NYTT KAPITEL - ATT BLI MAMMA

VARDAG

Boken om mig slutar inte förens jag tagit mitt sista andetag. Och under mina 25 år har jag fyllt blad med händelser. Så många blad som formats till kapitel. Kapitel som jag känner att jag avslutat och gjort mig färdig med. Trots att jag velat börja om i min bok så är jag stolt över mina tidigare kapitel i livet för de har format mig till den jag är idag. I dagsläget är jag stark och otroligt klok. Jag befinner mig på en plats i livet som jag är nöjd och stolt över. Och även om jag känner att jag har många kapitel kvar och många blad att fylla med nya äventyr och visdomar så känns det som jag äntligen är på helt rätt plats.

Att bli mamma är stort. Det största som hänt mig i mitt liv. Det jag längtat efter att få fylla mina blad med, ren kärlek. Den kärleken jag aldrig fick. Glädjen som ej går att beskriva. Även om jag vet att det inte alltid kommer vara lätt, så är detta en stor del av den jag vill vara och jag tar stora steg framåt åt den riktningen. Jag har grubblat i många år om vad för mening jag har på denna planet. Så som vi många gör. Mer eller mindre i vissa perioder. När det känts tufft och allt tagit emot eller när allt flyter på och man surfar felfritt på en våg genom livet.

Jag har alltid kommit tillbaka till två saker:
Ett - Meningen med mitt liv är att vara lycklig och sprida kärlek.
Två - Meningen med mitt liv är även att bli mamma.
Och om jag inte skulle få bli mamma på det naturliga biologiska sättet som många drömmer om så skulle jag vilja adoptera, fostra eller bara få ta hand om barn. Älska barn och sprida vidare kärleken och visdomen jag har inom mig.

Ibland kändes det långt undan. Också som att det kanske inte skulle bli av. Iallafall inte så som jag drömt om. Och det skulle vara okej, för livet har sin gång och livet har sin mening. Jag litade på vad livet hade planerat för mig. Och en vacker dag kom beskedet.

Jag var rädd. Men inte rädd som att jag fruktade mitt liv. Inte rädd som jag var när jag var ett barn. Inte rädd så jag fick panik. Mer rädd för nu var det dags och jag kände det inom mig i varje ven och varje hjärtslag att nu är det såhär det ska bli. Rädd för att saker skulle förändras. Fast på ett fint sätt. Ett meningsfullt sätt. Äntligen skulle livet få mening och det skrämde mig. Jag har tidigare levt ett enligt mig - meningslöst liv. Jag bara var. Gjorde det som skulle göras, drömde mig bort om vad jag önskade att jag var samt hoppades jag på att få mer mening i vardagen. Jag ville ha något att leva för. Självklart kände jag att jag hade det på ett sätt med min familj, att jag älskade mig själv osv. Men jag sökte något som fick mitt hjärta att slå extra. Något stort. Något att vakna för varje dag. Något extra att kämpa för.

Jag blev chockad men samtidigt inte. Så man bäddar får man ligga så att säga, haha. Men jag trodde inte att det skulle bli så av några anledningar sedan tidigare.
Därför kom det som en chock och samtidigt sprudlade glädjen i mig.

Hur livet än ser ut så är barn meningen med livet. Kanske inte i alls ögon men barnen är vår framtid. Hur man formar och tar hand om dem. Hur de utvecklas kommer forma vår framtid. Och det är något jag brinner för.

Efter min uppväxt har jag ständigt drömt om att få ge det jag aldrig fick. Och nu pratar jag inte om materiella ting. Enbart känslomässigt. Det enda viktiga. Har man en trygg bas och kärlek så kvittar det om man bor i en skokartong eller ett slott.

Har man hjärtat på rätt plats så löser sig allt.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte är alls förberedd. Men det är väl egentligen inte ens de som planerar att skaffa barn. Ingen vet vad som väntas riktigt. Däremot tror jag att det kommer naturligt.

Jag är förväntansfull och väldigt lycklig.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229