Att vara kronisk sjuk

I detta inlägg tänkte jag berätta hur det är för mig att vara kroniskt sjuk, obsavera att detta är vad jag upplever, tycker och tänler!

Jag lever med Diabetes typ 1 och har gjort det enda sedan tisdagen den 13 januari 2009 och det kommer jag att få göra livet ut ifall de inte hittar ett botemedel. Att vara kroniskt sjuk kan var olika för alla, det beror också på vilken sjukdom det handlar om. För mig är det inte en sjukdom jag känner av på det sättet och det leder till att jag inte tänker på att jag har en kronisk sjukdom. Dem enda dagarna jag fantiskt känner mig sjuk är när sjukdomen visar sitt "riktiga jag", vilket kan vara om jag är låg och inte får upp det och jag börjar känna hur jag "tappar mig själv". Det jag menar med att tappa mig själv är att jag inte är mig själv längre, att jag börjar försvinna. Man märker hur ens hjärna börjar sakna energi, du kanske inte vet vad du heter längre. Det är svårt att förklara, men ni som har diabetes och har upplevt det vet vad jag menar. Jag kan även känna mig sjuk om det blir på andra hållet, att mitt blodsocker stiger och inget hjälper. Det är vid dessa tillfällen jag kan känna mig instängd i en sjuk kropp, men när blodsockret håller sig inom målvärdena (4-7) och gör som jag vill, då känner jag mig inte sjuk på det sättet även om jag märker av den.

Det jobbiga med en kronisk sjukdom är att man inte ser ett slut, där finns inget att kämpa mot för du kan inte besegra sjukdomen där du lyckas bli frisk. Det enda man kan göra är att kämoa mot sjukdomen här och nu, att det är jag som bestämmer och inte tvärtom.

En fråga som jag ofta ställer mig själv är hur det känns att inte ha Diabetes, jag har ju haft sjukdomen i lite mer än halva mitt liv så jag har ju glömt hur livet var innan. Att kunna äta när man vill, gå i skolan utan att behöva missa massa lektioner pga sjukhusbesök, blodsockret strular osv, kunna träna utan att behöva tänka på vad ens blodsocker ligger på, kunna semestra i värmen utan att behöva vara rädd för hypoglykemier, slippa tvinga i sig mat, kunna sova utan att vara rädd för att få hypoglykemier, inte behöva ha med sig extra packning vart man än ska (blodsockermätare, insulin, kanyler osv och back up ifall ngt av det lägger av, kunna börja på en ny skola utan att behöva stå inför alla och berätta att man har diabetes typ 1 och vad de ska göra ifall jag drabbas av en kraftig hypoglykemi eller drabbas av ketoacidos osv. Listan kan skrivas lång så jag väljer att avsluta här.




Gillar

Kommentarer