mig själv att äta bröd med marmelad till frukost.

Men det höll inte länge. Jag var stressad av och till. Jobbade mycket. Var mycket hemma denna sommar. Pluggade till mitt körkort. Jag vet att jag stundtals mådde bra, började lära känna mig själv på ett annat sätt men jag föll tillbaka då och då. Inget var i balans och jag minns knappt om jag mådde bra eller om jag mådde dåligt.

Jag åkte utomlands till Kroatien med tjejerna. & guess what? Jag kände mig tjock, jämförde mig med de andra, hade ångest, oro och tyckte jag var tio gånger fulare än alla andra. Både kroppen och ansikte. Det var skitjobbigt.

Det var den här sommaren som jag första gången berättade för mamma vad som hände inom mig. Att jag kräktes. Jag kunde verkligen se i hennes ögon, hon tyckte det var fruktansvärt att veta att sin dotter hade ätstörningar på det sättet. Jag sa till henne att ''jag vill bara kunna älska mig själv, jag vill bara vara nöjd och kunna äta det jag vill utan att det ska bli så jävla stor grej''.

Jag kämpade verkligen med att försöka må bra i mig själv. Jag försökte utmana mig själv och jag ville verkligen bara må bra.

Till slut blev jag i alla fall 18, tog körkort, började finna ro i mig själv och kände att nu är livet lite på min sida igen!

Jag avslutar här idag och kommer skriva nästa del, som troligtvis blir sista delen, som kommer handla om första terminen i trean till idag.

Det är oerhört svårt att skriva om detta då jag inte haft en strikt period med ätstörningar utan att det funnits inom mig hela tiden. Att det alltid funnits ett skitjobbigt förhållande till mat. Jag kan inte säga exakta månader jag spytt för jag vet knappt själv. Jag har aldrig haft balans utan jag har kunnat få för mig grejer när som helst att ''idag älskar jag mig själv''' medan jag två dagar senare kan äta pyttelite mat och hänga mig över toastolen. Så det är det som är det största problemet i detta, att det aldrig aldrig funnits någon vidare balans överhuvudtaget.

Men jag går in mer på detta i nästa del!

Ta hand om Dig fina Du.

Just Du betyder massor för mig! <3

Gillar

Kommentarer