Mobbning, det som påverkat mig mest

Just detta som berättas nu är något som satt djupa spår i mig än idag, det är nog det jobbigaste av mobbningen som jag kommer ihåg, det sitter inborrat i mitt huvud och har påverkat mig så mycket i skolan. Det är nämligen engelska, du kan fråga vilken lärare som helst jag har haft. Har jag någonsin haft engelska som favorit ämne? Har jag någonsin öppnat munnen frivilligt på en engelska lektion? Svaret är nej, anledningen är för att i årskurs 4 blev jag otroligt mobbad. En av grejerna var att håna mig ordentligt under engelskalektionerna. Vi hade precis börjat med engelska och lärde oss enkla fraser som ”Hello my name is Sara” ”I live in Höör” ”I am 10 years old”. Det var inget mer än så, vi fick alltid i början av veckan en sida med glosor och text. Detta hade vi sedan förhör på, var alltid på fredagen! Det var ett glosförhör skriftligt och sedan fick man 2-3/st åt gången gå upp och läsa sidorna för klassen. Jag hade alltid sån grov ångest för detta och det är hemskt! Klassens största mobbare satt och fnittra och fick med de andra till att göra detsamma. Dem skrattade bara när jag läste, detta gjorde mig jätte osäker (var absolut inget feluttalat eller liknande). Inför varje uppläsning fick min pappa sitta med mig och gå genom ord för ord och jag läste om texten så många gånger. Det var oftast inget fel uttalande, bara om det var något nytt ord. Det såg jag till att kunna innan fredagen, men ändå satt de och fnittra. Läraren gjorde inget, brydde sig inte. Det är klart att jag hade suttit och läst texten även om de inte skulle hånat mig, men under denna tiden läste inte jag för att lära mig. Utan största anlednigen var för att försäkra mig att jag inte sa fel. Hon som var den största mobbaren kunde under en engelska lektion bara vända sig om till mig och bad mig säga tex ”one”, sa ”one” precis som det uttalas. Då började hon gapskratta och sa sedan, ”det uttalas one”. Hon sa exakt smma som mig, men skulle göra till sig och sa det på ett snobbigt sätt. Såhär höll det på i ett halvår innan jag bytade skola, detta satte extrema spår i mig. I början gav jag upp på engelskan för hon hade fått mig att tro att jag sög på engelska, vilket jag absolut inte gjorde. Eftersom att jag gav upp lärde jag mig aldrig A, An och allt sånt som krävs för att kunna bygga vidare på kursen. I femman hade jag bytt skola, men det fanns fortfarande kvar i mitt huvud att jag var värdelös på engelska. När vi hade engelska glosförhör räckte jag aldrig upp handen frivilligt fastän jag kunde ordet. Jag var helt enkelt rädd att klassen skulle skratta åt mig, när läraren sa att jag kunde svara på vad ficka hette så sa jag bara att jag inte vet. Men i själva verket visste jag...Det var någon gång i femman som vi fick brevvänner där vi skulle skriva på engelska, fortfarande var jag säker på att jag sög. Men så skrev jag brevet och insåg att jag visst kan engelska, i sexan fick jag lära mig när mab använder A och An. Det gjorde det mycket enklare att handskas med engelska, fick även en kanonbra lärare som sa ”Du behöver inte förstå varenda ord, bara du förstår vad det hela handlar om!” Där lossnade mycket från den spärren, när jag sedan började åttondeklass var jag fortfarande rädd för att prata engelska framför klassen. Anledningen var ju att jag var livrädd för att de skulle skratta, jag kommer ihåg att vi skulle skriva om ett land, men jag ville inte läsa upp det högt. Skriva kunde jag men ville verkligen öppna munnen. Det gick så långt att jag bad min mamma sjuka mig just den dagen, när mamma frågade varför bröt jag ihop och sa ”JAG VILL INTE LÄSA ENGELSKA FRAMFÖR KLASSEN, DE KOMMER SKRATTA ÅT MIG!!” Då ringde mamma upp engelska läraren och pratade med henne om situationen, hon förstod och sa att det var helt okej atr jag inte läste upp. Utan att hon kunde gör det åt mig, vilker hon gjorde. Där fanns ord som jag undvek då jag var rädd för att uttala fel och bli hånad, dem orden var ”Though” ”Thought”. Någonstans mellan 8-9 tog jag tag i engelskan på riktigt, jag kunde såklart språket. Men ville ju kunna mer, tex mer ord osv. Jag satt och kollade engelska reality serier med engelsktext, Boom så kunde jag jäkligt mycket. Jag kunde plötsligt skriva mycket längre uppsatser, lärde mig olika engelska uttryck (for no reason). Dock återstår det muntliga, i gymnasiet öppnade jag aldrig munnen frivilligt på engelska lektionerna. I samtalen deltog jag knappt för jag var fortfarande lite rädd att bli hånad men inte lika extremt som i högstadiet. Inflikade såklart korta ord/meningar, även om jag hade kunnat mer. Sen blir jag ju så nervös när jag ska prata engelska på beställning, så man hör på rösten att jag är skakig och det påverkar i sin tur flytet på språket..Allt detta jag har berättar har påverkat mig så mycket, även i skolan. Det har medfört en del F-varningar och F i betyg. För jag inte pratar så mycket = Svårt för läraren att ha underlag. Dem vet ju inte vad jag kan, dem ser på det skriftliga men muntliga blir det svårare då jag knappt öppnar munnen. Det är inte för att jag är blyg vilket jag många lärare tror och har trott, utan det handlar om rädsla, rädsla för att dem ska håna mig IGEN!

​#Bestofnouw #Veckansblogg #Blogoftheweek

Gillar

Kommentarer