Jag skulle ju bli bättre på att skriva här.. det gick ju sådär. Vill verkligen kunna gå tillbaka och minnas hur det var, hur det kändes och vad jag tänkte och gjorde under denna period. Vill kunna berätta för Loui och för mig själv.

Nu är vi flyttade. Vi bor nu i Uddevalla i ett väldigt provisoriskt boende. I mina svärföräldrars bastustuga. Inte så hemskt som det kanske först kan låta. Vi har två rum, kök, badrum och bastu att tillgå. Inte fy skam. Men att bo uppepå ens svärföräldrar kan ju vara påfrestande, hur trevliga de än må vara!

Igår kväll låg vi båda i sängen och undrade vad tusan vi har gjort, varför vi flyttat från det vi känner till nått helt nytt. Lämnat all trygghet bakom. Men vi gör det för Loui. I Stockholm kan vi inte få det boende vi vill ha, här kan vi få ett hus. I Stockholm har vi ingen familj som stöd, det har vi här. Att förlita sig på vänner på samma sätt som man kan förlita sig på familj ämne inte rätt.

Idag var vi och fick lånelöfte. Nu har vi löfte hos två banker, det känns bra. Hoppas bara det dyker upp ett hus snabbt, jag har räknat ut att vi måste ha köpt hus i slutet av februari för att hinna innan Loui kommer. Något stressande, men det kommer lösa sig. Hittar vi inte vårt hus har vi ju en hyresrätt som är färdigbyggd 1juni som vi kan flytta in i. Men jag vill inte bo här så länge. AA!

Hur som, imorgon ska jag träffa min nya barnmorska, jag ska boka klipptid och på onsdag börjar yogan jag anmält mig till. Känns bra! Och sist men inte minst: på torsdag börjar mitt nya jobb. Längtar efter att jobba, men fasar inför de första dagarna. När man inte känner någon, kan några rutiner eller några namn. Men det ska gå bra :).

Nu lovar jag mig själv att skriva oftare! Det är bra för hjärnan!

<3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Idag tycker jag enbart att livet är så himla orättvist. Varning för egentligen inte ett problem, men för mig, idag, är det ett enormt problem. 

Jag får nämligen inte sova, alltså typ inte alls. Inatt sov jag ca 2 timmar och så har det i princip varit nu till och från sen jag blev gravid. 

och med detta är det två saker som är fruktansvärt orättvisa. 

1. Jag tycker rent logiskt att jag borde få sova ut nu, med tanke på vad som komma skall. Jag menar när Loui kommit styr ju han sovtiden. Därför hade jag önskat att kroppen varit lite smartare och tänkt på att nu samla massor av energi, nu när möjligheten finns jag menar. men icke!

2. När jag ligger där vaken i sängen så hör jag ju hur Henke sover. Och han sover inte lite utan han sover typ skönaste sömnen, sån sömn som man bara kan drömma om, vilket jag inatt lyckades inbilla mig att han enbart gör för att jävlas med mig, vilket i sin tur resulterade i att jag var snorförbannad när jag vaknade och har sedan straffat ut honom för hela morgonen. Älskade, logiska, gravidhjärna. Han förstår ju självklart inte alls vad han gjort för fel och nu är jag för stolt för att sluta vara arg. Hurra för denna dag. 

Men för att berätta något roligare så träffade vi min älskade barndomsvän igår, Marina. Så himla härligt och vi skrattade så vi dog. Vi träffades på Ciao Ciao på Bondegatan och åt pizza. 

Jag och Marina träffas väldigt sällan, typ en gång om året, men vi har så himla kul när vi ses. Så kravlöst och härligt. Underbara människa. Så tacksam över att ha haft dig i mitt liv i 20 år. 

Nu ska jag försöka komma över min stolthet och sluta vara arg på Henke, han har ju mot förmodan sprungit till Ica för att köpa deo till mig då jag lyckades bryta ihop för att den var slut. Jag är så fantastiskt härlig att leva med nu... Om han bara visste hur mycket jag älskar honom, kanske ska försöka förmedla det idag istället. 

Heja Henke! 

<3

Likes

Comments

Jag förstår inte hur jag kan vara så lugn. Om bara två veckor lämnar jag tryggheten, alla vänner och allt jag känner i Stockholm för att flytta till en liten stad där jag inte känner någon. Det borde vara jätteläskigt, men jag är så lugn. Det känns verkligen som att det kommer bli bra, iaf känns det så just nu. Vi får väl se vad jag säger om en vecka! haha. Den 1 feb börjar jag mitt nya jobb som förskollärare och jag längtar, ska bli så kul att få testa nått nytt. Det kommer ju inte vara under någon längre period eftersom jag förhoppningsvis går på mammaledighet i juni, men ändå. Det är en ny kul utmaning!

I magen vet vi numera vem som bor, och efter att vi fick veta längtar jag så otroligt mycket efter att få träffa honom, eller åtminstone efter att få känna att han är där inne! Han ska heta Loui. Jag är redan så kär i honom! Märkligt hur det kan vara egentligen, hur man kan älska något så mycket redan. Jag har ju inte ens fått känna att han bor där inne än. Barnmorskan säger att det kommer dröja innan jag får känna av honom, jag har nämligen moderkakan i vägen, men det är väl bara att härda ut! :)

Just nu mår jag hur bra som helst! nästan lite för bra! Så bra så att om jag inte hade gått runt och tänkt på Loui hela tiden hade jag kunnat glömma att han är där! Det är läskigt, blir så nervös över att något ska vara fel. På så sätt var det rent orosmässigt lättare när jag mådde dåligt, då var det lättare att lita på att han var där inne. Magen går ju dock inte att dölja längre, och det känns så märkligt! För där går jag med utstickande mage utan att känna mig gravid över huvudtaget! Hela situationen är så märklig, vad kroppen egentligen klarar av! Min respekt för min kropp är så stor just nu, den är så häftig som lyckas skapa ett liv!! Om ändå alla alltid gick runt med denna respekt för sin kropp, vilket härligt samhälle vi skulle leva i då! :)


Älskade lilla Loui, se till att växa dig frisk och stark nu så jag får träffa dig snart! <3


Bilden visar vecka 18 till vänster i jämförelse med vecka 13 till höger

Likes

Comments

Nyår var planerad sedan länge och jag och Henke var hembjudna till vänner för middag och nyårsfirande. Längtade verkligen eftersom vi kunnat träffas så lite det senaste.
Planen gick dock inte riktigt i stöpen då vi fick sitta på akuten istället då jag fått uvi. Efter fem timmar kom vi dock hem. Jag med en antibiotikakur. Det blev med andra ord en lugn nyår. Vi åt potatisgratäng och chips med dipp och somnade till en film i Henkes knä och blev väckt på tolvslaget. Då drack vi lite bubbel och sen gick jag och la mig. Blev trots allt en mysig nyår tillslut.
Och han är bra bäst min Henk! :)

Nu sitter jag på tuben på väg till jobbet! Längtar så till jag slipper åka tunnelbana var jag än ska, men det är inte långt kvar nu. Om 27 dagar flyttar vi. Ska bli så skönt, som en nystart.. eller början på ett nytt kapitel kanske. Hur som, ser jag fram emot 2018 fantastiskt mycket, för tänk, det är ändå i år jag kommer få träffa min bebis 👶🏻. Lycka! ❤️

Likes

Comments

Nu lämnar vi snart 2017. Året som utan tvekan varit det mest händelserika i mitt liv.
Detta år har varit starten på ett nytt kapitel. Om en månad flyttar vi till en stad där jag inte känner någon och i juni kommer vår efterlängtade lilla bebis.
Jag längtar så efter 2018. Det kommer både vara så läskigt och så fantastiskt.

Likes

Comments

​Hur beter man sig egentligen när men har ett helt gäng hantverkare i lägenheten? Ska man låtsas som att dem inte är där? Ska man vara engagerad i deras arbete och fråga ut dem om vad de gör? Eller ska man bjussa på kaffe? Jag har uppriktigt ingen aning. Kanske är jag helt socialt inkompetent men jag kör stenhårt på det förstnämnda. Så här sitter jag nu i soffan med hantverkare som springer runt mig och låtsas som att de inte är där. 

Nu är vi inne i vecka 8+2 och jag har nu legat och mått illa i tre veckor. Läkaren sjukskrev mig till sista november så då hoppas jag att illamåendet släppt. Det här är helt vansinnigt! Jag trodde inte det var möjligt att må så här illa. 

Jag får dessutom så dåligt samvete. Henke fixar och städar och donar samtidigt som han skriver uppsats och jobbar och jag ligger bara och gnäller i ett hörn och får inte ens i mig maten han kämpat med att göra till mig. Stackaren. Som jag ska rå om honom sen. Han är förövrigt i Uddevalla nu, något jag också skulle varit om jag inte hade mått så fantastiskt illa.  Jag skulle varit i full färd med att komma iväg till en arbetsintervju. Men den fick jag ställa in, precis som jag fått göra med allt de senaste veckorna. Som jag börjar tröttna på att må så här nu. 

jaja, jag får väl bjussa hantisarna på lite kaffe då... 


Puss 

Sara

 

Likes

Comments

Både jag och min sambo älskar julen. Julmusik, julpynt och allmänt julmys och vi har redan börjat. Så just nu luktar det pepparkakor i hela lägenheten. Älskar det!

Var igår på shoppingtur med Johanna och hittade dessa doftljus på designtorget och jag kan inte sluta lukta på dem. Vilket är ett bra betyg för en med gravidnäsa, ;). 49 kr kostade ljusen.

Jag shoppade också världens mysigaste hösttröja på Pull&Bear. Så nu myser jag runt i den innan det är dags att ta tag i dagen, ja, jag kommer nog mysa runt i den hela dagen faktiskt.

Idag är vi inne på vecka 7+5 och jag kanske inbillar mig men det känns ändå som att jag börjar må bättre. Hoppas verkligen det håller i sig så att jag kan få börja jobba igen. Det är så himla drygt att bara få vara hemma och inte orka göra något alls. 

I torsdags var vi ju på gynakuten och jag fick där utskrivet tre olika sorters tabletter mot illamåendet, men ska jag vara helt ärlig vet jag inte om de hjälpt alls. Jag har känt mig lika illamående ändå, oavsett hur jag kombinerat dem. Men jag fortsätter ta dem, för jag vågar inte chansa. 

Idag ska vi till läkaren för lite uppföljning, så då får vi se om jag sjukskrivs denna veckan också eller om jag får börja jobba imorgon. :). 

Håll tummarna med mig så jag slipper illamåendet från och med nu! :)

puss! 

Sara

Likes

Comments

Alltså hösten! Utan tvekan bästa årstiden. 😍🍂

Likes

Comments

Idag är det exakt en vecka sedan vi fick se det lilla pickande hjärtat i magen. Det var magiskt och allt blev mer på riktigt. Det gjorde mig dessutom lugnare, mycket lugnare. Någonstans i bakhuvudet säger hjärnan till mig att jag inte riktigt har rätt att vara lycklig än, var tredje graviditet slutar ju ändå i missfall innan vecka tolv. Men samtidigt har jag läst att risken för missfall efter ett konstaterat hjärtljud är så låg som 1,6%.. vet inte hur väl det stämmer, men det är ändå en siffra jag kan hantera och en siffra jag väljer att lita på.

Men en galen sak är ju hur långsamt tiden kan gå. Varje dag känns som en vecka. Trodde inte det var möjligt för dagar att gå långsammare! Skönt är ändå att det känns som jag mår bättre idag, jag kanske rent av kommer ut på en promenad i det fina höstvädret.

Hoppas att allt är bra med er idag, och vad kul att redan så många hittat hit! Berätta gärna vad ni önskar läsa om i framtida inlägg.

puss!

Likes

Comments

Inte var det väl så här det skulle vara att bli gravid tänker jag ofta för mig själv.

I två veckor har jag endast legat ner och mått illa. Väntar envist på att få höra att jag strålar. I dagsläget får jag snarare höra "du ser lite blek ut, ska jag hämta hinken?".

Igår var vi på inskrivning hos barnmorskan. Det gick snabbt, hon skickade oss nämligen till akuten för att snabbt kunna få något mot illamåendet, så inskrivningssamtalet får vänta.

Jag fick tre olika tabletter utskrivna och nu håller vi tummarna för att de ska göra susen. :)

I tre veckor har jag nu vetat om att jag är gravid. För en vecka sedan fick familjen veta och nu vet även mina bästa vänner. Mycket snack om att man ska vänta med att berätta. Men oavsett hur långt gången man är och oavsett hur gammalt barnet är så kommer man alltid oroa sig för att det värsta ska hända. Man kan aldrig vara glad i onödan och allt känns mycket bättre nu när alla de närmsta vet.

Detta är mitt första inlägg och min tanke är att uppdatera så ofta som möjligt om graviditeten, husletande och framtidsplaner i både med-och motgång. Dels för att själv minnas tiden som gravid och dels för att kanske hitta fler i samma sits.

Hur illa jag än mår så är det ändå ett mirakel som växer i min magen. Helt galet när man tänker på det.

Hoppas ni vill följa vår resa!

Puss

Likes

Comments