På hösten brukar jag oftast skriva ihop en sommarkrönika, som en del utav er vet, men i år tänker jag vänta till slutet utav året och istället se till att få ihop en årskrönika. För helt ärligt så är det alldeles för mycket som snurrar i mitt huvud just nu för att få ner det i text.

Jag kan sträcka mig till att bjuda på lite bilder och tacka alla som har varit med och gjort den här sommaren till den bästa och mest händelserika på länge. Ni alla betyder något för mig, på ett eller annat sätt.

Nästan varje morgon sen vi flyttade hit, efter att jag vaknat och bäddat upp soffan (vi väntar på ny säng) så tar jag en promenad. Beorende på vädret så går jag antingen i den lilla skogsdungen en bit ner för backen utanför porten, eller så tar jag mig ner till vattnet. Havet.

Jag bor alltså vid havet.

Det är så svårt att ta in många dagar. Jag ÄLSKAR havet, sjöar och dylikt. Det har jag gjort sedan jag var liten och kärleken för att vara nära vatten är lika stor nu som den var då. Så när jag står där på morgonen och tittar ut mot horisonten så är det svårt att ta in att jag faktiskt bor 3 minuter ifrån där jag står. Det låter kanske larvigt, men för mig så är det så oerhört fantastiskt att jag inte ens vet vart jag ska ta vägen ibland.

Hej hörrni.

I've been bad again, I know. ''Kommer skriva lite oftare'', haha. Jag undrar hur många gånger jag har skrivit och kommer att skriva så.. För någon, vars dröm är att jobba med skrivandet professionellt, så kan man ju tycka att jag borde uppdatera här oftare. Right?

Mycket har hänt sen senast. Jag hann inte ens inse att min farmor, som dog i november, är borta innan jag fick veta att min mormor fått cancer. Hon sa (såklart, envisa kvinna) att det inte var speciellt allvarligt, men den 6e mars så gick även hon bort. Min mormor, min bästa vän och den jag alltid kunde anförtro med mina jobbigaste tankar. Och det är en hel del. Hur mycket jag än försöker, så kommer bl.a. Min depression alltid att ligga där latent. Saknaden efter henne, och farmor, har varit och kommer alltid vara otroligt stor, men the show must go on, and on it went.

I april i så flyttade jag och Sebastian till vår första EGNA lägenhet, en mysig etta i Nynäshamn. Mina skattepengar kom lagom till flytten så vi kunde möblera nästan hela lägenheten ganska snabbt, vilket var skönt. Det kändes snabbt mer som ett hem än ett boende. Nu när sommaren står på tröskeln så är det verkligen en underbar plats att bo på, nära havet och dylikt. I love it. Sandra hade en del separationsångest i början, men jag tror att det kanske har börjar svalna lite. Självklart är det trist att inte bo nära varandra, men jag tror att allt kommer att bli bra ändå.

Med mycket sorg det här senaste halvvåret så kom en viss avsaknad på att bry sig om sig själv. Jag åt en hel del, jag behövde konstant göra något, men jag hade varken den fysiska eller mentala energin för att faktiskt.. Göra mycket alls, att äta blev en tröst.. Jag trivs inte jättebra i min kropp just nu, men jag jobbar på att komma på rätt spår igen. Jag har fortfarande en relativt hälsosam kropp, det är det viktigaste.

Ni kanske tycker att det är konstigt att jag berättar det här, på en öppen blogg, men jag tror att det är precis vad jag behöver. Vara öppen med viktiga saker så jag inte kan komma med bortförklaringar och så jag kan jobba på att vara ärlig mot mig själv. Jag slänger in ett par små bildinlägg under detta, så ni får en liten visuell uppdatering på hur livet har varit under det första halvåret utav 2017. It's been bad, it's been good, but I belive it is as it should.

To be continued.