Jag vet ärligt talat inte hur jag mår just nu. Det är dock inget nytt i att jag känner på det här sättet under den här tiden på året. Det är höst. Jag gillar verkligen inte övergångar i årstider och är heller inte en människa som hanterar övergångarna på bästa sätt. Önskar jag vore! Ibland önskar jag att mina känslor inte var så jävla påtagliga. Men det är ju jag... sån är jag född och så är det med. Just den biten kan jag inte göra så mycket åt, mer än att vara medveten om det och acceptera min högkänslighet och vad min bakgrund tillsammans med den medfödda personligheten gör mig till för människa . Men i jobbigare stunder kan jag känna att det vore jäkligt skönt om jag inte var en sån som kände så sjukt mycket hela tiden. För i tyngre stunder kan förmågan till att känna så mycket i allt, och om allt, ge mig ångest. Jag hatar att känna ångest. För min hjärna vill då oftast slunga mig tillbaka ett antal år bakåt i tiden då den var högst närvarande varje sekund av mitt liv. En tid då den inte enbart var med mig på dagarna utan även härjade på nätterna.

Så, det här med övergångar mellan årstider. Det är något speciellt i just den där övergången, som nu när sommar blir (blivit, jag vet) till höst. Jag tycker typ att allt bara hänger löst. Att övergången liksom inte är förankrat i något. Svårt att förklara, men jag har svårt för när saker inte riktigt är något, när jag inte har något att förhålla mig till. Hösten är en tid som jag hör många tala väldigt positivt om, att den är så vacker i alla sina färger och har en krispig luft som är helt fantastisk. Jag kan hålla med om de sakerna emellanåt, dock är det inget som präglar min syn på eller känsla för hösten, tyvärr.

För något år sedan skrev jag ett blogginlägg om mina tankar kring att gråta. Det är något jag tänkt på de senaste veckorna, att gråta alltså. För är det något jag har otroligt svårt för så är det just det. Det är som att jag samlar på mig allt, allt, allt tills trycket över bröstet ger sig till känna och min sätt att vara på högvarv blir oerhört påtaglig. För mig är det som att gråta är något en gör då bägaren rinner över, då en inte orkar hålla saker inom sig längre. När kroppen fysiskt börjar säga ifrån på fler sätt än bara genom gråten. Det finns inte bara en anledning till varför jag har ett, vad jag anser, osunt sätt att hantera känslor till gråt på. Om en som barn vuxit upp i en hemmiljö präglad av alkoholmissbruk och psykisk ohälsa hittar en sätt att hantera sin vardag på just där och då, för att en helt enkelt måste. För att en som barn måste överleva alla de känslor som väller över en som en som barn inte ska behöva bära. De sätt en som barn hittat för att hantera den dåtida vardagen som liten följer mer ofta än sällan med en upp i vuxen ålder. I mitt fall hanterade jag min vardag i en dysfunktionell familj genom att från ung ålder stänga av. I mina senare tonår kommunicerade jag med min familj på ett en väldigt hårt sätt och med starka åsikter om allt som hände. Jag kan tänka mig att min familj trodde att jag fick utlopp för alla mina känslor genom mitt sätt att vara på då. Men mitt sätt att vara på som tonåring var tyvärr ett väldigt fel fokus. Mitt fokus låg inte där de borde ha gjort, det vill säga på känslor baserade på mitt eget liv som tonåring, fokus på saker som jag varit med om och känt som individ och person. Utan mitt fokus, mina känslor baserades på hur min familj mådde och vad som hände inom den. Hela mitt fokus låg på att känna av stämningar, ett ständigt parerande för att kanske kunna vara den pusselbit som gjorde att min familj skulle må bra. Ett parerande för att min pappa kanske skulle skippa den där ölen just den där dagen och välja att vara den fina pappa som jag visste att han kunde vara. Ett parerande för att mamma skulle vara glad den där dagen och inte ge mig dåligt samvete, för något som egentligen bottnade i henne själv.

Senaste månaden har jag känt att ryggsäcken på mina axlar blivit allt för tung. Senaste månaden har jag försökt hantera detta. Hantera detta på det sätt som jag gjorde som liten, genom att stänga av och köra på. Men tack vare att jag tagit mig själv på allvar, accepterat hur jag fungerar och vad jag behöver göra när jag hanterar mina känslor på ”fel”sätt kan jag ändå hantera såna här perioder tillslut.

Igår pratade jag med min lillasyster och som alltid är vi väldigt öppna med varandra om hur vi mår. När vi pratade om att gråta kom jag fram till att jag inte gråtit på över ett år. Inte ens till en sorglig film. Så idag kände jag att nu är det dags att börja skriva av mig. Att bara skriva, skriva, skriva. Tvinga mig själv. För att få ut saker som ligger inom mig som egentligen behöver komma ut i tårar. Under många år skrev jag nästan varje dag, jag tror att jag behöver komma tillbaka dit nu. Att både skriva för mig själv men också här på bloggen. Jag vet också att min gråt kan komma ur mina ord och därför måste jag göra detta för mig själv.

En sista grej innan jag ska sluta skriva och göra kvällsfika. Det är okej att inte må bra. Det är okej att känna ångest och ha världens sämsta tro på sig själv i perioder. Det är okej att tillåta sig själv att bara vara i sådana känslor. Det betyder för den skull inte att en bara ska acceptera och fortsätta att vara i det måendet och ha en dålig tro på sig själv. Men det är okej att känna alla känslor, det måste få vara okej.