What doesn't kill you makes you stronger

För en timme sedan kom jag in från min längsta utomhusrunda någonsin. Jag är inte den som springer, jag joggar. För mig har kilometer alltid känts mycket, långt, jobbigt, stressigt, ångestladdat, YOU NAME IT. Med åren har jag tränat upp konditionen långsamt. Tränat i perioder. Men just ikväll slog jag mitt rekord; joggade 5,22 km och gick 0,5 km (totalt var rundan 5,72 km). När jag då befann mig där ute tänkte jag "Kanske ska skriva ett inlägg".

Sen barnsben, i många år, blev jag mobbad. Större delen av skolåren var mobbning vanligt i mitt liv. Jag minns det som mest från låg-och mellanstadiet. Jag blev kallad för olika saker, det skrattades åt mig, det pekades på mig, det viskades om mig där skratt var till följd, tvärs över klassrummet skrek man taskiga kommentarer om mig... Framför alla i klassen. Jag får en klump i magen när jag skriver detta, för jag känner så mycket med den lilla flickan som satt där på sin plats och grät inombords. Den flickan var rädd och kränkt och förnärmad. Det var pinsamt och smärtsamt på samma gång. När vintern kom och isbanor bildades så minns jag specifikt en pojke som sa att jag inte fick åka ner för att jag var si och så. Då sa tjejerna emot, tack och lov. Jag beskyller ingen av kamraterna för att vi var barn. Ansvaret låg aldrig på dem. Men jag hade redan blivit sviken av vuxna i min närhet så av den anledningen (tror jag och KBT-mötena jag varit på) vände jag mig heller aldrig till varken mamma eller lärarna. Ingen vuxen visste om att detta pågick.

Alla dessa minne sköljdes över mig under joggingrundan. Och jag kände stolthet. Stolt över allting jag åstadkommit sedan skolåren. Visserligen har jag gått igenom så mycket smärta under den tiden och efter, men jag har gjort något åt det. Jag är inte längre den deprimerade, destruktiva tjejen med självmordstankar. Jag är inte längre tjejen som är osäker och inte vet vad hon vill med livet. När jag joggade där ute tänkte jag på er mobbare, hur jag nu vill skratta åt er i ansiktet och visa er att jag visst kan. Visa er mobbare, att ni inte tog sönder mig. Visa er mobbare, att jag är starkare än ni kunnat ana. Visa er mobbare, att jag är ett maskrosbarn. Jag står upp. Jag springer. Jag går. Jag lever. Jag lever att liv med människor som älskar mig för den jag är och som uppskattar mig. Jag lever ett liv där jag styr seglet.

Hur som helst, här sitter jag i soffan i min bostadsrätt och är glad över mig själv. Jag vill uppmana dig som läser att omge dig med människor som är sanna, inte perfekta men sanna, och som accepterar dig för den du är, där du får rum att andas och vara. Där du får tänka, prata, skratta och gråta högt. Omge dig med människor som peppar dig genom livets hinder, dalar och höjder. Du förtjänar det. Och låt ingen ta ifrån dig din rätt att drömma, låt ingen säga till dig att du inte kan. För det är lögn. Du kan om du vill. <3

Gillar

Kommentarer