Jag sitter och försöker skriva på en svenska uppgift nere i caffiz med Ella mitt emot mig. Det är sådär tyst att det enda man hör är när jag trycker ner tangenterna på datorn och Ellas penna mot anteckningsblocket. Ibland skrattar vi till och pratar om annat. När klockan slår 15:45 packar jag ihop mina saker, kramar henne hejdå och åker till tc. Eftersom jag tänker på annat går jag åt helt fel håll och tar en såpass lång omväg att Nina sms:ar mig och frågar om jag gått vilse, men jag tar mig tillslut till Åhléns där hon väntar. Vi går runt i affärer, tittar på inredning (framförallt timglas) och hamnar tillslut på Kungshallarna där vi äter pizza och diskuterar vegetarianism, att vi töjt ut våra magsäckar med åren och varför så få killar i vår ålder har snygg stil.

Vi lyckas ta oss till Rival där vi ska se Alex Schulman och Sigge Eklunds show "Live". Alla som känner mig är nog drabbade av mitt babbel om dem. Jag har lyssnat på alla deras podd-avsnitt (minus 16 stycken) och diskuterar mer än gärna det dem pratat om med andra. Det är typ ett under att jag inte fått någon utskällning än så länge, så mycket som jag använder frasen "Alex och Sigge pratade om...". De är nog ändå två förebilder för mig. Eller förebilder och förebilder. Det är ett så konstigt begrepp. Jag inspireras av och ser upp till dem i alla fall.

Även om vi nog var de enda 16-åringarna i publiken och kände att vi inte riktigt passade in när vi kommit dit, så kändes det så häftigt när salongen släcktes ner och de kom ut på scen. Det var lite overkligt på något sätt. Inte för att "wow jag är så starstruck att jag vill grina", utan för att de har ju alltid bara varit röster för mig. Jag känner deras röster. Det blev så konstigt när de faktiskt var riktiga personer, om det är någorlunda förståeligt?

Showen var ap-bra. Det var som att se på en podd istället för att bara lyssna. Älskade det. När jag och Nina åkte hem var vi helt upprymda och omtumlade på något märkligt sätt. Vi babblade på i en halvtimme på stationen innan vi sa hejdå och jag tog bussen hem. Vi har bestämt att vi ska försöka göra kartor över våra egna och varandras personligheter/personer, vilket är något de gjorde i föreställningen, så nu vill jag bara sätta mig börja fila på det. Godnatt.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Efter lite klagomål om min dåliga uppdatering (ping Jossan) sitter jag nu i min säng lyssnandes på Kygos låt Fragile med Bosse sovandes på golvet invid sängen och ser till att göra något åt det.

Idag har det varit en väldigt vanlig måndag. Jag kom till skolan, svettig av att ha behövt skynda mig och med ryckningar vid höger öga. Jag hade samhällskunskap med vår nya, braiga lärare, vilket gjorde mig på bra humör. Jag åt sojakorv och potatis till lunch, något som jag, Ella och Jossan kom fram till att vi har delade åsikter kring ifall det är gott eller inte. (Det är gott. Fast bara i begränsade mängder!!). När vi slutat kom jag och Ella fram till att vi är löjligt långsamma på att ta oss hem efter skolan och skrattade åt det. Vi skrattade även åt olika slags människor i kommunaltrafiken och gick in för att handla kaffe till mig och en proteinbar till henne på Pressbyrån innan tåget gick. Och nu sitter jag här.

OJ JUSTE! MITT TE! Vänta....Sådär nu är jag tillbaka. Hade helt glömt bort att jag gjort te. Det är ett chaite. Är fortfarande lite tveksam men tyckte om något liknande som jag drack i caffiz så det kanske är värt ett försök. Ska sätta mig och läsa strax tänkte jag. En bok som heter "Go set a watchman". Än så länge tycker jag att den är lite sisådär, men den kanske blir bättre mot slutet (hoppas!). Godnatt.




Likes

Comments

Jag åt min lunch i skolan och pratade om kvinnors rättigheter i Afghanistan med trevliga människor. Mätt och nöjd gick jag och tog mina grejer, gick in på toan och bytte om till en svart tröja. Jag kramade folk hejdå, gick ut genom skolans dörrar och ringde mamma. Hon befann sig på en blomsteraffär och med google maps vägledning tog jag mig dit. Jag visste inte riktigt vad jag kände. Jag funderade på vad som skulle hända men tänkte samtidigt på fysiklabben jag nyss gjort som jag inte riktigt förstått. Mamma undrade varför jag var så tyst och jag hade egentligen inget bra svar.

Vi lyckades ta oss till kyrkan. Grusgången upp till ingången hade utsikt över hela Stockholm kändes det som. Vi gick in i kyrkan med Lars, och där inne satt dem. Allihopa. Allt ifrån släkt till vänner. Nedstämda. Jag försökte föra normala konversationer med några, men det kändes så konstigt när jag såg att vissas ögon redan då var glansiga av tårar. Klockan slog 14. Prästen började prata. Jag vet inte riktigt om jag tror på Gud, men en del saker som prästen sa tyckte jag lät fint.

"Hon finns kvar. Alla här inne bär på pusselbitar till hennes livshistoria."

Min faster Maria sjöng. Väldigt fint. Det kändes skört, vilket egentligen gjorde det hela ännu finare.

Sittandes med en lila blomma i min högerhand tittade jag på när de andra, närmare anhöriga, gick fram till kistan först. När jag väl stod där framme och la den lila blomman på kistan kändes det så mycket. Det var ett starkt ögonblick. Jag lutade mig mot pappas axel efteråt.

Efter ceremonin gick vi upp till ett stort, vackert hus. Tre trappor upp satte vi oss och skulle fika. Folk höll tal och jag lärde mig saker om henne, Gertrud, som jag inte hade haft någon aning om innan. Hon var en orädd kvinna. En modig kvinna.

Väl hemma igen bytte jag om till pyjamas och satte mig för att börja skriva på den där labbrapporten. Tillbaka i vardagen.

Likes

Comments

3 dagar i skolan. Vi har fått uppgifter och datum på när prov ska vara, men konstigt nog känner jag mig ganska lugn. Jag känner mig glad. Upprymd. Och förkyld. När jag gått upp tidigare på morgonen än min biologiska klocka tillåter och känt att det är synd om mig har jag blivit på bättre humör så fort jag kommit innanför skolans dörrar och sagt godmorgon till alla. Efter långa lektioner har de andra fått mig att skratta. VÄNTA gud vad det här låter klyschigt. Känns som att jag ska börja citera high school musical och skriva "we're all in this together", men det är faktiskt lite så jag känner...även om det skaver att erkänna det.

Efter skoldagen igår ropade jag med min hesa mes-röst ut en idé om att gå och fika. Även om vi inte får äta bakelser enligt vårt sockerförbud fick jag med mig några tappra själar som kände att de kunde stå emot kakornas kraft på ett café. Jag drack cappuccino, vilket jag gärna skryter om då det får mig att känna mig vuxen, och vi babblade på i någon timme eller två. Efter att ha pratat om våra favoritbakelser ett tag insåg vi att det kanske inte var världens bästa idé om vi nu ska försöka undvika att äta sådant. Vi började istället avleda tankarna genom att prata om nyttiga, goda alternativ.Jag ringde Arvid och fick honom (utan att behöva muta honom eller någonting?!) att kissa Bosse för att jag skulle kunna stanna längre.

Jossan och jag åkte hem till mig och gick ut på en promenad med Bosse i mörkret. Trots att han drog i kopplet, vilket jag i vanliga fall hade blivit förbannad på, kändes det inte särskilt irriterande när Jossan sa intressanta saker och jag var helt uppe i samtalet. Jag kände mig till och med såpass snäll att jag släppte honom i en kohage där han fick springa runt medan jag visade stjärnbilder för Jossan och vi diskuterade hur hundar egentligen uppfattar oss. Väl hemma igen bakade vi raw-bollar, som trots sitt tråkiga namn är hur goda som helst. Man kanske inte ska döma boken efter omslaget ändå, eller hur ordspråket nu lyder. Under middagen ville mamma och pappa tydligen få Jossan att tro att de var helt IQ-befriade människor och Vera utmanade Arvid på en armbrytningsmatch. Vi drack te, diskuterade spöken med Vera, lyssnade på musik och tittade på film. Det var en bättre fredagskväll.

Imorse när jag satt och åt frukost undrade mamma och pappa var Jossan tagit vägen och när jag berättade att hon åkt hem runt 00 visade sig deras beskyddande sida. De undrade (oklart om det var skämt eller inte) ifall hon har pepparsprej eller något vapen som hon skulle kunna försvara sig med och jag bara skrattade åt dem och sa att hon ju kom hem utan att något hände. Då fick mamma något ryck och skulle plötsligt visa mig försvarsteknik. Hon ba "Ge dig på mig då, så ska jag visa hur man gör" och höll fast mig medan jag skrattandes (låtande som någon med andningsnöd p.g.a min nuvarande hesa och skrovliga röst) försökte ta mig loss. Gillar henne ändå.

Likes

Comments

Sista dagen av jullovet. Jag gick upp klockan 6:30 imorse. Inte för att "jag skulle upp och plugga" eller något annat bullshit (heheh), utan för att Ella, Jossan och jag skulle iväg till Stockholms Tingrätt. Vi skulle nämligen titta på ett mål där Jossans pappa var advokat. (Jag vet inte hur jag ska skriva det snyggt. Jag kan ju inte skriva att det var hans rättegång för då låter det som att han är åtalad för något brott. Jaja.) Min sammanfattning av de ca 2 timmarna vi spenderade på rättegången var att det var komplicerat. Alla svåra ord gjorde att jag mer än en gång tappade tråden och förlorade mig i tankar, men det var ändå lite intressant att se hur de jobbar. Jag fascineras av juridiken. Älskar hur man får argumentera och försöka påverka.

Efter att ha suttit i rättssalen med lite för varma armhålor och Ellas lite väl kurrande mage drog vi oss till Coop då Ella desperat behövde något att äta (känns ganska logiskt p.g.a de läten magen gav ifrån sig). Hon köpte en liten sallad och vi åkte vidare till Odenplan där vi mötte upp Louise, Nicole, Victor och Vilma för att äta lunchbuffé på restaurangen Kinamuren.

Najsig bild som dock är från en annan dag.

Vi åt tills vi kände oss likt en boaorm som just ätit en zebra (väldigt bra liknelse gjord av Jossan) och det var gott!! Det kom till det stadiet att man helt enkelt bara åt för att det var gott och verkligen inte för att man var hungrig. När vi hade suttit där i sisådär 2 och en halv timme kände vi oss nöjda och hade pratat om både stela situationer, prostitution, värnplikt och en hel del annat.

Om 40 minuter ska jag åka till terminens första tennisträning. Jag fick även reda på att min grupp ska få en annan tränare som är utomordentligt sträng och vars träningar alltid gör att praktiskt taget alla muskler känns som spaghetti efteråt, men jag känner mig ändå taggad! Förra terminen hade vi alldeles för mesiga tränare vilket ledde till att det inte kändes som att jag utvecklades eller utmanades så det känns mer än välkommet med lite jobbigare träningar. Är även taggad på att träffa alla i min grupp! Har alltid så roligt med den här gruppen. Älskar't.

Likes

Comments