Jag har varit ätstörd. - Del 2

Läs första delen HÄR.

Jag slutade förra inlägget med att berätta om när jag skapade min egen norm. Att jag var tvungen att leva upp till ''fiitnessara'' med snygg rumpa och vältränad kropp. Att jag skapade den här normen utifrån mitt eget huvud och trodde att ingen annan tyckte om mig om jag inte levde upp till detta.

Sommaren 2014, mellan åttan och nian, började jag träna styrkelyft med två elitlyftare i min stad. Jag tränade tungt, mycket och hårt. Nu hade jag gått upp ungefär sex kilo, byggt mig en rejäl muskelmassa och var väldigt stark. Jag markade 95 kg, böjde 70 kg och bänkpressade 39,5. Det var en frustration att aldrig komma över 40 men är inte speciellt ledsen över det idag... Jag gjorde tio chins och ökade vikterna varje gång jag var på gymmet. Det som var bra med styrkelyftet var att målet blev vara stark och inte lika mycket se stark ut. Men jag hade fortfarande svårt att släppa på det.

De duktiga lyftarna sa att det var viktigt att jag värmde upp ordentligt men jag vägrade köra cardio. Jag åkte moppe och ville inte springa en meter. Jag trodde alltså att jag skulle bli för smal och minska i muskelmassa om jag gjorde det. De sa även att det är viktigt att äta hela ägget och inte bara äggvitan men jag ansåg att det var för mycket fett i gulan, därför hällde jag i äggvita på paket i mina smoothies och i min gröt.

Under nian fortsatte jag med styrkelyftet och målet var att tävla DM under hösten. Dock gjorde jag aldrig det. Jag skadade knät och hade nog kanske tappat en del motivation. Det gick såklart över till kroppsfixering igen, då jag tyckte det var roligare att se hur stora lår och vingar jag fick av lyften, istället för siffrorna på stången.

Efter att jag inte deltog på DM, la jag styrkelyftet på hyllan och återgick till mitt gamla gym. Jag fortsatte träna men inte lika extremt. Jag använde inte kontot på ett tag utan la upp en bild 4e december där jag skrev att jag ska njuta av lussebullarna och därefter köra 100% efter nyår. Sedan var det igång igen. Jag fortsatte träna och hade nu gått upp 10 kg sedan jag började. Jag var rätt nöjd med min kropp här, åt mer godis, tog mycket bilder på min rumpa och bloggade en del.

Efter ett tag in i 2015 slog det mig att jag inte riktigt ville vara lika ''bulkig''. Jag började gå morgon-pws för att bränna fett och la nu till mer cardio på schemat. Ibland körde jag en 30-minuters crosstrainer innan skolan för att sedan gå till gymmet efter skolan. Det låter ändå ganska vettigt och jag hade kunnat göra detta idag med men problemet är fortfarande inställningen, att allt handlade om att leva upp till en snygg bikinikropp, ha en platt mage och deffade lår.

Under den här perioden ansåg jag mig ha den bästa formen någonsin och det kanske jag utåt sett hade. Jag hade en platt mage, snygg rumpa och la la la. Men så fort jag åt godis eller unnade mig något, var jag noga med att kvickt rätta till det så jag inte ''tappade formen''. Här var jag dock medveten om mitt tidigare övertränande och hade börjat få tillbaka mer självförtroende. Jag gick in i ett förhållande och trivdes rätt bra i min kropp under ettan på gymnasiet som jag minns det. Dock hände mycket annat inom mig under ettan, som jag kommer berätta en annan gång.

Men jag hade i alla fall mina perioder, ibland åt jag gott och onyttigt medan jag ett tag inte åt socker på 6 veckor, tränade massor och sådär svängde jag runt runt runt.

När ettan var slut och sommaren kom började jag träna något extremt. Jag tränade mycket cardio, gick pw's, åt nyttigt och började tappa min ''bulkiga kropp''. Jag blev lite smalare, lite lättare i kroppen.

Här. Började det tyvärr hända grejer. Jag kunde inte äta något onyttigt utan att få ångest. Jag blev ledsen, såg en tjockis i spegeln. Jag var aldrig nöjd. Jag minns inte när första gången var men jag vet att jag började spy. Jag hade flera gånger under dessa år testat men det hade aldrig gått men så en dag! En dag så lyckades jag!

Det var skräckblandad förtjusning. Jag fick tårar i ögonen och kände inte igen mig själv men samtidigt, stängde jag locket, spolade och var nöjd. Fan, vilket bra sätt att förlora fett på. Kunna äta en massa och sen bara spy upp det! Så, tänkte min hjärna.

Jag ska berätta om ett exempel denna sommar:

Jag och tre kompisar åkte till Max. Jag tror jag åt pommes, bearnaise och drack en lyxshake. På vägen hem började jag må otroligt illa. Jag kände mig tjock, äcklig och ångesten kröp upp genom magen, upp i bröstet. Jag tackade för skjutsen, gick in, tog på mig träningskläder, gick ut på gatan. Klockan var efter 23. Jag började springa, bort på gatan. Sedan tillbaka. Bort på gatan, sedan tillbaka. När jag var färdig, gick jag in. Öppnade toadörren, låste. Satte på kranen, öppnade locket. Hängde mig över kanten och satte fingrarna i halsen. Såg mig själv i spegeln, kände mig stolt och nöjd. Sedan duschade jag och gick och la mig.

Nu behövde jag inte längre tänka på exakt vad jag åt, för jag visste ju att jag bara kunde hänga mig över toastolen. Dock blev detta problem när jag inte hade tillfälle att göra det. Samma sommar åkte jag ner till Malmö och Köpenhamn med mina vänner. Vi åt såklart godis och drack lite gott. Jag ville verkligen kräkas. Ibland längtade jag hem så jag kunde kontrollera min vikt. Så jag kunde ordna till det jag stoppat i mig. Vi var inte där mer än fyra dagar men det blev väldigt jobbigt ändå. Många resor har drabbats av detta, att jag bara sett en tjockis i spegeln och inte kunnat njuta av mina resor utan att få ångest.

I slutet av sommaren var jag fri från kräkandet. Det var när hösten kom som det började ännu en gång. Nu blev det allvarligt och jag gick ner över 2 kg i vikt.

Det kan låta lamt, att jag gick ner 2 kg. Många har gått igenom ätstörningar när de gått ner 10 kg eller 20 kg. Men oavsett, vad som händer på utsidan, är det insidan som är grunden. Måendet på insidan är det farliga och det som förstör livet. Det som drabbar det som brukar vara kul, det som drabbar relationer och andra i sin omgivning. Jag har sådan oerhörd respekt för ALLA som gått igenom ätstörningar eller annan psykisk ohälsa. Oavsett vad det gett för kroppsliga uttryck, är allas resa lika mycket värd. För det är ett helvete. Tyvärr.

Jag avslutar här och fortsätter berätta om min bulimi och hur det påverkat mig under gymnasiet. Det är mycket som hänt, därför vill jag ge varje inlägg full uppmärksamhet och inte gör det för långt.

Hoppas ni inte mår dåligt av att läsa detta, jag vill bara dela med mig. Just för att Du inte ska känna Dig ensam & för att Du ska lära känna mig mer.

KRAM, Sara.

Gillar

Kommentarer