Jag trodde att en vänskap som man haft som det känns i tusen år betydde mer än att det en dag bara tog slut, vad hände? Hur kunde det bli såhär? Hur kan man kräva av en människa att finnas där hela tiden? Det går inte, man kan inte vara vid någons sida hela tiden, ständigt. Man kan inte ge upp sitt liv för någon annan, jag förstår inte hur man kan tro det. Jag förstår inte hur man kan sitta och skriva vilka som är ens riktiga vänner och vissa andra inte, bara för att man råkar ha ett eget liv också och fullt upp med sitt eget. Det är sorgligt, det är tråkigt och jag tror faktiskt inte att detta kommer att gå att reparera, i alla fall inte från min sida. Jag har fått nog, är det såhär det ska vara - krav hur man ska vara för att vara en riktig vän, då duger man inte som man är. Jag gillar verkligen inte det uttrycket - riktig vän! För mig är mina vänner bra vänner, de är roliga och snälla vänner. De får mig att skratta, de finns där när jag mår dåligt och hjälper så gott de kan. Vissa saker kan inte andra lösa åt en, det får man försöka lösa själv. Men aldrig i mitt liv att jag skulle sitta och säga "du hjälper inte mig hela tiden, du finns inte där när JAG behöver och då är inte du en riktig vän". Aldrig i mitt liv att dem jag har runtom mig skulle stanna kvar då liksom..

Jag är inte ledsen, faktiskt inte.. Jag vet inte vad jag är, chockad kanske. Liksom, jag fattar inte? Vad har jag gjort för fel liksom? Bara för att jag inte fanns där, bara för att jag fick lov att ta hand om mitt liv också och koncentrera mig på jobbet och inte kunde vara där och äta ur din hand och se till att du behövde prata och jag kunde inte lyssna hela tiden. Men samtidigt, när fanns du för mig? När ställde du upp för mig så mycket som du krävde att andra skulle göra för dig? Inte lika mycket, eller hur? Inte lika intensivt, eller hur? En gång fick jag höra "du är ingen riktig vän, tur jag har andra". Vad fan, liksom? Jag är nog bara så trött på det här, och glad att jag slipper höra. Glad att man slipper höra hur dålig vän man är. Jag är banne mig hellre ensam än att ha allt det här runtom mig som en himla bubbla.

Det kommer bli väldigt konstigt nu framöver.. Men jag vet att jag kommer inte vara den som kommer sakna. Jag kommer inte vara den som kommer höra av mig mer, jag kommer inte vara den som kliver åt sidan för dig mer. Jag slipper höra ditt klagomål på mig, jag slipper allt. Så, jaa.. tack för dessa åren då, hoppas du får det mycket bättre utan mig som är så kass och dålig.

Kram!