Jag sitter just nu på tåget påväg ner till Stockholm för att hälsa på min bror och hans sambo. Jag lyssnade precis på veckans avsnitt av Fredagspodden med Hannah och Amanda och kände att jag behövde skriva ner några saker.

So here you go!

Amanda pratar om ”Den nya generationens kvinna” och att kvinnor idag inte behöver landa i att ”Det här blev det” (livet alltså). Såsom kvinnor för två generationer behövde göra, på grund av att mannen tjänade alla pengar och kunde göra en massa olika i livet medan kvinnan bara stannade kvar i samma. Hannah flikar in och pratar om att det som gör henne ledsen är att så många kvinnor även idag går omkring i sina liv och tänker: ”Det var det här det blev, men jag kan inte skilja mig för jag har inte råd”. (För att mannen tjänar bättre än kvinnan).

Fram till sista meningen ovan skulle jag säga att samtalet är oproblematiskt, men nedan följer mer problematiska yttringar som bör gå några varv till i tanken:

Hannah:

”Du och jag är två vilda romantiker som aldrig skulle stanna kvar i nånting, det var det här det blev, på grund av ekomiska saker, hur fattiga vi än skulle bli, vår personlighetstyp. Det ordnar sig, då får man väl jobba lite mer. Men är man lite mer bekvämt lagd...”

Hannah:

”Ni kvinnor som tänker att ni inte har råd att skilja er, då får ni börja om och göra rätt och leva på 1,50.”

Några viktiga saker bör klargöras och läggas på minnet enligt mig:

Klass och vilka förutsättningar människor har i livet handlar inte enbart och det ekomiska kapitalet. Det är så oerhört viktigt att komma ihåg det! När Hannah berättar i podden att hon lämnade ett förhållande och gick ifrån ”slott till koja” och att ”det gick bra”, och till och med ”kunde vara rätt skönt”, så måste en se till hur problematiskt det är att se frågan från enbart ett håll.

ALLA kvinnor kan inte lämna ett förhållande och leva på 1,50 och ”kämpa på”. En måste komma ihåg vad ett socialt nätverk och det sociala kapitalet har för betydelse också. En kvinna som lämnar ett förhållande kanske inte har något socialt nätverk alls att vända sig till utanför den ram som byggts upp. Vad har kvinnan för familjerelationer utanför förhållandet? Har kvinnan en familj överhuvudtaget närvarande? Mamma, pappa, syskon, vänner, kollegor? Vad har en människa för socialt nätverk som backar upp en när det krisar helt enkelt?!

Och hur lätt är det att bara lämna om BARN finns med i bilden?? Ska en kvinna bara lämna sitt förhållande till ett liv med 1,50 på fickan och med det försörja sitt/sina barn utan ett socialt nätverk runtomkring sig? Vad som också går emot framförallt kvinnor i detta är den förväntan vi kvinnor har på oss som mammor. Enligt normen FÅR vi mammor inte vara ansvarslösa utan vi SKA vara omhändertagande och alltid vilja vara med våra barn. Och VAD ansvarslöshet innebär för en som kvinna då det kommer till föräldraskap ligger på en otroligt låg ribba ska betonas! Det finns helt andra krav på kvinnor som förälder än på män.

En annan viktig aspekt att ha i åtanke gällande klassfrågor är det kulturella kapitalet som består av utbildning och kompetensen av det kulturella. Som exempelvis en nära relation till finkulturen och användandet av ett bildat språk vilket ger en person högre social status. I vilken familj har en person växt upp i? Har hens föräldrar läst på universitet och högskola eller har de förvärvsarbetat sedan de gick ut grundskolan? Har de ens gått klart grundskolan?

Kom ihåg att klassfrågor inte enbart handlar om det ekonomiska kapitalet utan att det även handlar om det sociala och kulturella!

Kram, Sandra 💗

Allt vi kvinnor gör. Allt det vi gör i förväg i vårt huvud. Vi kvinnor är formade till att kunna tänka det där extra lilla steget. Formade till att ständigt vara på tå. Detta var en bidragande orsak till att jag en dag kraschade. Alla krav på att vara mamma. Alla krav på att vara kvinna. Även om jag idag är fullt medveten om dessa strukturer och vad de gör med oss människor så faller jag ändå in i vissa mönster som är så invanda.

Än hur jämställt en vill leva. Än hur jämställt båda parter i ett förhållande vill leva så kommer det aldrig att kunna uppnås så länge vi lever i ett patriarkat. Strukturerna genomsyrar allt.

När jag föll så föll jag väldigt djupt. Hur många kvinnor har inte fallit innan mig. Hur många kvinnors psyke och kroppar har inte velat falla men inte ”tillåtits” av de strukturer de levt i. Som vi i mångt och mycket lever i än idag. Jag imponeras av kvinnor varje dag och är så sjukt tacksam för vad kvinnor i vår värld har gjort och genomlevt för att jag kan leva det liv jag lever idag. Alla de kvinnor som offrat sina liv för att de tagit ställning i frågor som ifrågasatt orättvisan, ojämställdheten, den icke existerande friheten, rasismen, människors lika värde. Det får inte tas för givet. Aldrig.

Något jag drivs utav är inspirationen jag får av andra kvinnors driv. Jag hävdar att vi kvinnor har en gemenskap som är större än vad många kanske tror. Jag vill påminna om det förutfattade meningarna om att ”tjejer inte kan vara tre” och att ”tjejer är bara avundsjuka på varandra” är skapat av patriarkatet för att patriarkatet ska kunna upprätthållas. Patriarkatet JUBLAR då vi kvinnor och tjejer hackar på varandra och snackar skit om varandra. Strukturerna är formade på så sätt att vi kvinnor GYNNAS av att hålla med män i frågor, vare sig det är i det stora samtalet eller det lilla. I det privata eller det jobbrelaterade. Resultatet blir fantastiskt för männen. Patriarkatet fortsätter med alla dess fördelar för männen. Men för oss kvinnor blir det förödande på många sätt, vi kan bli stående där som beroende och ouppfyllda individer.

Gå ur den påhittade ramen. Håll med NÄR du verkligen håller med. Smek inte männen medhårs bara för att du blivit lärd att göra det. Det är aldrig värt det.

Vissa kanske tycker att detta är att dra saker till sin spets. Ja kanske det.
Men det ska det också göras. Har aldrig förstått varför en inte ska dra saker till sin spets då det är sant?

Kärlek ❤️

Sandra 3 år ✊🏼

Nu har jag tänkt plita ner en text med mina tankar om feminism. Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna skriva om detta men det får delas upp i olika inlägg.

Så, när blev jag feminist? När började jag på riktigt intressera mig för feminism och vad har den gjort för mig? Och vad gör feminismen för mig varje dag?

Jag kan börja med att säga att jag inte alltid varit en ”uttalad” feminist. Men däremot har jag i hela mitt liv känt att det varit något som skavt i mig. Något som jag inte kunnat sätta fingret på. Har varit otaliga situationer där jag inte kunnat sätta ord på vad det är jag känt, bara att det har skavt. För min del har feminismen gjort mig till en mer grundad människa, den är livsnödvändig för mig och tyvärr så behövs den också dagligen.

För mig är min resa inom feminismen väldigt tydlig, jag kan minnas mina känslor den tid då ”patriarkatets bubbla” sprack för mig. Den bubbla som jag levt i alldeles för länge och som patriarkatet ÄLSKAT att jag levt i. Men som sagt så försvann den bubblan och jag kunde se allt SÅ mycket klarare. Och det var så jävla skönt!! Absolut fruktansvärt på många sätt eftersom vi lever i det samhälle vi gör med alla dess förväntningar på framförallt kvinnor. MEN det gav mig också en styrka som jag aldrig känt tidigare, och även en mängd förklaringar till olika saker jag varit med om.

Jag skulle säga att feminismen ger mig styrka och mod, varje dag.

Det finns såklart flera orsaker till att jag som 24 åring gick in i väggen, att jag blev deprimerad och utmattad. Dock var tyvärr en av dessa orsaker att vi lever i ett patriarkat. Då kanske ni tänker ”Men hur menar hon nu?”

För mig är detta så sjävklart idag. När jag fick mitt första barn och hamnade i världen som förälder, KVINNA och förälder, MAMMA till ett barn. Det var då mitt feministiska uppvaknande började PÅ RIKTIGT och på ett ÄRLIGT sätt. För allt blev så tydligt och jag ville/kunde inte trycka undan det längre.

Jag har alltid haft starka åsikter och inte varit rädd för att säga dessa högt. Dock enbart inom min familj och med mina nära. Något som dock ändrats genom åren av både livserfarenhet och terapi. Idag är jag inte rädd för att säga vad som är MIN sanning i vilken situation som helst, alla människor behöver inte älska dig. Alla människor behöver inte tycka om dig. Kom ihåg det! ❤️

När jag precis fyllt 18 år blev jag tillsammans med min man Oscar. Han är hockeyspelare och i den världen är det tyvärr en rätt utbredd machokultur. Det är även så att kvinnan automatiskt hamnar bakom mannen (och ja hockeyvärlden är väldigt heteronormativ) då det mesta sker på partnerns premisser. Vad jag menar med ”partnerns premisser” i mitt fall så är det att en ständigt behöver anpassa sig efter någon annans vardag och schema. Det kan absolut fungera när en inte har barn men det blir extremt påtagligt hur ojämställt en lever så fort barn kommer in bilden. Oscar ”får” exempelvis inte i sitt yrke vara hemma med sjukt barn, vilket verkligen läggs över helt på den andre i förhållandet och kan påverka dennes livssituation gällande jobb, studier etc. Ja ni förstår nog. Därmed skulle jag säga att ett uppfyllande av den dennes egna person påverkas.

Ni som har barn vet ju att yngre barn är sjuka rätt så ofta, är det inte feber så är det magsjuka. Oscar har heller aldrig ”fått” vabba eller ta föräldraledigt vilket därmed också läggs helt på partnern (kvinnan). Där kan vi dra paralleller till vem som tjänar ihop mest pengar till pensionen etc.

Tyvärr tror jag att så länge ett patriarkat existerar så kommer ingen kunna leva helt jämställt, än hur gärna och hur mycket en verkligen försöker att göra det i ett förhållande till exempel.

När vi fick vårt första barn så kom alla förväntningar och krav på mig som kvinna och mamma som en käftsmäll. Jag var inte överhuvudtaget beredd på att det skulle slå så hårt som det gjorde.

Vad är det då för krav och förväntningar jag pratar om? Jo det är många, kommer dock inte kunna rada upp alla som jag tänker på i det här inlägget så det får bli några. Har du aldrig reflekterat över den skevhet som finns gällande kraven på kvinnor kontra män i detta så bör du göra det typ NU.

Som kvinna och nybliven mamma ska du veta i princip ALLT från den första stund du kissar på stickan och får veta att du är gravid. Sedan ska du vara sååå kär i ditt barn från första stund du får se din bebis. Och känner du inte just SÅ som en SKA känna, ja då är du en misslyckad MAMMA. Det kanske inte är någon som sagt det rakt ut men om samhället nu målar upp en bild av hur det borde kännas och så känner inte en mamma just SÅ, ja då är väl det ett misslyckande? Eller? Självklart tycker inte jag det, men enligt mig svarar samhällets normer ja på den frågan eftersom det ses som avvikande.

En annan sak som en kvinna bara ”ska” klara av är allt detta osynliga som hela tiden måste göras. Det ska inhandlas nya extrakläder inför skolstarten (och gud förbjude får en inte glömma att märka de nya kläderna med barnets namn!), presenter till kalas, läkartider ska bokas eller ombokas osv. Oftast ligger dessa ”uppgifter” på kvinnans bord automatiskt.

Sedan får vi inte glömma den ”perfekta” ytan! Speciellt efter att du fött barn, ja då ska du bara några veckor efter att du haft din bebis liggandes i din mage i nio månader se PRECIS likadan ut som INNAN. Och OM du gör det, alltså ser ut på det sätt du såg ut som innan du blev gravid (observera att detta INNAN också helst bör vara normkroppen!). Ja DÅ är du en lyckad kvinna och mamma. Jag blir GALEN när flertalet stora influencers gång på gång stolt visar upp sina ”normkroppar” och tackar kroppen för hur fantastisk den är som gått tillbaka till sitt ”vanliga” jag efter födseln av deras barn. ”Herregud vad kroppen klarar av!”

Där vill jag bara säga STOPP!! JA din kropp är fantastisk av den anledningen att den burit ett liv! ett barn, en människa. Kroppen är fantastisk för att den tagit sig igenom den tiden med allt vad det inneburit. Vi kvinnor ska ALLTID bedömas utifrån objekt. I ett patriarkat behandlas vi kvinnor som objekt, vi kvinnor får lära oss från ung ålder att det är på det objektiva sättet vi blir bedömda vilket vi då ovetandes reproducerar själva gång på gång. Vilket såklart gynnar männen på så många sätt. Tänk så mycket utrymme en skulle ha i sin hjärna och möjlighet till att bli ett ”geni” om en slapp bli uppehållen av mängden onödiga anpassningar till samhällets normer.

Det finns även en bild av att en nybliven mamma som väljer att gå tillbaka till jobb eller skola inom barnets första år, eller gudförbjude första halvår (!!) är en sämre mamma. Samtidigt som denna mamma får ta skit så HYLLAS pappor som ”väljer” att ta ut föräldraledighet med sitt barn! Orkar inte med den skeva synen, blir så trött... ”Vilken fin pappa” ”Vilken bra man” bla, bla, bla. Vilken kvinna har någonsin blivit HYLLAD för att hon är föräldraledig?

Den allra största anledningen till att jag brinner för feminism, jämställdhet och jämlikhet är för att jag fött två underbara pojkar till världen, Oliver och Truls. Min insyn i hur killar och tjejer behandlas olika från tidig ålder har gjort att kampen inom feminismen är otroligt viktig för mig. Att på nära håll se hur ens killar formas in i ”rollen som kille” och tvärtom tjejer in i ”rollen som tjej” genom samhällets normer gör mig galen. Men det ger mig också ett driv att vilja förändra vilket är mitt fokus. För både mig och Oscar har det från dag ett varit viktigt att våra barn är BARN och inte ett KÖN.

För att ta ett exempel:

Varför skulle inte Oliver när han var 4 år få ha med sig sin snutte och stolt visa upp den för sina kompisar på förskolan? Han blev tillsagd av en pedagog att han och hans kompisar var alldeles för stora nu och inte behövde hålla på med snuttar och nallar. Samtidigt kommer en tjej i samma ålder in med sin nalle och får höra av samma pedagog: ”Nämen ååå så gullig och mysig nalle du har med dig idag”.

Nej men bort med alla mjuka värden hos killarna, nu är det dags att ta fram det hårdhudade. Samtidigt som vi uppmuntrar tjejer att fortsätta vara så där mjuka. Blir galen!!

Många kanske kan tycka att detta ”lilla” exempel är fjantigt och onödigt att lägga energi på. MEN NEJ! Det är ju just sånt som det måste läggas energi på. Vad som idag är normer i vårt samhälle måste ruckas på, annars händer inget! Jag ser hur killar i Olivers ålder (7-9år) kan bete sig, och jag kommer aldrig att sluta prata med mina killar om stora och viktiga frågor. Jag vill att de ska veta vad feminism är, det ska veta vad feminismen har gjort för kvinnor genom åren och VARFÖR den fortfarande behövs. De ska veta att alla har rätt till sin egen kropp och att alla själva bestämmer över den. De ska uppmuntras till att visa sina känslor, de ska uppmuntras till att gråta och PRATA om vad helst de vill prata om, från det ytliga till det djupa.

En annan sak jag tänkt på mycket är tv-spel som fortnite, som förövrigt aldrig kommer in i vårt hem. Vad är poängen med att ett barn (!!!) sitter och spelar detta våldsspel?! Dock förstår jag inte poängen att spela sådana spel överhuvudtaget, men det är en annan diskussion. Snälla föräldrar stå på er!! Barn har inte förmågan att kunna göra de bedömingar som vi vuxna kan göra (BÖR kunna). Och varför är det oftast ”bara” killarna som pratar om tex. spel som Fortnite? Varför är det oftast ”bara” killar som leker ”krig” i skogen på skolgårdar? Ja absolut, barn ska få experimentera men ibland undrar jag hur mycket föräldrar faktiskt PRATAR om sådana saker. Vad ÄR krig till exempel?

När mitt intresse för feminism hade väckts på riktigt ville jag ta det vidare för att lära mig ännu mer. Jag valde att läsa sammanlagt ett års studier av genusvetenskap. Bland det bästa jag gjort. Feminismen är bred och det är mycket att lära, genom att få ta del av fantastisk litteratur föll ännu mer bitar på plats för mig.

Jag ska ge dig ett tips på en bok som är grundläggande och lättläst om du är intresserad. Den heter just ”Feminism” och är skriven av Lena Gemzöe: http://c.mtpc.se/tags/link/1677668

En oerhört viktig sak att komma ihåg enligt mig är att ha ett intersektionalitets perspektiv inom feminismen. Vi måste tänka bredare. Enkelt och snabbt förklarat så är ALLA kvinnor underordnad mannen. MEN! vita kvinnor är överordnade svarta kvinnor. På samma sätt som att vita män är överordnade svarta män. Jag kan emellanåt störa mig så fruktansvärt på den vita feminism som finns, och att stora klädföretag som HM trycker upp mängder av tröjor med GIRL POWER och rider på vågen av att det är ”inne” att vara feminist. Vem är det som sitter och gör alla dessa t-shirts? HM har flera gånger anklagats för barnarbete exempelvis. Konsumtionssamhället jublar iallafall!

Ibland kan jag kan tänka, vad händer när det inte är ”inne” att vara feminist längre? Vänder människor kappan efter vinden då och följer trenden eller har det på riktigt förstått att vi lever i ett patriarkat och att allt i ett patriarkalt samhället går emot oss kvinnor?

Det sista jag kommer gå in på och avsluta med är deppigt ja, men SÅ viktigt! Katarina Wennstam skrev ett så bra citat på sin Facebook häromveckan. För ofta tycker jag att en får höra att en ska lugna ner sig och att vi ju lever så bra här i Sverige, att vi kommit så långt. När jag får höra det så kokar jag. Hur tänker människor då? Att allt bara ska stanna av? Än fast MINST 13 kvinnor DÖDAS av sin partner VARJE ÅR i vårt ”jämställda” land!! Det ska bara få vara så?

Jag ser på feminismen som en självklarhet och den dag patriarkatet blir synligt för en skulle jag säga att det inte går att backa. För mig är feminismen återigen en drivkraft och en gemenskap. Jag vill helt enkelt att mina söner ska växa upp i ett samhälle där alla är lika mycket värda. Klyschigt ja! Men sant.

Kram ❤️