Är så less på skolan. Det känns verkligen att jag har pluggat ett antal år nu. Som att jag åldrats typ 10 år på kuppen också, å då syftar jag inte på all den kunskap min hjärna förvärvat utan nåt helt annat, haha. Fy fan det tar på.

Just nu vill jag göra allt annat än att läsa vetenskapliga artiklar på engelska, skriva arbeten och ha seminarier på zoom. Men, i juni tar jag socionomexamen, känns så overkligt! Det va en lång väg för mig att överhuvudtaget först ta steget att söka och för att sedan faktiskt komma in på utbildningen. Både matte och engelska plugg på komvux och två högskoleprov. Å sen att genomföra alla terminer pendlades upp till Umeå, tidiga morgnar å sena eftermiddagar hem. Två barn och en man som mestadels varit bortrest i sitt jobb. Men! Här är jag. Jag tror att eftersom jag är så nära nu så känns allt med skolan ännu tyngre på nåt vis. Likt känslan en kan ha inför semester typ.

Nåt av det jobbigaste med att plugga enligt mig är att det alltid går att göra nåt, det går alltid att göra ännu lite bättre och att en inte kan stänga av. Eller jag kan i vart fall inte det. Att hela tiden bli bedömd, och när du blivit bedömd är det inte så mycket (ingen alls) feedback kring din effort utan mer, ja då kör vi vidare på nästa uppgift, nästa seminarium eller nästa kurs. Och så den ständiga pressen att om en inte blir godkänd kommer en hamna efter när allt annat ändå fortgår. Vidrig känsla. Att aldrig liksom känna att en är nöjd över vad en gjort typ. Jobbigt det här med prestation. Tycker alltid en går runt med en underliggande stress och det sliter på en.

Något som jag inte lyckats bemästra under alla dessa år som student på universitet är att landa i att ta en sak i taget. Jag blir liksom alltid överväldigad över allt jag ser att jag ska göra och vill helst göra allt på en å samma gång. Men jag vet att jag är en person som funkar allra bäst och gör mitt allra bästa när jag faktiskt gör EN sak i taget. Min hsp hjärna klarar inte av att studsa omkring inom flera olika fokus samtidigt. Då tar jag slut. Så jag gör allt jag kan för att gå efter den medvetenheten men den otåliga prestationspersonen i mig säger nåt annat.

Jag sitter just nu på tåget påväg ner till Stockholm för att hälsa på min bror och hans sambo. Jag lyssnade precis på veckans avsnitt av Fredagspodden med Hannah och Amanda och kände att jag behövde skriva ner några saker.

So here you go!

Amanda pratar om ”Den nya generationens kvinna” och att kvinnor idag inte behöver landa i att ”Det här blev det” (livet alltså). Såsom kvinnor för två generationer behövde göra, på grund av att mannen tjänade alla pengar och kunde göra en massa olika i livet medan kvinnan bara stannade kvar i samma. Hannah flikar in och pratar om att det som gör henne ledsen är att så många kvinnor även idag går omkring i sina liv och tänker: ”Det var det här det blev, men jag kan inte skilja mig för jag har inte råd”. (För att mannen tjänar bättre än kvinnan).

Fram till sista meningen ovan skulle jag säga att samtalet är oproblematiskt, men nedan följer mer problematiska yttringar som bör gå några varv till i tanken:

Hannah:

”Du och jag är två vilda romantiker som aldrig skulle stanna kvar i nånting, det var det här det blev, på grund av ekomiska saker, hur fattiga vi än skulle bli, vår personlighetstyp. Det ordnar sig, då får man väl jobba lite mer. Men är man lite mer bekvämt lagd...”

Hannah:

”Ni kvinnor som tänker att ni inte har råd att skilja er, då får ni börja om och göra rätt och leva på 1,50.”

Några viktiga saker bör klargöras och läggas på minnet enligt mig:

Klass och vilka förutsättningar människor har i livet handlar inte enbart och det ekomiska kapitalet. Det är så oerhört viktigt att komma ihåg det! När Hannah berättar i podden att hon lämnade ett förhållande och gick ifrån ”slott till koja” och att ”det gick bra”, och till och med ”kunde vara rätt skönt”, så måste en se till hur problematiskt det är att se frågan från enbart ett håll.

ALLA kvinnor kan inte lämna ett förhållande och leva på 1,50 och ”kämpa på”. En måste komma ihåg vad ett socialt nätverk och det sociala kapitalet har för betydelse också. En kvinna som lämnar ett förhållande kanske inte har något socialt nätverk alls att vända sig till utanför den ram som byggts upp. Vad har kvinnan för familjerelationer utanför förhållandet? Har kvinnan en familj överhuvudtaget närvarande? Mamma, pappa, syskon, vänner, kollegor? Vad har en människa för socialt nätverk som backar upp en när det krisar helt enkelt?!

Och hur lätt är det att bara lämna om BARN finns med i bilden?? Ska en kvinna bara lämna sitt förhållande till ett liv med 1,50 på fickan och med det försörja sitt/sina barn utan ett socialt nätverk runtomkring sig? Vad som också går emot framförallt kvinnor i detta är den förväntan vi kvinnor har på oss som mammor. Enligt normen FÅR vi mammor inte vara ansvarslösa utan vi SKA vara omhändertagande och alltid vilja vara med våra barn. Och VAD ansvarslöshet innebär för en som kvinna då det kommer till föräldraskap ligger på en otroligt låg ribba ska betonas! Det finns helt andra krav på kvinnor som förälder än på män.

En annan viktig aspekt att ha i åtanke gällande klassfrågor är det kulturella kapitalet som består av utbildning och kompetensen av det kulturella. Som exempelvis en nära relation till finkulturen och användandet av ett bildat språk vilket ger en person högre social status. I vilken familj har en person växt upp i? Har hens föräldrar läst på universitet och högskola eller har de förvärvsarbetat sedan de gick ut grundskolan? Har de ens gått klart grundskolan?

Kom ihåg att klassfrågor inte enbart handlar om det ekonomiska kapitalet utan att det även handlar om det sociala och kulturella!

Kram, Sandra 💗

Jag har skrivit många texter i min blogg som jag tror många kan tycka är väldigt utelämnande, saker som kanske borde tillhöra ens privata liv. Att det kanske bara borde delas med av till de allra närmsta. Jag kan också tänka mig att det finns några som läst mina texter och tänkt att jag hänger ut mina föräldrar, min familj.

Men jag ser det inte på det sättet. Jag anser att alla människor har RÄTT TILL SIN HISTORIA. Framförallt har alla BARN har rätt till SIN upplevelse och SIN beskrivning av sin uppväxt. Alla har rätt till SINA känslor. Dessa känslor behöver inte vara samma känslor som övriga i familjen har, eller så kanske dem är det men behovet av att uttrycka dem finns inte på samma sätt.

Alla människor är en egen person och ingen annan kan gå in i en annan persons huvud eller känslor på RIKTIGT. Barn som växt upp i dysfunktionella familjer känner ofta igen sig i varandra av att de tagit ett stort ansvar över hur deras föräldrar har mått och många barn vill till varje pris beskydda dem. Speciellt i ett samhälle som ser ner på ALLT som går utanför normen och vad som ”rätt”. Barn gör det för att de älskar sina föräldrar. För att deras föräldrar är allt som de faktiskt har.

Jag vill så gärna förmedla att det ÄR helt okej att uttrycka sina egna känslor av vad en har gått igenom, för det har format en som människa. Som egen person så tror jag att det är oerhört viktigt att en är ärlig mot sig själv och håller huvudet högt för en själv som individ. För att kunna växa.

Jag vill att du ska veta att du har rätt till dina upplevelser, du hänger inte ut någon. Det är DINA känslor och det kan ingen ta ifrån dig. Kom ihåg det. Stå på dig om du skulle mötas av att någon säger annat om vad DU faktiskt känner. ❤️

Anledningen till varför jag tror att de ger så mycket att dela med sig utav tabubelagda saker är för att jag vet hur tufft det kan vara att känna sig så ensam i alla känslor. Speciellt som ung. Den ensamheten en kan känna är inte på något sätt okej.

Sen är det klart att det kan finnas fler sidor än de mörka. För jag har massor av ljusa sidor också. Mina föräldrar är fantastiska på många sätt och jag är tacksam för den öppenhet inför andra människor de visat mig, hur de aldrig pratat illa om NÅGON inför oss barn. Även tacksam för det driv som de inspirerat mig och mina syskon med, att de aldrig gett upp.

Men återigen! Kom ihåg att du alltid har rätt till DINA upplevelser och DINA känslor. Det säger inte MINDRE av det positiva saker du känner för dina föräldrar eller din uppväxt bara för att du bär dina egna ord och känslor med stolthet av vad du upplevt som tufft.

Det behöver inte vara antingen eller.

Kram.