Att somna gråtandes
Godmorgon.
Hör sitter jag i soffan med en kopp te och planerar lite i min ensamhet. Ensamhet? Det är ett så konstigt ord när man är mamma, för man är i princip aldrig ensam. Det största barnet har jag och Leo lämnat av på förskolan, dit hon hade väldigt bråttom och sprang mer än halva vägen. Allt för att återförenas med nassen. Leo somnade i vagnen när vi gick hem och efter några vändor kring husen på gatan kunde jag enkelt parkera vagnen på altanen och gå in. Det blåser så jag tror att takpannorna ska blåsa ner vilken sekund som helst och träden gå av på mitten. Herrejissus alltså!
Igår så insåg jag att vi glömt både snutte och nassen (Sagas kanin) på dagis, och under kvällen gick det bra. Hon skulle ju sova med den andra kaninen och hon hade ju en extra snutte tack vare vår fina vän Tanja. Jag kände mig lättad och trodde att det kanske skulle gå bra ändå, men visste nog innerst inne att helvetet skulle braka lös. När klockan slog läggdags och vi gått upp på ovanvåningen så började det, hon skulle ha nassen. Hon grät och grät och gröt, helt hysterisk och så ledsen. Det kan ni toppa med en övertröttes utan dess like när hon redan tidigare samma morgon vaknat på fel sida. Efter 20 minuters hysteriskt gråtande somnade hon med tårarna i ögonen av ren utmattning. Jag tyckte så himla synd om henne, mammas lilla hjärta och allt var mitt fel. Jag kan ju säga att det här misstaget gör jag inte om igen.
