Långt långt långt babbel

Jag är trött. Och lite rädd. Men så ska det väl vara när det bara är ca 1 månad kvar till studenten och första epoken i ens liv snart är över? Man har ju gått i skolan hela livet. Trots att skolan aldrig riktigt har varit min grej, jag har svårt att ta till mig saker som sägs på lektioner (såvida jag inte faktiskt är intresserad) och att se så många människor samtidigt är jag inte heller så förtjust i. Men jag älskar min klass. Jag är glad att det blir min sista klass. Det här är min åttonde klass. 8 gånger har jag börjat i en ny klass.
0-1an gick jag i en klass på Hagaborgskolan. 2-3an gick jag i en klass på Tallåsen, Fredriselund. När man började fyran på den skolan bytte man till en ny klass igen då man hoppade upp i mellanstadiet, så 4-5an gick jag på Hagalund. I 6an började jag på Skattkärrsskolan. 7-9an gick jag på Norrstrand. 1an på gymnasiet gick jag i ESDT13 på Sundsta. Sen flyttade jag till England ett tag och studerade där, då gick jag i fyra olika klasser men jag räknar hela det som en enda. Och till sist kom jag tillbaka och började i den klass jag går i nu.
Älskade ESDT14.
Så ja, jag har sjukt många gamla klasskamrater. Det kommer kännas konstigt att inte längre ha det. Såvida jag inte börjar plugga vidare, då har man väl det typ. Och jag funderar ju starkt på att plugga nåt mer, men inte än.
Det kommer bara kännas så konstigt. Att inte ha läxor, att inte ha skola. Oavsett om jag är i skolan eller inte så vet jag ju att den finns där för mig. Men när vi springer ut igenom dörrarna den 15 juni, då lämnar vi skolan bakom oss. Och jag som hatar förändring!

Jag antar att det här är grymt nyttigt för mig. Att sparkas ut i vuxenlivet. Jag är lite den där fågelungen som låtsas att jag inte kan flyga bara för att slippa lämna det varma trygga mysiga boet, där jag vet hur allt fungerar och ska vara. På riktigt, jag vill inte flytta hemifrån. Jag älskar mitt rum. Jag älskar huset jag är så lycklig att få kalla hem. Jag älskar min familj. Varför ska man lämna det? För att bli självständig antar jag. Jag är en sådan familjegris. Och det är väl inte dåligt?

Jag tänker hoppa ut från den här höga grenen och jag tänker flaxa med vingarna så gott jag kan, det kommer vara klumpigt och skumpigt men jag tänker göra det. Bara inte än. Vi får ta små steg. Först studenten. Sen, när jag landat i att inte gå i skolan, när jag kanske fått jobb, då, kanske kanske kanske jag faktiskt kan packa ihop saker i mitt rum utan att gråta och åka till en tom lägenhet och känna att, ja, det här ska jag kunna göra till ett hem. Men just nu, är mitt hem där mamma är. För så har det alltid varit. Och på ett sätt, kommer det nog alltid att vara så.
Vi har flyttat en del. Vi har haft några hem. Men jag har aldrig haft ett hem där inte mamma finns. Och det känns som om alla förväntar sig att efter studenten ska man jobba, få jobb och flytta. Det verkar som om det bara är så det är. Och det stressar mig, för jag vill inte. Inte än. Men vem vet. Jag kanske växer jättemycket under kommande året. Jag kanske blir jättevuxen. Okej, nja... jättevuxen kommer jag nog aldrig att bli. Men lite vuxen iallafall. Vi får se helt enkelt. Det är väl så livet är.

  • Nära Skattkärr

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229