Smärtgenombrott från helvetet (Del 1)

En HELVETESHELG skulle jag kalla detta. Jag trodde nog aldrig att man kunde ha såhär ont, men jo det kan man. Första gången jag faktiskt känt att jag bara velat ge upp, att jag inte orkar längre. Så ja, här har ni helvetesdag nummer 1!

Fredag

Dagen började ändå helt okej. Vaknade av min sjukgymnast som kom för att dela ut lite julklappar. Haha nej, bara lite saker vi hade beställt. Först och främst ett gå-bord, ett sådant vet ni ju att jag redan har men detta är ett gå-bord 2.0. Den har handbromsar samt en liten fjärrkontroll som man kan styra höjden med, vilket underlättar en hel del för mig när det gäller att resa mig upp samt sätta mig. Sedan fick jag även en rullator. Och ja, det tar ju självklart emot lite, en likadan som farmor har liksom. Men den kommer underlätta en hel del när det gäller att ta sig ut till trädgården. Utanför hemmet kommer den inte att användas, det är jag för feg för. Men ja, tacksam över att jag har den är jag verkligen, och den funkade väldigt bra till det jag ville ha den till.

Efter jag fått lite instruktioner på de nya grejerna i familjen så var det dags för dusch. Och ja, som jag nämnde är det ju en jäkla procedur och jag blev även denna dag yrslig och urladdad efteråt. Jag gick då ut till mamma och Rocky som satt ute på verandan. Gosade ner mig i en filt tillsammans med Rocky och vi somnade båda två och där sov jag nog i mer än en timme. Sedan var det dags för middag som jag och mamma gjorde iordning. Efter maten gjorde jag och Rocky exakt samma sak som innan, småslumrade i stolen i någon timme.

Till kvällen kaosade det ur TOTALT. Jag och mamma satt inne i mitt rum och pratade lite och så ringde HSV för att att prata lite omläggningar med mamma. Det var då något bara hände, i tumören. Så jag försöker avbryta mamma, som ber mig att vänta. Försöker förmedla att jag har ont och hon lade då tillslut på. Smärtan kom från ingenstans och jag gissar därför på att tumören ännu en gång knäckte upp någon ny fraktur eller något. Smärtan stegrade otroligt otroligt fort och vi larmade via larmklockan för att nå HSV så fort det bara gick. Vi kom fram och mamma försökte förklara vad som hände, med mig gråtandes/skrikandes i bakgrunden. De förstod allvaret, packade sina saker och satt sig i bilen påväg ut på direkten. Vi gjorde det vi kunde göra och proppade i mig alla tabletter vi hade här hemma. Fick därefter panik, smärtan stegrade på bara sekunder och jag bad mamma ringa dem ännu en gång. Vi dividerade fram och tillbaka hur vi skulle göra, om ambulans möjligtvis krävdes, men beslutade oss för att det vktigaste var att de skyndade sig hit.

Har aldrig i hela mitt liv mått såhär dåligt, haft såhär ont. Det var allra första gången jag kände att det skulle få vara en lättnad att få somna in. Samtidigt som det var en otroligt läskig tanke så var det också på något sätt en lättnad, att jag vet att jag tillslut kommer finna någon slags acceptans. Att få ner mig i sängen var inte det enklaste tyvärr, då det gjorde ont av att bara andas. Varenda spänning eller rörelse gjorde svinont så ni kan ju tänka er hur jäkla ont jag fick utav mitt panikgråt. Gjorde allt för att försöka lugna mig själv, men det gick inte. På något mirakulöst sätt fick vi tillslut ner mig i sängen. Mamma hämtade Rocky, som lade sig vid mitt bröst, och mamma lade sig därefter bakom och kramade om mig. Jag trodde då att det var dags, att jag då skulle dö och frågade mamma det. "Dör jag nu?" Hon kramade om mig och skakade på huvudet och sade "Nej, du är långt ifrån klar här på jorden!" och lugnade ner mig. Jag var verkligen stensäker på att det där var mina sista andetag och fick så mycket ånger över det där jag inte hunnit gjort och sagt.

Chockade men väldigt glada blev vi när ambulansen steg innanför dörren. Vi visste inte att de skulle komma, men det var HSV som tillslut hade ringt dem. Så skönt och vilken lättnad det var att äntligen få lite vårdpersonal. De satte en PVK-infart och började ge 5 mg morfin. Någon bättring blev det inte vilket jag nu i efterhand förstår varför. 5 mg morfin är 1 mg Oxynorm, preparatet jag vanligtvis brukar få, och denna gång krävdes det 50 mg Oxynorm för att smärtlindra mig. Då kanske ni får en förståelse över hur ont jag har, och såklart är det ju också för att min kropp är så van vid dessa läkemedel. Ambulanspersonalen frågade vilken avdelning de skulle köra mig till och vi alla "skrek" "Neej!" i kör. Det är så underbemannat där och tidsmässigt är de ändå inte snabbare än HSV. Så det tackade vi nej till då det kändes bäst hemma helt enkelt när vi ändå hade fått allt under kontroll.

Ambulanspersonalen åkte vidare, min smärta blev under kontroll, och vi alla tre firade med glass med chokladsås, jag sköterskan och mamma. Ett bra avslut på en jobbig kväll skulle jag vilja säga. Tokslocknade dock efter detta haha, och det kommer jag nog göra nu med. Därför säger jag godnatt. Så fort jag orkar skriver jag om gårdagen och dagen som tyvärr såg snarlika ut fast ännu värre.. Men nu, sova! Natti! <3

Gillar

Kommentarer

Viktorianilhog
Viktorianilhog,
Tänker på dig och de dina ❤️. Du är mycket stark som orkar dela med dig av dina erfarenheter. Jag blir mycket berörd. 🌹
nouw.com/viktorianilhog
Tasseman
Tasseman,
Du är verkligen helt fantastisk! så ung och så klok!❤️❤️❤️
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229