Kära lärare, rektorer, kuratorn och studie- och yrkesvägledare, det här är ett brev till er. Jag tog studenten i somras, 10:e juni efter fyra år på samhällsvetenskapsprogrammet på Vasaskolan. Nu har jag något viktigt att berätta för er och jag hoppas att ni har möjligheten att läsa det här brevet.
Till lärare, Min klass hade bästa veckan i sitt liv, brännboll, Vattenkrig, utspark, klassavslutning. Jag kom inte till skolan på min studentvecka. Under årets gång sa jag till mig själv, ” Jag har ingen studentkänslan, jag stannar hemma istället” men egentligen var det tvärtom, jag ville göra allt mina klasskamrater gjorde. Känslan att vilja komma till skolan tog ni ifrån mig. Varje dag vaknar jag och tänker på ännu en dag på Vasaskolan. Det är inte skolmiljön jag hatar, eller själva skolan i sig, utan det är lärarna jag hatade. Första året på Vasa visste jag inte så mycket, jag var ganska ny i den världen. Tog inte illa upp men nu när jag kommer ihåg vad vissa lärare sa till mig och under dessa 4 år har jag byggt en långvarig depression, stress och självhat som påverkade mitt liv som inte kommer försvinna nu efter gymnasiet. Hela min gymnasietid har jag jobbat hårt, varit ambitiöst och alltid gjorde mitt bästa i princip allt. De senaste två åren har därför bidragit med skuldkänslor och stress för att jag velat prestera bra. Ni har skuldbelagt mig och dubbelbestraffat mig. Ni har varit min största mardröm i livet, lärare i skolan har uttryckt sig rasistiska, homofobiska och varit öppna med sina åsikter. Jag minns en gång, jag gick andra året. Jag stod vid mitt skåp och skulle hämta skolmaterial till religion lektionen. Precis när jag låste skåpet hörde jag två lärare prata om en rasifierad elev på skolan, utan att ens bryr sig om sin omgivning beskrev ena läraren helt öppet eleven med N-ordet. Jag fick en väldigt stor klump i magen, visste inte vad jag skulle säga, så med ångest åkte jag hem och sov.
Det här har varit min vardag, att alltid vara försiktig. I trean och tvåan hade jag en tickande klocka i huvudet som varnade mig för vissa lärare, jag tänkte alltid en extra gång innan jag gjorde något eller sa något eller lämnat in inlämningar. Jag som rasifierade elev ville aldrig uttrycka mina åsikter, vågade aldrig ta den plats jag förtjänade. Jag som svart muslimsk kvinna blir ofta utsatt för rasistiska påhopp, glåpord och trakasserier, det är en del av min vardag. Detta inträffar på bussar, mataffärer, gatan och att då få höra det på skolan av mina lärare är inte kul. Skolan var ju trots allt en plats där jag spenderade halva min dag på. Jag är egentligen en stark, stolt och envis person med tonvis av positiv energi. Men det känns som att allting sköljdes över mig, detta är för tungt för mina axlar att bära på.
Ja, visst jag är en rasifierad person, men jag är mer än min hudfärg, kön och religion. Jag är en människa, precis som du. Jag kan må dålig ibland och komma till skolan trött och sedan somna på lektionen, men det innebär INTE att jag blir utsatt för misshandel eller annan våld hemma, jag har aldrig blivit illa behandlad i mitt hem. Varför frågar du just mig? Bara för jag ser trött ut? Ärligt talat så vet jag inte vad du har hört på media om att de rasifierade ungdomar blir utsätta för våld hemma men det är fördomar, nästa gång du ser en elev som ligger halv sovande i klassrummet koppla inte hens bakgrund med dina fördomar och antagande, fråga istället hur hen mår. Hur ofta fick man inte höra av lärare frågan om man blir utsätt för misshandel hemma? Alla människor bär på fördomar av något slag, det är så vi människor fungerar - vi gör ofta olika antaganden om saker vi inte vet, eller felaktiga antaganden som bygger på generaliseringar och stereotyper. Därför är det bra att försöka fundera på vilka fördomar du själv har och försöka ifrågasätta de. För dessa fördomar kan få allvarliga konsekvenser så som diskriminering. Jag vill inte att du, (du som förmodligen känner igen dig, du behöver inte ha undervisat mig i något ämne men du vet att du har sagt så till en eller flera som inte ser ut att vara ” etnisk svensk”. Jag vet att du känner igen dig så låtsas inte blunda nu, tänk efter, det är dina handlingar) ska utsätta andra för det du utsatte mig och mina vänner för.
Studie-och yrkesvägledare. Känslan att gå till SYV och prata om sina studier och framtida mål var ingen bra känsla. Det var inte roligt att knacka på din dörr, jag trodde först att jag var själv om den här känslan men sen blev jag nyfiken och gick till mina vänner, mina svarta vänner alltså och frågade om deras erfarenheter. Vissa av de gick på naturprogrammet och hade mål om att läsa vidare till läkarprogrammet eller kriminologi. Men istället för att hjälpa oss ifrågasatte du våra drömmar. Nej SYV, jag vill inte bli Ekonom eller sjuksköterska. Jag vill bli jurist. Mina vänner vill inte heller bli ingenjörer. Dom vill bli läkare, poliser och kriminologier. Vi kommer klara oss fint. Jag ska läsa vidare juristprogrammet och om några år när jag blir nyutexaminerad jurist, kommer jag att stämma dig för det du utsätta oss rasifierade elever på skolan, du har krossat våra drömmar. När du ställer oss frågan om varför vi vill bli läkare eller jurister, har vi frågat dig varför blev du SYV? Ja, en gång gick jag med min vän som var ganska vit, blond och blåögd, bara för att göra ett test. Hon ville läsa statsvetenskap. Ja, glädjen i dig som strålade ut. Det var då jag fattade, det är bara vi icke-svenskar som inte kan bli som vi vill. Ja, förresten kommer du ihåg den här patetiska frågan du ställde förra året, ”Tvingar dina föräldrar dig att bli jurist?” Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta. Jag önskar att du verkligen slutar med det du håller på, visst har jag mått dålig av det men jag vill inte att flera ska gå genom det som du fick mig att gå igenom.
Kuratorn oh Skolsköterskan
Nej jag kommer inte bli bortgift, du kan andas nu! Hur många har inte mått så sjukt dåligt och gått till kuratorn bara för att prata ut och den första frågan du alltid ställer är ju såklart om jag ska bli bortgift. Först trodde jag att det var en fråga som du endast ställde till mig, men sedan tänkte jag; nej klart du ska fråga alla rasifierade tjejer som ser ut som jag, för det ingår i ditt yrke liksom. Klart du får ett varningslarm om hedersproblematik, sen tänker du ”nu jävlar ska jag fråga alla rasifierade tjejer som mår dåligt om de kommer bli bortgifta, jag måste agera.”.
En gång låg jag efter i tre ämnen och kom till dig för att få lite stöd och hjälp. Samtalet varade ungefär 35 minuter och under dessa 35 minuterna ställde du frågan om jag kommer bli bortgift mer än 20 gånger, räknade ända fram till 20 och därefter började jag analysera varför du är så jävla fast i den i frågan, sen resten av samtalet hörde jag inte vad du sa. Du hade förlorat mig. Jag sa att jag hade lektion och gick, du bokade ny tid men jag kom aldrig tillbaka, vet du varför?
Nej jag var inte gravid, bara stressen som orsakade min viktuppgång plus jag hade en tumör som kallas för godartad. Under hösten gick jag på behandling och jag opererades. Jag led av psykiska ohälsa och under 2års tid har jag levt på antidepressiva läkemedel, det är inte så rolig att lida av utbrändhet och utmattningssyndrom. Det gör att jag vissa månar inte kommer upp ur sängen, den snabba och korta vägen till hjälp fram till studenten var antidepressiva mediciner helt enkelt. Trots det har jag tagit mina studier seriöst, hur mycket ångest jag än hade så försökte jag alltid komma upp ur sängen och tänka på det positiva med livet, vara optimistisk. Jag har haft självmordstankar vissa månar när jag vaknar upp och allt som håll mig vid liv var min dröm om att bli åklagare.
Ja, du frågade mig aldrig hur jag mådde. Du antog bara att jag skulle göra abort och behövde din hjälp. Om jag skulle vilja göra abort skulle jag gå till min mamma och inte till dig.
Sist men inte minst, vem ger dig rätten att röra någons hår utan att fråga om tillåtelse? Ringde en klocka nu? Ja, jag kommer ihåg när du gick fram till henne, en av min vänner, och fråga om allt var okej. Sedan rörde du hennes hår och sa ”coolt!” like vem gav dig rätten att göra så?!
Rektorer och före detta rektorer!
Elever har rätten att utöva sin religion, i Sverige finns något som kallas religionsfrihet. Om jag inte får be i skolan och utöva min religion så tycker jag faktiskt att vi även ska ta bort luciafirande och jullovet och istället kan eleverna få längre sommarlov, WinWin, eller hur? Ni förstår ironin hoppas jag. Nej, jag är seriös faktiskt. En av mina lärare sa under en lektion ”Jag tycker att religion ska vara en privatsak och inte statlig, därför bör elever inte få rätten att be i skolan. För skolan har ansvaret för elever som vill utöva sin religion”. Låt oss säga att jag håller med denna lärare, att religion bör vara en privatsak, men då ska det gälla för alla elever. Även om Sverige är ett sekulärt land anser jag att skolan ändå tar vid de kristna värderingar, vi firar ju jul, påsk och alla kristna högtider. Sverige är ett sekulariserat land och jag hoppas att det förblir så. Så länge skolan firar jul och ger elever ledigheter på kristna högtider så bör alla elever, oavsett religion, rätten att utöva sina religioner på skola. Det är inte mer än rättvist.
Det finns religionslärare på skolan som på största allvar förnedrar Islam. Det finns lärare på skolan som har kallat muslimska elever för terrorister och det finns lärare som har sagt att Islam är fel religion. Hur kan ni anställa såna lärare? Hur kan ni låta dessa lärare finnas kvar i skolan? Jag vet vilka de är och ni vet vilka ni är. Lek inte blind, jag är villig att ge ut namn men nu är det er tur rektorer att ta erat ansvar.
