ATT ANDAS IN OCH ANDAS UT

Hej!! Just nu i skrivande stund sitter jag i min soffa med tända ljus och lyssnar på Spotifys "Relax & Unwind"-spellista. Jag låg här innan och tänkte på min helg, på mina veckor som varit, på hur jag mått. Det har varit tunga dagar där jag känt mycket hopplöshet, orkeslöshet och trötthet. Ni vet, den genuina känslan av att livet faktiskt suger? Jag bearbetar fortfarande en sorg, vilket inte alltid är lätt. Jag har svårt att tillåta mig att sörja. Det känns som att jag måste vara positiv och glad och orka allting hela tiden, men sanningen är ju att jag varken orkar göra det eller är det jämt. Jag vet i alla fall att jag ofta måste påminna mig själv om att det är okej. Att det är okej att sörja sin vän, det är okej att vissa dagar eller kvällar vara ledsen. Det har ändå bara gått ett år. Det måste få vara okej att känna sig låg ibland. Därför att för mig hänger inte alltid mina känslorna med i allt som händer. Det är många gånger och situationer jag är med om där känslorna kommer ikapp i efterhand. Då kan det slå till hårt. Då kan jag till och med få panik.. Någon annan som känner igen sig?

Jag pratade med min syster i telefon igår och vi kom in på hur vi mår etc, varav jag var ärlig och berättade att det varit rätt tungt och att det ena lett till det andra för min del, varpå hon påminde mig om att andas. Jag menar, kroppen andas åt oss automatiskt, så hur svårt kan det vara? Men i vissa stunder är det extremt svårt. Det kan till och med kännas som livets kamp, att andas. Ibland är det precis det vi behöver göra- att andas in och andas ut. Långa, djupa andetag. Kanske behöver vi göra så då och då, även om vi inte genomgår en ångestattack? Livet kan kännas så stressigt, påfrestande, som att man måste springa till ett tåg för att hinna med allt. Och kanske är det så att vi bara behöver andas? Tänk så är det svaret på det mesta? Jag tror att när vi tar djupa andetag och saktar ner sorteras allting i huvudet allt eftersom. Det är då vi kan se möjligheterna, svaren, lösningarna... vad det än är som känns luddigt. Så att andas kanske är livets stora gåta... vem vet. Jag vet bara att jag måste påminna mig själv om det här, andas och gå ett steg i taget. Jag klarar inte av att leva det här livet som att jag har ett tåg att hinna med jämt.

Det tipset ville jag dela med mig, att andas- hur lätt det än verkar så verkar vi också glömma det fort. Så om det känns jobbigt, ta ett andetag i taget <3 Kram

Gillar

Kommentarer