”Life changes every minute of everyday. You lose friends, you gain friends. You realize your friend wasn’t ever really your friend and the person you used to hate can make a really good friend. You look for love. You find love. You loose love. You realized that all along that you have been loved. You laugh. You cry. You laugh so hard that you cry. You do this, you do that. You really wish that you hadn’t done that. You then learn from that, and you’re glad that you did. You have your ups. You have your downs. You see good movies. You see bad movies. You wonder if your life is just a big movie. You look at others and you wish you were them. You then realize who they are, and you are glad you’re you. You love life. You hate life. In the end you find yourself happy to be living life, no matter what’s being thrown at you”.

Det finns stunder där rörelse, aktivitet och välmående samspelar, som här, på en strandpromenad i Sitges, sep 2016.

Att vara en prestationsdriven person kan i många situationer vara bra, det finns ofta en drivkraft svår att knäcka och en mentalitet som inte ger vika i ett första skede. När det finns en balans mellan denna drivkraft och realitet, då kan den här egenskapen gör dig till en vinnare i det mesta. Men vad händer när prestationsångesten blir till en fiende istället? Jag har försökt förklara hur min verklighet ser ut tidigare. Jag vill dock innan belysa att min verklighet inte är någon annans och alla upplever vi effekten olika.

Jag är uppväxt med att berömmas för mina prestationer och det jag lyckas med istället för att bekräftas för den jag är som person, det har såklart skapat en egenskap hos mig som gör att jag drivs att prestationer för att få bekräftelse. Detta har ofta varit till min fördel i många situationer, jag har lyckats bra i det jag tagit mig för, jag är omtyckt och presterande på min arbetsplats och jag vet att jag klarar det mesta jag testar, för min drivkraft av att lyckas är enorm.

Min historia kring träning och kost har jag berättat om tidigare och finns längre bak i arkivet för den som vill påminnas. Det är också här min drivkraft istället blev min fiende.

I helgen gick Tyngre Classic IV av stapeln i Solnahallen i Stockholm för fjärde gången. Samma tävling som jag själv deltog i, men version I i maj 2015. En helg fylld av glädje, förväntan, spraytan, nakna kroppar & massa annat som för omvärlden kan verka väldigt suspekt och svårt att ta på.

Jag kommer aldrig ångra att jag valde att kliva in i denna bransch för tre år sedan, den har lärt mig mycket om mig själv. Jag kan däremot önska att jag hade klivit in i ett annat skede i mitt liv där jag haft mer motståndskraft att inte påverkas negativt. Idag har jag valt att stå helt utanför, för mig och min egen skull. Jag kan inte stå för dom ideal som förespråkas och dom tillvägagångssätt som används på framför allt unga, okunniga tjejer för att nå, det många tror är en toppform. Det finns dock sidor av allt, och jag tänker inte svartmåla branschen för att just jag inte var rätt för den. Det enda jag kan göra, är att välja hur jag själv vill förhålla mig till den.

Jag har många vänner som jag lärt känna genom fitness, och det är en av dom positiva delarna i den tiden av mitt liv. Jag kommer aldrig att lägga någon värdering eller döma dessa personer för att dom vill vara en del av branschen. Dom är mina vänner för deras personlighet, och därför stöttar jag dom i deras val, och så även i helgen där många stod på scenen. Michaela som både varit min coach även blivit en nära vän avslutade sin säsong igår på Tyngre Classic i Athletic fitness, och jag kunde inte vara gladare av att få vara där och dela glädjen med henne, och många andra som presterade över förväntan igår! Michaela kammade hem guldpokalen, och det finns ingen mer värd än henne att få avsluta detta år både som svensk mästarinna, men också vinnare av Tyngre Classic IV.

Men det som kanske betydde mest för mig igår, var att jag kunde kliva in i Solnahallen och bara vara så nöjd över att jag valt att ta avstånd, att stå utanför men också att vara helt nöjd i det. Jag påverkas inte längre just där av alla toppformer, nerdeffade kroppar och i mångas ögon drömformen. Jag är också glad i att jag hittat vad jag tror är en normal "året runt form", där det varken handlar om en i mina ögon rätt så osmaklig viktuppgång som följd av hårt dietande och sedan ursäktas i "offseason och gains" eller en hårt nerdeffad kropp.

Detta kanske var den största vinsten för mig i helgen med mitt bagage i livet - att känna glädje av att stå bredvid och faktiskt vara nöjd där!

Stort grattis till dig Michaela och ditt guld, och även Simon, Ali, Roman, Angelina och många fler som presterade fantastiskt igår!