Idag när jag låg på solstolen scrollade jag igenom mina anteckningar på telefonen. Jag är den där personen som älskar att skriva ner saker, när andan faller på och jag får feeling. Går på känsla helt enkelt. Det är då det ger mig något. Det är i de stunderna jag behöver det.

Iallafall så hittade jag en lång text jag skrivit och sparat i appen från den dag jag avslutade min terapi för två (!!) år sedan. Tänkte att detta kan ju vara trevligt att publicera så därför gör jag det nu här nedan:

Idag (1 juni 2018) avslutade min psykolog som jag gått till i lite mer än 4 års tid min behandling. Den personliga utveckling jag varit med om och fortfarande är i har varit helt otrolig och livsavgörande för mig. När min terapeut sa till mig idag, vad jag trodde skulle vara ett avslut för sommaren, (som det alltid varit senaste åren) att han nu tänkt avsluta min behandling så kändes allt så surrealistiskt. Inte förvånande alls, utan mer som att det var dags och bara så det skulle vara. Men ändå surrealistiskt. För jag har under så många år varit beroende av att ha min psykolog ”vid min sida”. Jag har tänkt så många gånger, undrar när jag känner mig ”klar” i min terapi och hur kommer det att kännas? Jag blev rörd men släppte inte fram det där och då, har alldeles för svårt för att bara hänge mig åt alla mina känslor inombords rent fysiskt.

Min psykolog har sett mig för den jag är och hjälp mig att se detta själv, vilket är det absolut viktigaste, att få insikt och se saker själv, om sig själv. Min terapeut berättade en gång om en patient som kom till honom. Hen satte sig i fåtöljen mittemot honom och sa: ”Jag har en ätstörning och vill ha hjälp mot den.” Min psykologs svar och fokus på det blev: ”Okej, men vi struntar i din ätstörning, den får vara där, den är där. Låt oss istället se och fokusera på vad för andra saker du har i ditt liv, i dig själv.”

Jag tycker detta är så viktigt att komma ihåg och påminna sig själv om. Ja absolut, du har (tex.) en ätstörning men den ÄR inte DU. Du HAR en ätstörning men du ÄR inte en ätstörning.

Jag är så stolt över hur jag, med hjälp av min psykolog, har utvecklats under dessa år, det är faktiskt helt otroligt när jag tänker efter. I vårt sista samtal idag pratade vi också om tiden.

Jag skulle säga att det är tack vare tiden och det utrymme jag fått i min terapi som gjort att jag har kunnat utvecklas så pass mycket som jag gjort. Det har aldrig funnits en ram kring att ”Här är det stopp!” ”Ett år eller två, sedan hej då!” Utan allt har fått tagit sin tid vilket har gjort att jag inte känt av någon begränsning. Något jag annars tror kan innebära att människor hämmas. För idag ska allt gå så jäkla fort, men att växa som människa och utvecklas är ett heltidsjobb som aldrig tar slut enligt mig.

Jag är så stolt över mig själv att jag inte gav mig gällande att hitta en terapeut som såg MIG, någon som verkligen kändes bra och som jag klickade med. Jag tror inte att en bara kan gå till första bästa och stanna där om det inte riktigt känns hundra bra. Det kan tyvärr göra mer onytta än nytta.

Du är värd att få den bästa tänkbara hjälpen för just dig. Alla vi människor är olika och det vore väldigt märkligt om en och samma psykolog, eller en och samma behandling, skulle fungera toppen på 20 personer som står på rad för att bli hjälpta. Jag tror att det finns ett starkt samband mellan den kompetens som den professionelle besitter och hur dennes personlighet går ihop med patienten när utvecklingen och framstegen går åt rätt håll för en människa.

Det känns både lite läskigt och sorgligt att min terapi har tagit slut idag. Min psykolog som hjälpt mig med det svåraste jag hittills varit med om i mitt liv. Att jag inte ska träffa den personen något mer, en person som sett och hjälpt mig från botten och upp igen. Det blir så definitivt. Även om jag skriver att min psykolog har hjälpt mig är det viktigt att komma ihåg att det är du själv som måste göra det största jobbet. Det finns ingen annan som kan göra det åt dig. Det kommer det aldrig att finnas. Det är till den punkten en själv måste komma till insikt om för att kunna må bra. Så är det bara.

Många gånger önskar jag att vi levde i ett samhälle som inte var så individualiserat som det är idag, eftersom vi människor har helt olika förutsättningar här i livet. Det är lätt att säga: ”Men det är ju bara att göra! Det är väl inte så svårt!” Men så är det inte för alla. Det är ett väldigt priviligerat sätt att kunna tänka så. Att ens kunna tänka ”jag har rätt att må bra” och veta vart en kan vända sig för hjälp, och framförallt att kunna BETALA för hjälpen, DET är priviligerat.

Men faktum kvarstår dock att den som sitter på den allra största makten över att kunna förändra sig själv, är du själv. Det börjar med dig. Än vad du varit med om. Det vet jag med erfarenhet och något jag står fast vid. Så tillåt dig själv att ge dig den makten.