Föralltid en speciell dag.

Idag är det den 12 oktober, för många en helt vanlig grå och regnig torsdag. Här hemma har den faktiskt lite större betydelse än så och det är otroligt blandade känslor. Idag var lilla Leo beräknad (enligt oss) att komma till mamma, pappa och storasyster. Men istället fick vi äran att få honom i våra liv lite tidigare, hela fem dagar, vilket vi är så otroligt glada för. Men den här dagen har ändå satt sina spår i våra och våra familjers hjärtan, redan för sju år sedan.

Det hela började som en vanlig dag, då i skolan på gymnasiet. Men den fick sig väldigt fort en vändning då klassen samlades och våra lärare kom med ett besked som skakade hela skolan. Linus hade varit med om en bilolycka och det var riktigt allvarligt, hela skolan stannade. Det såg mörkt ut och räddningspersonalen trodde inte att han skulle överleva. Jag minns dagen som igår, fastän jag och Linus absolut inte hade någon speciell relation på den tiden. Sedan dess har mycket hänt, min älskade sambo och pappa till mina barn har kämpat så in i bomben. Från att ha varit rullstolsbunden och inte kunnat gå till att nu vara en tillsynes helt frisk person. Man kan aldrig ana ärren som döljer sig på hans kropp under alla kläder. Jag är så otroligt glad att han valde att kämpa den där dagen för sju år sedan, att han inte har gett upp. Att jag var hem till honom med blommor, när han var på permission. Att jag den där natten i december släpade med honom på efterfest efter en natt på krogen. En natt som följdes av otroligt många timmar av chattande som i sin tur ledde till att vi sågs. Att vi sedan dess inte kunnat släppa varandra och att vi idag står här, bara några få år senare med två fantastiska barn, ett hus som vi äger ihop och våra kissemissar. Tänk hur livet slutade upp, hur fantastiskt det är.

Jag är så glad och tacksam, att änglarna inte tog honom den natten. ♡