Jag tror det jobbigaste för mig i alla fall är hur man ska anpassa sig på en ny plats i livet. Med det menar jag t.ex. på ett nytt jobb, en ny vänskap eller grupp och hur man enklast berättar att man lider av psykisk ohälsa. För vi alla vet att det syns för eller senare. Det är ofta man mår dåligt och säger man att man lider av psykisk ohälsa till en ny chef, så är man alltid rädd att de ska stämpla en och tänka "okej, hon kanske inte är fit for fight för det här jobbet" eller liknande. Man känner sig ofta som en börda och belastning.

Jag har haft läkarkontakter sen jag flyttade till Stockholm, då det var här det egentligen blossade upp på riktigt. Jag gick hos BUP upp till 18 års ålder där jag hade en helt fantastisk läkare som tog mig för den jag var och inte dömde mig (även fast de inte får göra det). Ibland kan man ha oturen att få en oempatisk läkare som med andra ord säger att man gör fel eller ska tänka på ett visst sätt, ja ni vet själva hur det kan vara. Ibland kunde jag, utan anledning, känna att jag behövde "rätta till mig själv", som att jag var en trasig spegel och gjorde jag inte det så skulle jag ha otur resten av livet. Tyvärr så ansåg vissa personer i min omgivning att man inte ska ha en diagnos eller äta mediciner p.g.a då blir man "stämplad" i psykiatrins pärm hela livet ut. Jag visste alltid innerst inne att jag. behövde hjälp, men fick faktiskt aldrig hjälp att få hjälp.

Jag har ofta försökt att inte tycka synd om mig själv eller känna medlidande för mitt förflutna, men när man skriver om det eller såhär i efterhand, så gör det ont. Man önskade ibland att man hade kunnat leva ett fläckfritt liv, utan problem och bekymmer. Men samtidigt, vad hade vi då gjort när vi i äldre dagar upplevt en svacka? Vi hade gett oss direkt, lagt oss ner och hoppats att någon skulle komma och hjälpa mig upp.


Stay Tuned.

/Sandra

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Lite sådär nervöst med ett första blogginlägg.. Man har ju alltid i baktanken att det inte ska vara för "tja, tja bloggen!" eller hur?

Mitt namn är Sandra, jag är nyss fyllda 24 år och är bosatt i Stockholm sedan ca 12 år tillbaka. Lite background story om mig är att jag är född och uppvuxen i Gävle tillsammans med mina skiljda föräldrar och min storebror i en förort som heter Sätra. Jag flyttade till Stockholm tillsammans med min mamma då jag började årskurs 6 och var då bosatt i Hässelby Villastad där jag började mer eller mindre ett nytt liv, med nya erfarenheter.

Som jag skrivit i min beskrivning så kommer en stor del av denna blogg handla om just det tabu-lagda uttrycket "psykisk ohälsa". Det uppmärksammas mer och mer ju fler fall och berättelser som kommer upp till ytan, men inte tillräckligt. Jag har ingen vision om att denna blogg ska göra stordåd, men för er som läser och kan sätta er in i en viss situation kanske kan känna er mindre ensamma.

Jag har i princip hela mitt liv, sen jag började minnas saker, känt att jag kanske inte alltid var som alla andra när det kommer till den känslomässiga biten av livet. Redan som barn var jag väldigt ängslig över livet, rädd för att förlora alla mina närstående och orolig. Jag kunde ligga gråtandes om nätterna och inte kunna somna, för jag var rädd att när jag vaknade skulle alla jag älskade vara borta. Jag har, ju äldre jag blivit, nästan alltid låtit mina känslor styra och hjärtat tala. Jag har alltid värnat om de personer jag älskat och gjort allt i min makt för att de ska må bra. Men ju äldre man blir så förstår man att man måste ta hand om sina egna demoner och reda ut det trasslet man själv hamnat i.


Stay tuned.

/Sandra



Likes

Comments