Tankar som skrämmer mig

Idag har jag haft en liten "lyxdag" och unnat mig lite. Vaknade upp glad efter en god natts sömn, åkte sedan färdtjänst in till stan för att göra fransarna. Ytliga grejer, ja. Men det är något som får mig att känna mig åtminstone lite mer bekväm i mig själv. Nu när jag är så svullen och vätskefylld av kortisonet så gör fransarna väldigt mycket för självkänslan. Har tidigare skämts lite över att berätta detta då jag försöker förmedla till er att man ska älska sin egna kropp precis som den är och att den är helt fantastisk som orkar bära oss varje dag trots att vi många gånger behandlar den väldigt dåligt. Därför känns det typ dubbelmoral att göra fransarna på något sätt. Men ja, det är något som får mig att tänka på annat mitt i eländet och då tänker jag helt enkelt fortsätta med det haha.

När jag var klar med fransarna kom pappa och Anette och hämtade mig för en liten lunch. Det blev en härlig pastasallad ute i det fina vädret och mycket prat. Supermysigt! Dessvärre blev det lite tajt med tid till mitt nästa bokade besök och vi kastade oss in i bilen så fort vi insåg hur mycket klockan var. Näst på schemat stod nämligen massage. Får ju "vanlig" sjukgymnastik någon/några gånger i veckan och då ligger fokuset på att knåda ut knutarna jag har vilket många gånger kan göra ganska ont. Denna massage var mer en "skön-massage", helkropp, och fokuset denna gång var att jag skulle slappna av så mycket det bara gick. Nu när jag sett att mitt välmående blivit mycket bättre av detta har dessa besök fått blivit lite oftare.

Det blev sedan färdtjänst hem igen och när jag väl var hemma placerade jag mig ute i solen där jag inväntade Amanda. Som jag saknat henne alltså. Hade önskat att hon hade kunnat stanna längre men tyvärr så ställer ju skolan till det. Fick träffa henne ett tag iallafall vilket var supermysigt som vanligt. Vi snackade och lagade lite mat, mycket mer hann vi inte med.

Gillar inte att ge min ångest mer "uppmärksamhet" än vad den redan tagit under dagen men idag har ångestklumpen i magen verkligen suttit med hela dagen och jag känner därför att jag måste få spy ut den lite här. Idag hade jag ångest av många olika anledningar, och de flesta grejerna har jag faktiskt skrivit om redan. Tex hur avundsjuk jag är på alla friska som får ha lyckliga sommarplaner och saker att se fram emot. Jag vill ju så gärna också ha det. Även nästa anledning har jag skrivit om - att behöva se tumören äta upp min kropp. Får verkligen grov ångest och får gråt i halsen varenda gång jag måste byta om. Tycker det är fruktansvärt läskigt att se hur min kropp dag för dag blir förändrad och hur nya grejer dyker upp hela tiden. Så ja, att behöva byta kläder är väldigt ångestfyllt och jag vill därför att det ska gå så fort som möjligt så att jag slipper se så mycket som möjligt. Tyvärr går det ju inte snabbt, och där kommer vi in på nästan anledning - min rörlighet. Den har ju försämrats väldigt mycket på väldigt kort tid. Min balans suger, jag har knappt någon styrka i mina muskler och jag är tokstel. Har ju alltid varit en idrottstjej som aldrig någonsin haft problem i smidigheten och har alltid varit hur rörlig som helst. Jag gör ju exakt samma sak som jag alltid gjort bara det att min kropp inte längre lyssnar på mig och det är både läskigt och frustrerande. En så enkel sak som att klä på mig är en otrolig utmaning. Kroppen har försämrats så fort nu vilket jag typ får panik över.

Och ja, till den sista anledningen till min ångest idag och också den största. Jag har märkt att min kropp inte tål värme, alltså jag blir som överhettad och mår dåligt i timmar efteråt. Det är något i min kropp som alltså inte funkar som den gjorde förut, för jag har aldrig någonsin varit känslig för värme förut. Så ja, cancern gör ju något som gör att min kropp inte pallar, något har hänt helt klart. Jag vill veta vad som händer i kroppen för att förstå den, men ändå inte då det är så otroligt läskigt. Så den tanken jag funderar och har funderat så mycket på är vad som faktiskt blir orsaken till att mitt hjärta tillslut slutar slå en dag. Vilket organ är det som sviker..? Jag vet faktiskt inte ens om jag vill veta det. Tanken som skrämmer mig allra mest är om det kommer vara smärtsamt, den tanken och skräcken sitter där som världens jäkla klump i magen. Vill vakna upp ur denna mardröm nu..


Gillar

Kommentarer

Doris
Doris,
kära Saga... förra natten tänkte jag jättemycket på dig. kunde inte sova och började därfor med att skriva en dikt till dig.... fast svenska inte är mitt modersmål så försökte jag detta på svenska. några strofer blev det. skickar dem som kommentar på din nästa inlägg 😉 men NU blir det en jääättekraaam till dig, vår guldklimp!
Anna Eklund Tarantino
Anna Eklund Tarantino,
Saga! Du finns i våra liv dygnet runt. Att du gör dina ögonfransar är underbart. Det som är vackert och gör oss glada är rätt. Sen kan vi andra tycka att du är gudomligt vacker hur du än ser ut för du har en sån lyskraft och en sån närvaro. Att läsa om dina tankar går rakt in. Jag tänker att du alltid gläder andra. Men när du skriver om det jobbiga låter du oss vara med dig i din ofattbara smärta. En modigare och vackrare människa än du är, har jag aldrig mött. Kunde vi bära lite av din smärta skulle vi göra det. Du visar vad livet är. I varje stund. Som jag skrev så har vår Oscar samma sorts cancer. Om det finns något enda du vill ha, som vi kan ge så skulle vi göra det!! Saga!! Jag vill bara skicka värme kärlek och tacksamhet över att du orkar. Att du finns. Att du ger oss tillträde till ditt liv.
Stor kraaam till dig !!!
Oscar och Anna Tarantino
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229