Det här är den riktiga sanningen

Hej mina vänner!
Idag kommer jag berätta det sista för er om min mobbning, jag har försökt få ur mig alla känslor, men det är
svårt att sätta ord på dem. Rent generellt om du frågar mig, skulle jag svarat att mobbningen slutade i 6:an. Men den har inte gjort det, jag har varit med om saker som klassificerats som mobbning. Jag tror bara det är en förnekelse från mig, för mobbning är mobbning! Visst, det jag fått höra efter 2013 är en piss i Nilen jämfört med vad jag fått utstå innan, och det kan vara en anledning till att jag säger ”Nej men jag känner mig inte mobbad”. Det folk har sagt och gjort mot mig sedan 2013 har gjort mig osäker stundtals. I sjuan blev jag kallad giraffen, eftersom att jag har en lång hals. Fick även ett mobilsmycke med en giraff med motivering ”Det passar dig”. Jag skrattade mest med för jag inte visste vad jag skulle säga, men jag blev sårad inombords. Kompisar bemöte mig även otrevligt, jag kunde tex fråga om den ville ha något att äta. Då fick jag till svars ”Ja vafan tror du??!!” En annan skrek ut på min högstadieskola att jag var lesbisk, vilket jag INTE var eller är. Jag är hetrosexuell och tänder bara på killar!

Killarna kallade mig anorexiabarn, de kunde skrika det efter mig. Jag blev jätte ledsen och ibland kunde det brista för mig i matbordet här hemma, för jag kände tvång att gå upp mer i vikt även fast jag inte kunde. När min mage sa ifrån så kunde jag bli jätte ledsen och springa in i mitt rum, med anledning att jag inte fick i mig mer mat men ville så gärna väga 50 kilo och se ut som alla andra.

I åttan och nian övergick allt till Ask, jag fick egentligen inte skaffa konto där av min syster. Anledningen till det var att Ask var en mobbningsida, folk utnyttjade anonym funktionen för att kunna mobba folk. I och med att jag tidigare blivit mobbad och folk varit dumma mot mig, så förbjöd hon mig. Dock skaffade jag ändå eftersom att alla andra hade det, då ramlade det in hat efter hat. Kunde vara kommentarer som ”Har du anorexia?” ”Du är inte så vig, ser bara riktigt jävla fejk ut!” ”Kommer du ens in på den skolan, det är väldigt höga poäng!” ”Du satt bara med en kompis och åt kanelbullar och drack saft, du hade ingen fest!” ”Tönt” ”Du har inte ens några bröst, det är dina knän som du har innanför tröjan!”

Jag fick en del påhopp på nästan allt jag gjorde, hade jag en alkoholfri fest så var det fel på det. La jag ut en bild som inte passade så var det fel på det, att jag gick på cheerleading gjorde inte saken bättre. Jag kan erkänna för er att varje gång jag fick taskiga saker skrivna på ask, så skakade jag jättemycket då jag blev rädd/nervös. Att folk har så mycket emot en är inte kul!

Mellan nian och gymnasiet hade jag ont i magen varje dag, rädsla för att bli mobbad på gymnasiet med/inte vara omtyckt. Jag hade väl rätt att få ha ont i magen...Inte för att jag blivit mobbad dagligen som innan, men en och annan kommentar fick jag. Första dagen i ettan fick jag en blick som avskräckte mig, det var när det berättades att jag gillade cheerleading. Flera blickar fick jag under dagen, i matsalen tänkte jag sätta mig vid ett bord för att bli vän med personerna. Men möttes av ca 7 halvsura blickar som jag tolkade som ”Kom INTE och sätt dig här”. Fick sätta mig vid min mentor och en annan, redan där kände jag ”Jaha, ska det börjas här med”.

Några dagar in i ettan fick jag första kommentaren om min kropp, ”Du är så smal, jag vill bara skära upp din mage och hälla i massa mat!” Dessa kommentarer har jag fått väldigt ofta genom hela gymnasietiden, jag blev ledsen även där.

Jag hade innan tänkt ställa mig framför klassen och tala om att jag hade diabetes och bara snabb info om vad som ska göras vid eventuellt blodsockerfall, men efter första dagen backade jag. Istället lämnade jag en lapp till mentorn, där var ett nummer till barn och ungdomssjukhuset. Jag sa något i stil med ”Jag har diabetes och du kan ringa detta nummret så kan en sjuksköterska från sjukhuset informera klassen”.

Det som hände därefter är anledningen till att jag står här idag och berättar om mitt sanna liv! Min coach (mentor) tog med mig till skolsköterskan, där satt jag med dem två. Fick en fråga av sköterskan som gjorde att jag var tvungen att säga A. Jag berättade att jag varit mobbad innan och blivit kallad ful och äcklig. Jag började nästan gråta och hon sa ”Jag ser på dig att du mår extremt dåligt av dethär..!” Inombords kändes det som mitt hjärta var av sten, kände efter något år att ”har jag sagt A för min coach och skolsköterska kan jag säga B till resten av världen!”

När jag hade berättat för er på instagram/Facebook och Youtube så blev det en lättnad i hjärtat, jag mådde så mycket bättre! Hade hon aldrig tagit med mig dit, hade jag förmodligen hållt tyst om det än idag, och mått dåligt med en sten till hjärta! Därför förtjänar hon cred!❤️

Fortsättning
I tvåan kom
suckningar när jag tog insulin eller blodsocker, detta uppmärksamade läraren. Fick stanna kvar efter lektionen där hon frågade hur jag mådde, ifall jag var okej. En annan gång hade jag varit sjuk, hade fortfarande lite slem i halsen. Vi hade namn upprop och läraren frågade ifall jag var där, när jag svarade så rosslade det i rösten. Jag hörde lite längre bak hur de immiterade mig!

I 1:an och 2:an fick jag sitta själv i matsalen 80% av gångerna. Ingen annan verkade vilja bli min vän, kompisar på fritiden hade jag inte heller. En gång såg en lärare att jag satt själv och gjorde mig sällskap, vilket jag än idag uppskattar! Det är därför jag suttit eller ”suttit” med mobilen 90% av lediga tiden i gymnasiet, för jag känt mig ensam. (Ensamhet behöver inte ha med antalet vänner man har). När jag ”suttit” med mobilen, då har jag dragit ner ljusstyrkan och sen scrollat upp och ner, sida till sida för att jag ska verka vara upptagen eller verka ha kompisar som jag snacka med. Jag har alltså inte gjort något vettigt på mobilen 70% av gångerna, har bara tryckt på olika appar osv.

I trean blev jag ignorerad och kände mig inte välkommen, jag är fullt seriös med vad jag berättar nu. Men jag blev så ledsen inombords att jag funderade på att ljuga för både den undervisande läraren samt för min mentor om att jag hade fått problem med blodsockret, men eftersom att jag redan hade varit borta en del bet jag ihop.

Till dig som blir mobbad
Hej fina du!
Du ska
inte lyssna på vad mobbarna säger till dig, dem förtjänar inte din uppmärksamhet! Jag vet att det är svårt och jobbigt, att allt känns värdelöst. Men tro mig, det kommer bli bättre! Håll ut, när det känns som man bara vill ge upp, det är då det oftast är påväg att vända!❤️ Lova mig en sak! Vad du än gör, gör INGET dumt!
Jag tror på dig!❤️

(For google translate, please press menu at the right side of the page and scroll down.)

#bestofnouw #veckansblogg #blogoftheweek

Gillar

Kommentarer