Höst, nu gör vi alla dessa oviktiga saker vi glömt att vi kan göra.

Vikten av att zooma ut och reflektera. Vikten av att lyssna till ditt hjärta och inte din hjärna. Vikten av att tillåta dig själv att bara vara. Vikten av att inte hela tiden checka av, prestera och uppnå. Vikten av att uppskatta det du har och att se de små sakerna som gör dig lycklig. Vikten av att vara och vara bra nog.

Kalla det livskris eller helt enkelt bara trött på prestigesamhälle, sociala medier och tunnelseende. Att skämmas för att inte göra det förväntade, att se det som ett misslyckande. Jag kan erkänna att jag fastnade i ett tunnelseende där min bana var uträknad till punkt och pricko, allt var löst, allt var bra, allt var som det borde vara, perfekt, så då kör vi. Då rasade det. För fuck nej att jag vill vara perfekt och duktig, hatar det med mig själv, ska vara så himla ”duktig” och ambitiös och kämpa hårt tills jag når mina ”drömmar”. Mina drömmar är INTE att checka av en duktighetslista av häftiga jobb och flashiga bilder på instagram.
Så en sommar av arbete för att få in pengar och lägenhets och jobbsökande i Stockholm KONSTANT, var det löst, massa intervjuer, jobb och lägenhet check!! Då startar vi upp det nya livet i huvudstaden, shit vad jag ska vara duktig, leva livet och ba dansa och jobba. Japp där satt jag i min lilla lägenhet ensam och lista fylld av saker som tyngde ner hjärtat och jag frågade mig själv vad fan jag gjorde här. Förstå mig rätt, jag älskar att kunna dansa varje dag och älskar Stockholm. Men att sitta på den hyran, ströjobbs för att få ihop allt och dansa när jag har tid över, för att sedan komma hem till min trånga lilla etta ensam långt ifrån nära, kära och tryggheten, kändes inte bra i hjärtat, något sa ifrån. Men herregud jag klarar mig själv, jag har ”drömmar” att uppnå och skapa massa möjligheter. Så brast allt, desto mer tid till att tänka desto mer tid till att lyssna på hjärtat. För vem gjorde jag allt detta och var det här min dröm? Tappade mig själv, jag glada, positiva SARA. Jag ville inget som hade med att prestera att göra, jag ville bara vara, må bra och vara glad, omringa mig med allt det som egentligen betyder på riktigt. Jag vill inte behöva välja mellan det betydelsefulla på riktigt och att dansa. Men jag som tänkt 100% eller inget, köra på, göra mest, bäst och jaa vara så himla duktig kan inte få båda. Och vilket pris är värt att betala? Jag kände mig vilsen, rädd, rädd för att tappa mig själv och allt det lilla som gör mig glad, att bli en maskin, att dansa utan hjärta. NEJ TACK. Det värsta var att inse och ”ge upp”, eller som min mamma säger, vadå misslyckas och ge upp, att våga inse, ha perspektiv, följa ditt hjärta och gå din egen väg och sätta dig själv före är inte att ge upp. Utan det det säger sig själv, för mig har det alltid vart en självklarhet vad mina stora drömmar är och har vägrat se att de kan ändras och nås från olika håll och att det kan finnas flera av de. För mig är det att misslyckas att inte följa det man alltid strävat efter, men neeeej, det är att våga lyssna och känna.
Efter ångest, tårar att somna och vakna till, rädsla för mig själv. Har jag nu zoomat ut och breddat min syn. Jag tar avstånd ifrån det hela, flyttat till Gävle och pendlar till Stockholm och gör det jag vill där, när jag vill och hur jag vill. För mig. Jag älskar min dans och allt det där men det är därför jag gör detta, för att jag vill inte tappa gnistan. Jag behöver det ena för att uppskatta det andra, jag behöver dansaren och jag behöver jag. Med det sagt så glöm inte att det är okej att vara lat ibland, att göra fett onödiga saker och bara vara och må bra. Vill aldrig mer hamna i ekorrhjul av att göra ”viktiga” saker och inte vara närvarande. Nu tycker jag vi startar upp denna härliga höst med att bara må bra och tillåta oss själva att p riktigt må bra och inte göra vad som ser bra ut eller vad du tror förväntas.

Efter en veckas nedtryckande tankar till mig själv av att jag är en dålig människa som är liten och ger upp. Är jag nu så glad över ett moget val att lyssna på mig själv där jag tränar på att göra mindre saker, mer ”oviktiga” saker och mindre skroll i overkligheten. Så viktigt. Tror så många har samma stress över att vara så duktiga och glömmer att det har ingen aning om varför och för vem. Så ta tid till att reflektera och känn vad som får dig att må bra på riktigt och inte leva på duktighets-kickar.

Igår låg jag i min säng med serier under täcket med tända ljus, bakade, långduschade, gick långpromenad, sånt jag mår så otrolig bra av i själen. Idag ska jag pendla till Stockholm för att dansa bara för att jag vill. Sen får vi se, det behövs inte planeras det är okej.


Gillar

Kommentarer