Igår, idag eller vilken dag som helst gick jag ut körde iväg för att komma iväg från "varje dag". För bara tanken att sitta kvar i mörkret med en kopp avsvalnat te och en tragisk melodiös stämma spelandes i bakgrunden på en sprakande högtalare var mer än vad två öron klarar.

Jag tog då bilen och åkte... vart vet jag inte, lika så hur långt det är dit, men iväg skulle jag och iväg for jag. Jag kunde lika väl ha blundat för den smutsvita och skrålande bilen åkte dit den själv behagade och jag själv hade inget att säga till om. Vårt första stopp, en mack eller en påfyllningsstation av något slag, var behövligt för bilens framtid men även min. Jag gick in och köpte den största kaffen dem hade medans bilen drack upp den andra hälften av mitt bankonto. Trots allt kunde jag inte bry mig mer mestadels för att mina tankar precis som alla andra dagar flöt iväg från verkligheten. Det är nog därför tänkte jag för mig själv. Att stålsätta sig eller hålla kvar av något "what so ever" aldrig gick vägen till mötes. Men aja next stop fick bli havet. HAVET sa en röst i huvudet och precis lika självklart svängde bilen väster ut på väg till ett böljande blå.

- Lång väg?

- kanske men är det värt det?

- för havet?

Är du dum eller havet är det ÄNDA här. Vågor som slår stormen förstår precis hur man känner. Måsarna flyr, skummet yr och jag sitter kvar på berget med kaffet i min hand och förtröstan i min andra. En dag som denna var jag själv, i bilen, på vägen, vid havet och även nu i framtiden blir jag inte helt klok om det var rätt val, att bara åka men så blev det.

Havet får jag aldrig nog av, det är min terapi min livspåfyllningsstation skulle man kunna kalla det. Jag kommer alltid bära med mig havet och ni som vet inte bara fysiskt.

Det börjar regna och först tänker jag att det var dumt att lämna dörren öppen något kanske går sönder men precis som mycket i ett i-land ett i-lands problem oväsentligt sak med havet framför mig

Efter mycket om och men åker jag iväg igen mot mitt andra hem, gbg och det tar 1,5 h timme dit. Långt? nej men hungrig dock en hunger varken mat eller Kaffe kan motverka.

Där igen den där tanken som taget ur en film. Tänker för mig själv att för varje dag som går får jag 1 dag mindre med den jag älskar och tid, trots att det är ett påhitt, är det ända vi har...

Lite längre fram i gräset som man nu i efterhand känner fortfarande är fuktigt från skuren igår sitter det två lite äldre damer. De ser slitna och utmattande ut men de försöker samtidigt hålla upp masken för den andra. De verkar leta efter samma befriande känsla som alla andra i den nu lugna parken. Men efter en stunds sittande vänds deras trött ögon mot motsatta håll och de verkar slappna av en aning.

Jag åker hem från ingenting eller en dag i frihet kanske är mer på sin plats.

Godnatt eller godmorgon.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är en tidig morgon. Det första man märker när man stiger ut ur sina drömmar är de kalla svarta väggarna som avgränsar världen från mig från oss. Det är när ett tungt hjärta startar som den annars så stillsamma och nästan öde sinnesstämningen rubbas.

Vi bestämmer ändå att fortsätta in i en värld så långt bort från våra drömmar.


Den redan så starka solen lyser på som en lampa som verkar vägrar sluta. Det är en helt annan känsla bakom den mörka rullgardinen och djupa skogen av tankar än på andra sidan . Man känner en instängdhet, men ett välplacerat fönster befinner sig en halvmeter bort och vittnar om ett annat liv på andra sidan...


Efter ett tag kommer den första brisen. Den smyger sig genom fönstret och genom mig, som att vakna på nytt. Man kan känna igen lukten från bageriet på hörnet.


Vi vet att det är sista dagen i våra liv och att det aldrig kommer bli som förr, men tack för allt för att du finns och för att du förstår du leder mina drömmar vart du än går.


Likes

Comments

Någon gång ska väl vara den första så här är jag

Likes

Comments

Instagram@carlwilhelmm