Vi går på den blöta, asfalterade vägen. Vintermörkret omsluter oss. Vad samtalet handlar om spelar inte någon roll, det är umgänget som betyder något. Plastkassens handtag skär in i stelfrusna fingrar. Vi turas om att bära den. Jag pratar på, och mitt i samtalet inser jag det- hur mycket jag gillar dem.

Isen är täckt av ett tunt lager snö, men skridskornas blad skär igenom den. Jag berättar att det känns otryggt på isen. Att jag är rädd för att den ska ge vika. Pappa ställer sig till mitt förtret och hackar ett hål i den. Han sätter sig sen på knä och sträcker sig över hålet för att kunna se bättre. Han säger att den är minst tjugo centimeter. Jag kollar inte själv och vet inte heller vad som är tjockt nog, men jag litar på att det räcker. Han verkar övertygad.

Gatulamporna försöker krampaktigt belysa vägen trots blåsten. Bosses päls snuddar vid mitt ben. Han pratar med mig. Grymtar och har sig. Jag börjar gå allt snabbare och han ökar takten jämsides. Tillslut springer vi och jag kan inte låta bli att skratta åt hans glada läten. Vi stannar och jag ger honom godis.

Vi halvligger i sängen. Planen om att se på film har vi övergivit för längesen. Det finns för mycket att säga. Orden upphör aldrig och rummet blir mörkare i takt med natten. Vi tröstar varandra. Kramas. Natten gör något med en.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Utanför mitt fönster är det rätt grått och tråkigt. Bara barrträden håller krampaktigt kvar vid den gröna färgen. Det gör egentligen ingen stor skillnad för helhetsbilden, men jag uppskattar deras försök.

Ska vi ta oss en liten titt på bilderna som adderats till min kamerarulle den senaste tiden? Ja det gör vi.

På annandagen drog vi till mormor och morfar. Ni ser ju själva hur roade jag och Vera var av bilresan. Bosse däremot, han levde life. Han fick nämligen sova bredvid Vera i hennes säng.

Det var förresten någon konstig människa, som jag dessvärre inte minns namnet på, som hävdade att "annandagen" inte var en legitim benämning på dagen efter juldagen. Fattar inte? Det står ju liksom "Annandag jul" i kalendern och hela köret.

Vid tolvslaget på nyårsafton befann jag mig inne vid Slussen. Här ovan kan ni skåda utsikten jag hade, eller ja en del av den i alla fall. Det var väldigt molnigt (eller om det bara var rökigt), så allt såg lite disigt ut.

Min nyårsdejt!! Tänker bara på Linnea Henrikssons "White" när jag ser bilden, av någon okänd anledning. Är inte ens säker på att vi lyssnade på den under kvällen. Aja. Tänker på Vilmas pingvin-dans i alla fall.

Såhär såg det ut nere vid Medis för några dagar sedan. Väderuppdateringen är som sagt att snön har försvunnit och lämnat kvar en grå massa.

Den här bilden tog jag igår, när jag var på en promenad. Är det obehagligt att jag fotade människorna trots att jag inte känner dem? Kanske lite. Det var en barnfamilj som satt och grillade korv. Blev alldeles för nostalgisk för att inte ta en bild av fanskapet. Minns mina första år som en enda lång grillning ute i skogen med Mariekex, varm choklad och korv. 

Likes

Comments

Jag kände efter i jackans alla fickor, men nej. Hörlurarna låg hemma. Kvinnan med en den mysiga mössan som stod några meter bort i samma bås, också väntandes på bussen, stod och tittade runtomkring sig. Utan några hörlurar i öronen eller någon skärm framför näsan. Jag gjorde likadant.

Bussen kom försent. Någon minut bara. Jag tog fram mitt blåa busskort med djupa repor och blippade det, samtidigt som jag och busschauffören hälsade på varandra med två lama "hej".

Alla på bussen hade mobilen framme. Med undantag för mig och pensionären som satt och fingrade på sina vantar, några rader fram.

Jag tänkte på att det skrämmer mig hur dåliga vi blir på att hantera väntan, när vi hela tiden matas med nya intryck via våra mobiler. Inte ens när vi väntar på en buss står vi utan den framför näsan. Åtminstone inte de flesta av oss. Jag funderade på ifall det har någon påverkan på oss. Om vi kanske blir sämre på att leva i nuet eller liknande. Någon skada borde beteendet ändå föra med sig, tänkte jag. Sedan var bussen framme vid min station. Jag klev av. Tillsammans med de andra passagerarna, som var nyväckta från sitt mobiltittande.

Likes

Comments

Jag orkar inte påpeka hur lång tid det har gått sedan sist som jag skrev något här, men nu har jag ju redan gjort det så äh.


I skrivande stund har jag egentligen en kemiuppgift som det skulle vara jättebra om jag tog tag i. Men vad. gör. väl. det. om. hundra. år. Lite så!

Något som jag faktiskt har tänkt på är hur dåliga vi alla är på att leva i nuet. Eller jag kanske inte kan hävda att precis alla är det, men jag är i alla fall det. Jag går ständigt och både tänker och pratar om framtiden och om hur "härligt det kommer vara" om en månad, ett halvår eller fem år. Känner lite att; varför gör jag så mot mig själv? Hade ju liksom troligtvis varit en betydligt lyckligare människa om jag försökte njuta lite av det jag har framför mig istället. Men det kanske är någon evolutionär konstruktion? Att vi, människor, är skapta att inte nöja oss och alltid vilja ha mer, bättre och finare. Inte för att den förklaringen egentligen gör det hela mindre sorgligt. För det är nämligen precis vad jag tycker att det är. Sorgligt. Hela livet blir ju bara som en enda lång transportsträcka om en alltid längtar framåt. Men till vad?

Jag har förresten fyllt år! Snarton, som min faster så gulligt frågade mig om det verkligen hette. Hon hade hört det av någon kollega och undrade om det var ett uttryck som en faktiskt använder. Tycker att det är så sjukt att jag fyller arton nästa år. Att jag har kommit upp i den åldern som jag ansåg kvalificerade en som vuxen när jag var yngre. Fatta ändå!

Just nu läser jag en bok som heter "Min fantastiska väninna", som jag tycker är riktigt bra! Det har gått alldeles för lång tid sedan jag faktiskt satte mig ner och läste ordentligt. Tycker ju verkligen om det. Tror senaste boken som jag verkligen aktivt läste, bortsett från den jag läser nu, var i Antibes. Har i för sig läst lite ur Tomas Tranströmers diktsamling också. En dikt som jag särskilt tyckte om går såhär:

"Jag kör genom en by om natten, husen stiger fram

i strålkastarskenet – de är vakna, de vill dricka.
Hus, lador, skyltar, herrelösa fordon – det är nu
de ikläder sig livet. Människorna sover:

En del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag
som om de låg i hård träning för evigheten.
De vågar inte släppa allt fast deras sömn är tung.
De vilar som fällda bommar när mysteriet drar förbi.

Utanför går vägen länge mellan skogens träd.
Och träden träden tigande i endräkt med varann.
De har en teatralisk färg som finns i eldsken.
Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem.

Jag ligger och ska somna, jag ser okända bilder
och tecken klottrade sig själva bakom ögonlocken
på mörkrets vägg. I springan mellan vakenhet och dröm
försöker ett stort brev tränga sig in förgäves."

Gillar att en måste tänka efter vad han menar när en läser.

Likes

Comments

Det kan ju inte vara bara jag som irriterat mig på att män aldrig viker undan ur någons väg i en folkmassa. Nu kommer jag med ett fenomenalt tips, som jag lärde mig i fredags: titta långt fram och sök inte ögonkontakt med någon, så kommer praktiskt taget alla att flytta sig ur din väg. Det fungerar faktiskt! Lovar!

Tragglar franska verb. Aa, det är precis lika tråkigt som det låter faktiskt. Det har dock etsat sig fast i mitt huvud så, exempelvis när jag står på tåget, slår tanken mig och så står jag där och böjer verbet aller i huvudet. Fucking arbetsskadad, jo tack.

Har redan börjat bli exhalterad inför julen. Började titta på Zoella's vlogmas från 2016 redan i början av månaden. Om jag börjar komma in i känslan tidigt får jag ju liksom njuta längre. Det verkar faktiskt inte bara vara jag som är taggad, i lördags lyssnade jag, Vilma, Lollo och Ella på julmusik vid frukosten. Älskade det.

Går runt och är lite smått irriterad på mig själv för att jag inte tar mig tid till att läsa. Jag vet ju att jag bara måste tvinga mig själv att börja, så är det asnajs, men det känns bara lättare att titta på julvideor eller liknande.

Insett att jag måste strukturera upp min budget, då den här fullkomligt kaosartad just nu. Har nog inte haft så lite på kortet som jag har nu på flera år, och jag minns knappt vad jag har spenderat dem på. Troligtvis är det mat, för helt ärligt; det är ju största pengaboven. Snackade med Alva om det imorse. All mat är så fruktansvärt dyr. Hur är det ens möjligt att ta typ 40 spänn för en kaka liksom? Blir irriterad bara av att tänka på det.

Tänker på hur jag tycker att den här nedrans träningsdagboken är ett pissdåligt koncept egentligen. Jag har pratat om det massor av gånger, men tycker fortfarande att det är lika frustrerande.

Har blivit glad av sms och att äta gudomligt god sockerkaka.

Tittat på filmen It på bio. Ja, du får mer än gärna läsa om den där meningen igen. Jag, Saga Ranch Lundin, mesarnas mamma, gick och såg skräckfilm på bio. Vill inte skryta eller så, men bara nämna det sådär i förbifarten. Nej äsch, jag vill visst skryta. FATTA VAD JAG ÄR IMPAD AV MIG SJÄLV. Sen kan vi ju skippa delen om att jag genom nästintill hela filmen satt med antingen händerna för ögonen eller kisade så hårt att tårarna rann. Det känns mindre viktigt.

Likes

Comments