I helgen drog jag till Martins lägenhet och vi har bara tagit det lugnt, förutom idag - söndag - då vi drog ut på en långpromenad i blåsten. Det slutade med 6km ungefär.

Anledningen till att jag åkte dit var för att jag kände att jag behövde komma iväg hemifrån lite. Blev sjukt ledsen efter i torsdags då jag försökte leta efter supplies till mina inbjudningskort inför studenten. Det fanns typ inget och blev tillsagt att komma tillbaka i maj, och att de skulle finnas studentrelaterade saker då. And I get it. Det är bara februari, men min släckt bor lååångt bort och måste kunna planera resa hit till Kalmar, boende osv. Så.......
Jag kom hem och började tänka att jag inte ens förtjänar att ta studenten, då jag inte kommer vara klar med mina kurser eftersom jag varit sjukskriven i över ett år. Jag kommer alltså inte ha min gymnasieexamen. Får såklart däremot ta studenten. Men min hjärna tycker ibland att jag inte förtjänar nånting, vilket var fallet i torsdags.
Jag ältade att jag inte förtjänar att fira, att jag borde kolla på när de andra springer ut och har roligt.

Även då jag nu inser att jag visst förtjänar det, är det fortfarande något som är ett svårt val. Jag resonerar som så att studenten är ett firande grundat på att man är klar med gymnasiet. Ett "Allt är klart och jag är fri"-typ av firande. Och så är det ju. Men det är säkert en massa som inte har sin gymnasieexamen i handen och ändå tar studenten. Jag vet inte, men jag velar fram och tillbaka hela tiden hurvida jag ska fira eller inte.

Det som är svårast är att jag sedan i 6:e klass bara velat ta studenten, och nu när det är dags, ser jag inte ens fram emot det. De senaste 6,5 åren har den enda motivationen i skolan varit studenten. För då börjar mitt liv. Trodde jag... Halva trean har gått och har aldrig sett fram emot studenten mindre. Tanken på att ta studenten men måsta fortsätta plugga. Det var inte så jag hade föreställt mig det. Men jag vet också att det inte är mitt fel. Det är inte mitt fel att jag blev sjuk. Jag försöker att se saker positivt och fortsätta vara motiverad, men det är svårt. Jag är fortfarande inte säker på om jag vill ta studenten eller inte, det återstår och se.


Just nu försöker jag bara fokusera på att jag åker iväg till Thailand om en vecka. Där ska jag bo hos mina kusiner, min faster och hennes man. Det kommer komma en hel del uppdateringar gällande det, en serie videor med Thailand tema kommer också laddas upp. Jag är taggad.

Kram Sanna ღ

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har alltid haft det väldigt lätt för mig i skolan, bortsett från lässvårigheter. Att inte behöva anstränga sig särskilt mycket alls egentligen, och ändå landa högsta betyg. Det är nu i efterhand jag inser hur priviligerade vi är som har det lätt för oss i skolan. Att be någon som inte har internet att gå hem och googla, istället för att ta två minuter och förklara, är ungefär så förhindrad jag känner mig efter allt som hänt.

Vi tar det från början!

Min depression började ungefär mellan 7:e och 8:e klass med ångest. Ångest för att gå till skolan, och för att lämna in uppgifter samt göra prov. Jag hatade det, men bet ihop. Efter ett år av slit, och inte en enda sjukdag eller "sjukdag", började jag känna mig trött. Jag halvsov genom lektionerna och kunde inte koncentrera mig i mer än 15-20min innan det var dags för en ursäkt. "Jag ska bara gå på toa", eller, "Jag glömde suddet i skåpet". Hösten i 9:an, jag slet mer än någonsin, och det gick bra. Men hemma på nätterna var det panikattack efter panikattack. Ångest och tårar varje dag. Nationella proven, sista året i grundskolan. Det var höga betyg som gällde, annars sänker man sina betyg man jobbat upp hela hösten. Det gick förvånansvärt bra, som allt annat. När jag sedan stod med betygen i handen, i vit klänning fula hårförlängningar, kändes det så bra! Jag skulle såklart jobba och tjäna pengar på sommarlovet och sen var det gymnasiet, GYMNASIET... Sommaren gick bra, jag hade kul. Men jag förstod inte riktigt varför jag fortfarande hade ångest. Jag hade lämnat min gamla skola jag var så sjukt trött på. Jag hade ju sommarlov, inget plugg? Varför hade jag fortfarande ångest och panikattacker?

Sedan 6:e klass hade jag planerat att jag skulle gå media, och nu var det dags. Allt var nytt och spännande. Första året gick hur bra som helst, och trots ångest hade jag energi och koncentration till de nya kurserna. Men när andra året närmade sig gick det trögare. Jag var tröttare, och hade betydligt svårare att vara effektiv i mitt arbete. Som jag innan alltid hade kunnat. Efter höstlovet ville jag inte gå tillbaka. Kvällen innan var ångesten skyhög, jag grät och hade panikattacker omvartannat hela den natten. Men som i högstadiet somnade jag tillslut, och gick sedan som jag skulle till skolan. Problemet var att jag inte var där mentalt. Jag var dit musiken i mina öron tog. Innan hade det räckt med att jag lyssnade på läraren som pratade och eventuellt snegla i boken dagen innan prov eller inlämning. Nu kunde jag sitta i timmar med material som jag läste om och om igen. Inget fastnade. November och decembers skolarbete blev inte inlämnat. Jag var utbränd.

Fullt ös - medvetslös (ungefär)!

Officiellt sjukskrevs jag i slutet av februari 2017, men hade inte gjort skolarbete sedan oktober. Jag gick inte ens i skolan den sista månaden innan sjukskrivning. Min depression var värre än någonsin, och jag kunde inte acceptera det. Jag som hela livet hade varit högpresterande, hade bränt ut mig. Men det är ju inte så konstigt med tanke på hur jag höll på. Sanna 14år:

Måndag - Skola 8-15, Plugg 16-18 & 19-21
Tisdag - Skola 8-15, Plugg 15-16, Ledare i gymnastik 16-19, Egen träning 19-21
Onsdag - Skola 8-15, Plugg 16-17, Kör 18:30-20
Torsdag - Skola 9-16, Plugg 16-17, Träning 18:30-21
Fredag - LEDIG
Lördag - LEDIG
Söndag - Träning 13-16, Plugg 18-20

Efter fem år av högt tempo sa min kropp stopp, ordentligt. Jag låg däckad i min säng i princip de första 6 månaderna. Mamma och jag sökte hjälp i januari. Men eftersom jag skulle fylla 18 i mars blev det sjukt struligt eftersom jag var tvungen att söka till vuxenpsykiatrin, vilket jag inte fick förens i mars. Det var såklart väntetid, så i augusti fick jag göra en ordentlig utredning och fick då mediciner. Jag skickades fram och tillbaka mellan psykoterapeuter, läkare och andra människor jag inte ens vet vad de hade för yrke. Jag fick till sist, efter ytterligare en månad träffa en psykolog som intervjuade mig för en ny KBT-form som skulle hållas för första gången i Kalmar. Det var en grupp-KBT. Jag var väldigt tveksam, men också väldigt taggad på att äntligen få lite hjälp.

I en dragkamp mot ångesten. Släpp repet!

Jag skulle alltså sitta i en grupp med okända människor och vräka ur mig om mina problem, som jag knappt ens vågar prata om med mina absolut närmaste. Okej......

Jag var sjukt skeptisk, vad för typer skulle det vara där? Skulle jag känna någon?
Jag kände ingen. Men såhär i efterhand har jag fått kontakt men människor som förstår mig som ingen annan gör, dom är så olika mig, deras liv, situationer. Men sättet vi kan relatera till varandra på är den skönaste känslan jag känt sedan jag fick mina ångestproblem.

Psykologen som gjorde bedömningen att jag skulle få vara med i gruppen sa till mig halvvägs igenom behandlingen. "Sanna, du står i en dragkamp mot din ångest, och du drar och drar, och det är så jobbigt. Men vad händer om du bara lägger ner repet?" Jag förstod inte vad hon menade då, men jag gör det nu.
Jag vägrade inse att min ångest gjorde mig funktionsnedsatt, jag ville ju bara köra på i samma tempo som innan. Tredje året på gymnasiet, jag kan inte ge mig nu. Det är att ge upp.

Problemet var ju att det höga tempot jag körde med, förde mig hit. Till Psykisk ohälsa. Hela hösten har jag slitit med att acceptera att det inte är mitt fel att jag mår dåligt. Klart att jag nu i efterhand vet att jag inte skulle kört på som jag gjorde, men jag visste inte det då. Det är inte mitt fel att jag är sjuk. Och det är inte mitt fel att jag inte kommer ha min gymnasieexamen när jag tar studenten. Jag har släppt repet. Det är ingen kamp om inte ångesten har någon att dra emot. Klart att det är en daglig kamp att leva med ångest. Men kampen blir så mycket enklare nu när jag släppt repet, kan springa runt och ge ångesten en rak höger istället.
Det är mycket effektivare om jag får säga det själv!

Jag är fortfarande funktionsnedsatt i min depression, och det är därför jag inte kommer ha min gymnasieexamen samtidigt som alla andra. Men det är okej, jag har lärt mig leva med den tanken. Det gör mig fortfarande väldigt ledsen dock. Det är sjukt hur orimligt högt tempot är i vårt samhälle idag. Inte konstigt att 25% av befolkningen lever med psykisk ohälsa. Jag har fortfarande mina ambitioner, och jag har ångest. Men jag kan bara jobba mot mina ambitioner utifrån min ångest. Det är på mina villkor, ingen annans.

​​​​Ha en fin dag!

​​Kram Sanna ღ​​

Likes

Comments

Hej och välkommen till min blogg!

Mitt namn är Sanna Wallin Westholm, jag är 18år och bor i centrala Kalmar med mina föräldrar och min 13-åriga lillasyster. De flesta dagar sover även min pojkvän Martin med oss, så oftast är vi fem stycken här hemma! Jag går media sista året på gymnasiet, men är för nuvarande sjukskriven pågrund av min depression.

Tänkte i alla fall att ni kanske vill veta mer, häng med!

Lite om mig:

Jag föddes den 14:e mars, mitt i natten, nästan på pappas födelsedag. Han fyller nämligen den 15:e, men som tur var bestämde jag mig till sist att jag ville ha en egen dag, och så fick det bli. Jag gick snabbt och sjöng innan jag började prata. Det där med sjungandet har följt med mig sedan dess, och skulle komma att bli till ett intresse utan dess like. Musiken och jag har gått hand i hand så länge jag kan minnas.

Favoritartister och band:
-Håkan Hellström, väldigt intensivt i perioder. Men särskilt längst fram hängandes över en kravall, skrikandes.
-Maggan, som i Maggio, Veronica Maggio.
-Kent
-Broder Daniel
-Thomas Stenström
-Jinder, den lilla.
-Miriam Bryant.
M.m....

Min första konsert var 2005, jag var 6 år och jag skulle se Amy Diamond med mamma på Palace här i Kalmar. Sedan dess har det blivit en del konserter. Jag vet inte hur mycket pengar jag lagt på spelningar och resor dit och hem, ärligt talat vill jag inte veta, men jag ångrar inte ett enda öre. Konserter är något utav det bästa jag vet!

Förutom musiken har gymnastik alltid varit en stor del, och oftast det enda jag känt att jag kan identifiera mig med. Jag var "gymnasten", "hon den där viga". Fram tills jag blev sjuk och inte orkade med både träning och skola. Dock gör jag fortfarande kullerbyttor i sängen! Gymnastiken har dock väldigt nyligen ersatts med yoga. Yoga och meditation införlivas ofta med varandra.

Jag blev introducerad till meditation genom min psykiska ohälsa. Jag fick en remiss till en kvinna som hade ett litet rum där hon höll yogaklasser och ett annat litet rum där hon masserade. Hon höll även kurser i meditation och meditativ vägledning. Jag fick gå dit och hon visade mig olika positioner jag skulle sitta i och repetera mantran. Dessa mantran skulle tydligen ta bort min stress och ångest. Hon kallas numera "yogatanten". Det var inget för mig. Jag mediterar dock nu regelbundet, men det är på mina villkor, att endast sitta stilla och fokusera på andning räcker för mig.

När jag inte har gått i skolan, tränat eller gått på konsert har vi rest med familjen. Det har mest blivit Grekland (typ 12 gånger??), men jag har även hunnit med Spanien, Italien, England, Polen och Danmark. Snart väntar dock mitt livs störta resa (hittils). Jag ska nämligen åka iväg till Thailand. Mer info kommer sen! Att resa och se olika kulturer är något jag helst vill göra hela tiden. Jag vill (OCH SKA) åka till så många länder jag kan. Det är så viktigt att se sig om och möta nya människor, inte bara för att det är kul. Men för att förståelsen för andra människor ökar, och det kan vi aldrig få för mycket av!

Som sagt går jag media, jag bestämde mig redan i 6:an att jag skulle gå media och jag skulle såklart bli fotograf! Jag tycker det är sjukt roligt att fota, men jag vill helst jobba med lita allt möjligt. Mediabranschen växer hela tiden, samtidigt som nya jobb där inom kommer.

Det sista jag tänkte nämna om mig själv är mitt förhållande till mat. Jag älskar mat! Jag äter just nu i princip bara en växtbaserad kost. Främst för djuren, men även i förmån för vår kära moder natur. Jag har varit vegetarian från och till sedan 6:e klass, men nu kör jag som sagt nästan helt veganskt.

Denna blogg kommer innehålla inlägg med tema på:
-Veganism och "natural living".
-Psykisk hälsa och ohälsa.
-Musik.
-Resa
-Foto
-Mat
-Samt vanliga vardagshändelser och tankar.

Återigen, välkommen,
Kram Sanna!

Likes

Comments