De räcker 😔💔

Vart ska man börja skriva ett inlägg som detta? Hur gör man? Många som ständigt frågar många som undrar.

För en vecka sedan när jag var i gravid v 20 precis så fick jag extrema smärtor i magen en natt. Kände verkligen att nu kommer jag dö. Tog medicin för var tvungen pga dessa smärtor.. jag visste inte vad som pågick men samtidigt var det inte normalt alls..
gick upp på toan då jag märkte att de va inte kiss som kom utan vattnet gick. Efter att de hade gått så skrek jag till p att ringa ambulansen. Kl var halv 4 på morgonen, å jag kunde inte göra annat en att skrika i fosterställning. Efter varje 10 sekund kom smärtorna. Ambulansen kom å jag kunde knappt slita mig från sängen. Väl i ambulansen började blödningarna. De va mer kört en vad det kunde bli... Jag bara grät å grät. De blödde så extremt mycket att flera handdukar vart fyllda. Där vart jag rädd för att mista mitt eget liv själv..
jag kände att jag behövde trycka på för kunde inte vänta längre. Som tur kom vi in på BB där jag fick träffa en läkare. Dom fick byta allt för de bara forsa blod. Jag visste där å då att jag kommer dö. Till slut kunde jag inte hålla tillbaka å där kom det.. Grät i mängder. Nu igen? Räcker de inte att jag nyss tappade en pojk för ett tag sedan? & nu en till liten pojke.. fick sedan bli nersövd å in på operation för moderkakan hade fastnat å skit.. aldrig känt mig så värdelös i hela mitt liv. Där åkte jag sedan hem i sjuktaxin & hade tappat 1,5 liter blod & dom tog 13 rör blod efter de med.. tittade ut genom fönstret å bara grät så jävla tom. Helt sjukt. Gråter hela tiden utan att jag ens hinner tänka på vad som händer.. kan jag bli mamma nån gång? Känns som vi kämpat å kämpat men de går aldrig. De är så orättvist.. de gör mig helt förstörd att ens måsta ta upp detta. Jag vill absolut inte ha någon som skriver ”beklagar” för det får mig att ständigt tänka på hur jobbigt allt är. De har gått en vecka nu.. men kändes som i går..

Nu försöker jag göra allt för att kämpa mig upp själv å göra allt för att komma på andra tankar. Jag hoppas tiden nån gång är inne för mig med . men just nu känner jag verkligen inte att jag skulle våga mig på något på iaf ett år..
de är sorgligt & orättvist.
Önska ingen varken att tappa ett barn eller få känna denna smärta jag fått känna nu 2 gånger. Känner lixom att det får vara bra nu. Inte ens rättvist att en människa ska gå igenom detta. Å speciellt är de inte så kul att få massa gravid bilder av vänner som redan vet vad som hänt en. Man blir bara ledsen å förstörd själv. Absolut är det underbart för er men vissa behöver nog respektera andras sorger. Men jag förstår att ni är stolta. De hade jag också vart.

Nog med detta. Detta kände jag mig tvungen att skriva ut så ni fick veta. Livet är hårt mot dom hårda brukar dom säga..
önskar er en fin kväll💞kramen

  • Nära Ullånger

Gillar

Kommentarer

IP: 173.208.191.82