Header

Kan inte låta bli att vara lite ledsen över att December och 2017 faktiskt nu är över. Speciellt December, min favoritmånad. Känner ändå att jag lyckades maxa månaden i den mån som gick. Jag tog vara på varje dag, och försökte fokusera på att leva här och nu. Samtidigt som det har varit kul, har det också varit lite ångestfyllt. Det har jag ju nämnt förut, "nedräkningen" jag gör. Med det menar jag att jag går runt och tror att det är sista gången jag får göra och uppleva saker, då jag tänker att jag hinner dö tills nästa gång. Detta har ju tyvärr gjort att jag har satt ett krav på mig själv, att inte tillåta mig själv att må dåligt, ett krav som stressat mig. Så, jag får se det positiva med en ny månad, att jag slipper en del av den stressen.

Vet inte varför, men är så galet taggad på det nya året, älskar nyårsskiften just för att det känns som en nystart. Nej, nu menar jag inte det där klyschiga "new year, new me" haha. Utan det är som att börja på ett nytt kapitel, fast fortfarande i samma bok. Boken är mitt liv, och åren är kapitel. Egentligen har ju inget ändrats, och det är just därför jag tycker jag själv är så lustig. Varför känner jag såhär haha?! Jag ska iallafall ta med mig allt bra från årets gång in till 2018, och lämna det dåliga, det förblir 2017. Såklart fruktar jag över vad som kommer hända detta år sjukdomsmässigt, men jag försöker att se förbi det, och se allt det roliga som kommer att hända istället. Lättare sagt en gjort, men något jag har lärt mig är att man kommer långt på inställningen, väldigt långt.

Något jag hållit på med lite idag är en ny design här på bloggen. Har ju haft samma tråkiga design hur lääänge som helst nu. Och anledningen till det är för att jag varken har orkat eller haft kunskapen till att fixa det. Men, nu ska jag verkligen försöka ta tag i det, så att bloggen också kan få vända kapitel någon gång haha. Ni kanske redan ser några småändringar här och där, work in progress. Har ni några önskemål får ni gärna säga till, såsom typsnitt, storlek på text osv osv. Och om det skulle vara någon där ute som är kunnig på detta område, så snälla hör av dig, behöver verkligen hjälp.

Idag hade jag inga planer förutom att jobba ifatt lite, redigera videos, ringa lite telefonsamtal, svara på SMS osv. Viktiga saker visserligen, men kände ändå att jag ville hitta på något mer än det under dagen, då jag vet av erfarenhet att ångesten brukar krypa fram annars. Så då ringde jag till min bonusmamma Jenny och föreslog att vi två kunde åka in till stan. Jag hade tur, hon som annars jobbar väldigt mycket var ledig idag. Så hon kom och hämtade upp mig och sedan drog vi oss in till stan. Det blev ett par byxor köpta, naglar fixade, och mat i magen, en mysig tjejdag.

Trots att pappa och Jenny inte längre är tillsammans, så kan vi, jag och Jenny, ändå fortfarande vara kompisar. Något som jag verkligen uppskattar så mycket. Men hon har ju alltid funnits där som en extra förälder i hela mitt liv, och känner mig innan och utan. Nu när jag och mamma har bråkat ett tag så känns det skönt att ha tillit till en till vuxen. Hon finns där och tar emot mig med öppna armar när som. Är så otroligt glad över vår fina relation!

Sen tänkte jag fråga er om ni kulle vilja ha en årsresumé? Alltså ett, eller flera inlägg där jag visar upp bilder under året som gått och skriver lite om varje månad och vad jag hittade på då. Intressant eller inte? Funderar nämligen på att göra något sådant men vill veta om det skulle kunna vara intressant så att jag inte sitter och lägger ner en massa tid på något ni inte vill ha haha. Lämna gärna en kommentar.

​Smarrigt va?! Gick proppmätt därifrån kan jag säga. Kan också meddela att min matlust ÄNTLIGEN blivit lite bättre. Har ju inte känt matlust hela december, men nu har den äntligen smugit sig fram lite.

Haha, i brist på bilder så bjuder jag på denna. Tagen alldeles nyss. Okej, det är fanemig ett nyårslöfte, bli bättre på att ta bilder.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Del 2..

Efter min dusch kom Angelica hit. Vi hade faktiskt vår 1-årsdag igår haha. Vi träffades för exakt ett år sedan igår, på nyårsafton. Den lila historien är väldigt rolig. Vår årsdag skulle ju såklart firas! Allt som kan firas, ska firas, det är mitt motto haha. Så vi åkte upp till affären och inhandlade lite finare mat till lunch, och sedan åkte vi hem igen och gjorde iordning allt. Och alltså, det blev sååå gott! Jag slängde i mig alldeles för MYCKET kan jag säga, så jag låg en halvtimme i soffan efteråt helt utslagen haha. Så blir det när jag äter för mycket hehe. Är iallafall så glad över att jag har fått chansen att träffa Angelica, hon är verkligen någon som jag kan lägga all min tillit hos. Vi kommer hålla ihop för alltid.

Angelica hjälpte mig ett litet tag, men hon var tvungen att röra på sig ganska snabbt efter att vi plockat undan maten. Jag fortsatte göra mig iordning inför kvällens roligheter. Det blev en paus mitt i allt, då jag hämtade upp Alva så att vi kunde göra varandra sällskap. Finns inte mycket jag älskar mer än att sitta och göra iordning sig tillsammans med en kompis innan någon rolig fest/högtid, det är verkligen sådan skön stämning haha.

När klockan var runt 18 tog vi bussen in till stan, där vi mötte upp Amanda. Vi tre gick gemensamt hem till Josefine, där det var lite smått kaos haha. Det var nämligen inte en ända som var klar där. Så då hjälptes vi alla åt. Någon hjälpte till med sminket, och den andra håret. Teamwork deluxe, vilket var skitkul. Sedan åt vi middag, jättegod asiatmat. Tackar gud att de fanns lite restauranger öppna, kan bara tänka mig vilken stress och kaos som skulle uppstått om vi skulle ha lagat mat mitt i allt.

Vi käkade, tog foton på varandra, och körde lekar. När klockan började närma sig midnatt splittrades vi och försvann åt olika håll. Jag, Alva, och Amanda hade bestämt oss för en och samma fest och hängde därför hela kvällen. Ja, sen firade vi in det nya året helt enkelt, med en massa andra roliga ungdomar. Precis som det ska vara. Där och då existerade inte ett ända problem allt var bara ett normalt liv.

Nyår är en dag som jag älskar. Det är en dag då jag kan få vara jag, och en stund då jag får komma bort från min verklighet, och istället kastas in i en normal tonårings verklighet. Dom få stunderna är något jag verkligen tar vara på just för att de inte händer så ofta. Vet att många har ångest över nyår, och jag kan förstå varför. Många sätter höga krav på sig själva. Jag tycker att man istället ska ge sig själv en klapp på axeln och tänka på allt fint och bra man åstadkommit detta år. Och istället för att sätta höga krav, försöka ta med de bra sakerna från förra året, och göra det ännu bättre. Jag själv älskar nyår och har alltid gjort. Kanske känner jag så för att jag verkligen inte förväntar mig någonting utav dagen, och är förväntningarna låga, så kan det ju bara bli bättre. Sen känns det verkligen som en nystart, och jag känner mig riktigt taggad och motiverad till saker.

Idag vaknade jag upp riktigt sliten, blev så himla sent igår, och då menar jag väldigt väldigt sent haha. Som vanligt kan jag inte låta bli att få ångest när jag gör såhär, men å andra sidan så är det väl såhär 1 januari ser ut för dom flesta eller, haha?! En chill dag hemma, då man knappt gör någonting förutom att chilla, mysa, och sova. Eftersom jag fick så få timmars sömn råkade jag ta en powernap, en powernap på fyra timmar hehe. Vad tror ni att jag gör uppe nu liksom.

Lite dramatik fick iallafall denna dag innehålla. Mamma skulle precis gå och lägga sig, och frågade innan hon gick ner, om jag hade sett vår katt Elvis. Mamma hade inte sett honom på hela dagen. Jag tänkte efter och insåg att jag inte heller hade sett honom på ca ett dygn. Något jag egentligen lade märke till redan igår, men den tanken hade flugit bort lika fort som den kom. Vi fick lite smått panik och vi började leta runt i husets alla vrår. När vi letat på varenda kvadratmeter i detta hus fick jag riktig panik, var höll han hus?! De är innekatter och går därför aldrig ut. De vill inte ens gå ut, och det krävs mycket mod för att de ska gå ut självvalt. Att det dessutom var Elvis som var borta chockar mig, han är så överdrivet rädd för allt och alla. Jag ringde till Angelica, som varit här med mig, och frågade om hon möjligtvis hade sett honom, men det hade hon inte heller gjort. Vi kom dock på att vi faktiskt hade hittat ytterdörren öppen igår, efter att mamma hade stuckit. Dörren är nämligen lite bråkig och ibland måste man trycka till den ordentligt, Han hade säkert lyckats smita ut då. När jag kom på det fick jag riktig panik, vi skulle säkert aldrig få hem honom igen. Vägen går precis utanför, och jag tänkte att han säkert hade blivit påkörd. Mamma klädde på sig alla kläder igen och for ut och letade, medan jag satt inne ivrigt väntade. Inte lång tid tog det förrän jag hörde mammas steg på trappen utanför. Då sprang jag ut i hallen och såg att hon höll en liten misse i famnen. Han hade tydligen gömt sig i carporten och suttit och tryckt där i ett helt dygn stackarn. Han vågade inte ge från sig ett knyst förrän mamma ropade på honom, då hade han tydligen givit ifrån sig ett litet pip. Lilla Elvis, är så glad att han är oskadd!

Kramis!

Likes

Comments

Hej allihopa! Härmed välkomnar vi 2018 med årets första inlägg. Jag hoppas att ni alla hade ett supertrevligt avslut på 2017 och att ni startade 2018 på allra bästa sätt, det gjorde iallafall jag. Hela min helg har bara varit helt UNDERBAR, ett riktigt bra avslut på det gamla året skulle jag vilja säga. Nästan fått vara helt smärtfri flera dagar nu och har sluppit proppa i mig en massa extramediciner. Är det nu min karma vänder?

Så vad har jag gjort denna helgen då?! För det första så har jag äntligen blivit långhårig. Tyvärr inte naturligt, som ni säkert förstår. Utan jag har satt i extensions, något som jag har velat ha såååå länge, till och med innan jag tappade håret ville jag ha förlängning haha. När Hayat och Midia, mina två bloggläsare var på besök här dagen före julafton, så nämnde jag för dom att jag så gärna ville ha långt hår igen, och berättade hur de tidigare frisörerna hade behandlat mig nonchalant. Detta snappade dom upp, och bestämde sig för att dom ville göra det för mig. De ville hitta en frisör som kunde förlänga mitt hår. Så de ringde runt och lyckades hitta en frisör åt mig, med hjälp av en usel skickad video beställde dom håret, och efter det startade dom en insamling för att täcka hårets dyra pris. Detta lyckades dom med på mindre än en vecka, hur guld värda är dom inte?!

Är så otroligt nöjd och glad över håret, det är dock otroligt konstigt att se sig själv med långt hår nu när det var så länge sedan jag hade långt. Men ja, på ett bra sätt såklart. Fick många komplimanger att jag passade i mitt korta hår, men kort hår är inte min grej, jag trivs inte i det och känner mig obekväm. Trots att jag har haft kort så länge så känner jag att det inte är jag. Äntligen kan jag känna mig som mig själv igen, bekväm så som jag ser ut. Den känslan är så värdefull och vet inte ur jag ska tacka er nog. Till alla er som bidrog, tack tack tack. Detta betydde sååå mycket för mig verkligen.

Efter håret i fredags åkte vi till Stockholm, jag och tre av mina kompisar. Jag fick en present av Min stora dag, sist jag fyllde. Presenten var en övernattning på valfritt Scandichotell, middag, bio och ett presentkort på Stadium. Hur grymt?! När det ändå var valfritt hotell i hela Sverige så passade vi såklart på att ta ett hotell i vår alldeles underbara huvudstad.

Denna utflykten kom i rättan tid. Kände verkligen att jag behövde komma hemifrån en kort stund. Det behövde nog både jag och mamma, en paus, då man får komma bort ifrån varandra ett tag, få sakna varandra lite. Är det något jag ska bättra mig på och göra mer, så är det just dessa utflykter. De är hyfsat lätta att planera och styra upp, det är nära till sjukhuset ifall något skulle hända, det är nära hem, och ifall jag bara vill ligga inne på rummet så är ju det okej också. Bara att få lite miljöombyte gör mycket för mig.

Rummet var helt fantastisk också, vi fick en familjesvit. Jag och Angelica delade på det stora sovrummet, med en dubbelsäng, medan Vickan och Amanda fick sova och bo i ett annat rum med en bäddsoffa. Så mysigt att vi alla kunde vara tillsammans i ett och samma rum. Hade varit så tråkigt om vi var tvungna att sova två och två liksom.

Det bjöds på jättegod mat, först en jättefin middag på hotellet, och dagen efter fick vi en svingod frukostbuffé. Kan ni tänka er, jag som annars hatar frukost, lassade i mig två fulla tallrikar haha. Hotellet får 10/10, från mig. Det var god mat, fina rum, och det allra viktigaste, det låg nära stan. ScandicPark heter hotellet, till er som är sugna på att lyxa till det lite. (Och nej, jag är tyvärr inte sponsrad, något man önskar dock haha.)

Fredag och lördag spenderades alltså i Stockholm, och på lördag eftermiddag tog vi tåget tillbaka till Uppsala. Var galet trött efter allt gående, vilket resulterade i att jag på riktigt somnade samma sekund som jag lade mig ner i min mjuka säng haha.

Jag började sedan nyårsafton på bästa sätt, med en dusch. Och igår fick jag lyxen att duscha själv. Det är ju lite till och från det där med duschningen, beror helt på hur tejpningen sitter, ibland behöver jag hjälp, ibland inte. Men igår fick jag iallafall duscha själv, vilket jag uppskattade enormt. Kan säga att jag fick världens jäkla flashback när jag stod där i duschen och sköljde igenom mitt långa hår. Det var ju mer än 1,5 år sedan jag hade långt hår, och på något sätt väcktes minnen när jag stod där i duschen och sköljde ur det. Så så konstigt hur hjärnan funkar, men också coolt haha.

Del 2 hittar ni här..

Likes

Comments

Idag är det nyår, det kan de inte vara någon som missat haha. Nu vinkar jag hejdå till 2017, tack för allt fint jag fått uppleva detta år. Idag firar jag att jag fått ännu ett år i detta liv, det är jag oerhört tacksam över. Och nu ska jag tillsammans med mina fina kompisar fira in det nya året. Önskar er gott nytt år, och hoppas på att ni alla där ute får en superbra start på det nya året!
Puss och kram!

Likes

Comments

Onsdag 27/12

I måndags, när jag låg hemma i sängen fick jag ett samtal från okänt nummer. Jag svarade, och väldigt chockad blev jag när jag hörde att han presenterade sig som Adam Pålsson, det är liksom inte varje dag en kändis bara ringer sådär. Så vad hade Adam på hjärtat då?! Jo, han frågade om jag ville gå på förhandsvisning av filmen "TED, för kärlekens skull", där han spelar huvudrollen. En sådan inbjudan är ju svår att tacka nej till. Det "lilla" problemet var bara att föreställningen började klockan nio på morgonen, och vid den tiden brukar jag inte ens ha hunnit vaknat till liv. Nu skulle jag vara i Stockholm, i biosalongen den tiden. Men, hur många gånger får man chansen att göra något sådant här? Inte många, så såklart tackade jag ja.

Min tisdag var en dag från helvetet, rent psykiskt. Motgång, på motgång, på motgång, och när man inte tror att det går mer, ännu en motgång. Skrattretande nästan! Så när jag gick och lade mig på tisdagkvällen, helt svullen i ögonen efter dagens alla motgångar så var jag så nära på att skicka ett SMS till Adam och ställa in. Men så tänkte jag till en extra gång, oturen kanske skulle vända, det kanske kunde bli en bra dag ändå.

Jag somnade som en stock och blev väckt av medicinlarmet klockan 06. Som en zombie gick jag upp ur sängen, tände min strålkastare till studiolampa och satte igång med sminket. Klockan tickade iväg och så blev det stressigt som vanligt. Den ångestfyllda klumpen från dagen innan satt kvar i mitt bröst och jag kände hur paniken bara kom mer och mer. Vet inte hur många gånger jag var påväg att säga till mamma att hon skulle vända bilen när vi var påväg till tåget.

Det var min bror Joel som skulle med. Han kom till centralen före mig, och köpte därför biljetter åt oss. Jag hade inte hunnit få i mig något att äta och visste att om jag skulle ha någon chans att klara detta så skulle jag behöva mat. Så lite frukost inhandlades innan vi sprang ut på perrongen. Tåg såg vi, men tåget vi skulle ta kunde vi inte hitta, på tågbiljetten stod det inte heller. Med fem minuter kvar innan tågets avgång sprang vi runt och letade. Vi upptäckte vart det stod någonstans och rusade dit. Tror ni inte att tågets dörrar stängs precis framför näsan på mig?! Jo, för det gjorde den. Då brast det för mig helt och hållet. Räcker med minsta motgång så blir jag knäckt.

Efter lite tröst från brorsan kollade vi upp nästa avgång och den gick inom 5 minuter. Så utan att ens tänka sprang vi tillbaka till perrongen vi stod på innan och in på tåget. Yes, vi klarade det tänkte jag. Hann inte ens samla mig från den tidigare panikattacken innan jag fick en ny, för vet ni, här kom en till motgång. Det kom en kontrollant, och vi räckte fram våra biljetter till henne. Lite chockade blev vi när hon blev arg. Vi hade ju fel biljetter egentligen, dom var ju till tåget innan, men inte tänkte vi att vi skulle köpa en ny biljett, pengarna gick ju ändå till samma bolag, och dessutom var detta tåg typ helt tomt. Joel började smått förklara vad som hade hänt medan jag började storböla. Hon fnös åt oss och sa att vi minsann skulle betala, vi hade ju inga biljetter. Då ville jag bara skrika ut allt, berätta vad som hade hänt, vem jag var, och att jag ska ha en jävla eloge som ens satt på tåget. Då gick hon iväg, och sa att hon skulle komma tillbaka sen och ta betalt. Vi suckade, vi hade ju redan betalat över 200 kr för biljetterna. När hon kom tillbaka och bad om "ursäkt". "Förlåt att jag är otrevlig, men jag är så less på att behöva höra den där dåliga ursäkten varje dag. Var tacksamma över att jag inte ger er böter på 1500kr". Wow, tack, så omtänksamt!

Tänk om hon visste, visste vad jag går igenom och vilken utmaning det var för mig att ens gå upp så tidigt som jag gjorde. Konstigt kanske, men det är en grej jag saknar med hela "flintisgrejen". Jag är egentligen sjukare nu än jag var då, men eftersom det nu inte syns att jag är sjuk så får jag ju inte någon förståelse alls. Ni ska bara se vilka arga blickar man får av att ta hissen istället för trappen, världens mest nedvärderande blick, fast jag egentligen har världens bästa skäl till att göra det. Man vet aldrig vad någon går/gått igenom, så snälla alla där ute, döm inte för fort, finns så mycket ni inte vet om.

Så vi klarade oss trots allt undan böter. Så var det äntligen dags att få äta sin frukost, latten var numera ljummen istället för varm, men det sket jag i och slurpade i mig den ändå. I frukosten ingick också två ångesttabletter, tack gode gud för dom. Dessvärre märkte jag att min polaroidkamera hade öppnats på något konstigt sätt, och hade därmed förstört alla bilderna i den. Så jäkla typiskt, hade precis bytt kassett i den dessutom, så filmerna var bara att slänga, därmed 150 kr i sjön. Då undrade jag på riktigt om det var någon som skämtade med mig.

Nu ska ni äntligen få sluta höra mig klaga haha, för här vände dagen till den bättre. Jag fick i mig frukosten, jag lugnade ner mig, vi kom fram till Stockholm, hittade en taxi, och var vid biografen en halvtimme innan bestämt, success, heja Saga. Vi fick kolla på filmen tillsammans med ca sju journalister. Egentligen var förhandsvisningen menad till dom, så att de kan skriva och recensera den tills den har premiär. Det var så skönt att vi bara var så få, alla var tysta, det var gott om utrymme, och man kunde ställa sig upp och sträcka på sig. Tillbaka till själva filmen så var den helt magisk, en film jag starkt rekommenderar er att se när den kommer ut (3:e januari). Adam spelade "Ted-rollen" grymt bra, och till och med Joel, som jag aldrig sett gråta, blev lite rörd haha.

Lite konstigt kändes det när vi efter filmen, gick ut från biografen, över gatan. Där stod ju Te..Adam. Vi satte oss på ett litet café, fikade ett tag, och pratade massor. Frågestund deluxe kan jag säga, frågor åt alla olika möjliga håll. Efter vi hade fikat, var planen egentligen att vi bara skulle åka hem, men istället frågade han om vi ville göra något roligt med honom. Det tackade vi ju såklart inte nej till. Första stoppet var radiohuset, där Adam blev intervjuad. Inte varje dag man hänger där haha. Imponeras så mycket av alla som står och pratar live, jag hade aldrig klarat av det själv. Det såg så otroligt lätt ut när de pratade, de var så så avslappnade,

Sedan satte vi oss ännu en gång i en taxi, denna gången till Svenskt tenn. Där drack vi bubbel, åt lite mat, och avslutade med afternoon-tea. Tiden rullar iväg fort när man har roligt, vilket hände denna gången. Helt plötsligt var klockan mycket och vi behövde fara. Runt fyra satte vi oss på tåget tillbaka mot Uppsala. Ställde in kvällsplanerna, då jag verkligen var helt sluuuut. Det gjorde jag rätt i, för riktigt skönt var det att bara få lägga sig i sängen då.

Adam är en riktigt fin kille med hjärtat på rätt plats, så omtänksam och snäll. Otroligt snällt av honom att ta med mig och min bror på detta. Detta är en dag jag aldrig kommer glömma. Tack så mycket! Och hurni, glöm inte att sätta datumet 3 Januari på minnet, då har nämligen filmen premiär.

Kram och godnatt från en sliten tjej! <3


Likes

Comments

Har tyvärr varit många skitdagar denna vecka, inte bara, men många. Jag har varit ett vrak, motgång på motgång, och när man inte tror att det går mer, så kommer det ännu en motgång. Det är mest vardagliga skitproblem som har ställt till det, ren och skär otur egentligen. Skrattretande hur motgångarna kommer på rad efter varandra. Som igår när jag skulle lägga upp ett inlägg, men som sedan försvann helt och hållet, därav min frånvaro här. Tror att jag hade reagerat typ likadant trots om jag hade varit frisk faktiskt, men såklart så blir ju det lite extra jobbigt att tackla på grund av sjukdomen. Om jag hade varit en frisk person så hade jag inte tagit allt lika hårt. Bittert, men ärligt, nu vill jag skriva av mig.

Mamma hjälper mig med mycket, väldigt mycket. Och det uppskattar jag mer än någonting annat. Men något jag är så less på att jag hela tiden är "tvungen" att känna tacksamhet för allt hon gör för mig, som hon såklart förtjänar. Men det är svårt att vara glad och tacksam över något man inte ens vill behöva ha hjälp med. Hon är så snäll som hjälper mig med allt, det menar jag verkligen. Men som sagt så får jag en hel del press på mig av människor jag träffat (alltså inte mamma), att jag verkligen MÅSTE vara tacksam.

Något som varit ett otroligt jobbigt moment för mig på senaste är att duscha, något som jag ännu en gång förut tog för givet. Man gör ju det, tar för givet att duscha, världens enklaste sak, eller? Nej, tyvärr inte längre för mig. Efter att pumpen blev inopererad så har jag ju nu ett stort "paket" på magen, vilket ställer till det en hel del. Tidigare drog vi en extra plast över själva paketet under duschningen, men nu när jag har haft så problem med eksem så har de behövt göra "paketet" större vilket gör att det inte längre är möjligt att plasta in det så som vi gjort tidigare. Nu är jag tvungen att först få hjälp med att duscha håret, efter det tvättar jag underkroppen i duschen och sen sköljer jag snabbt av överkroppen. Så vi har ju fått det att funka någorlunda. Men jag måste vara ärlig, det känns förnedrande att inte ens kunna duscha själv, det känns verkligen det. Jag älskar min mamma för att hon hjälper mig med det, men jag vill inte ha hjälp, jag vill kunna klara det själv. Jag vill inte sitta där, naken framför min mamma. Har absolut inte några problem att visa upp min kropp för henne i vanliga fall, men då vill jag få göra det valet själv.

Psykiskt jobbigt att veta att man är beroende av någon, det är jag av min mamma. hon hjälper mig med ALLT. Jag älskar henne så mycket för allt hon gör för mig, men som sagt så känns det jobbigt psykiskt att inte klara av att vara självständig. Jag är ju 17 år, i den åldern då jag faktiskt ska vara väldigt självständig. Det är nu alla andra i min ålder frigör sig lite från sina föräldrar för att påbörja sitt egna liv. Det får inte jag.

Man glömmer bort att jag är en tonåring ibland. Tänk hur mycket uppror och bråk man ställer till med i denna åldern. Men på grund av min sjukdom har jag på något sätt tvingats växa upp mycket fortare och skippat denna fas lite. Jag vill göra allt det där andra får göra, göra dom där misstagen, men det får jag inte. Samtidigt som det känns som om jag har tvingats växa upp fortare, känns det också som om jag har backat flera år tillbaka eftersom jag behöver hjälp med så mycket. Ett mellanting, långt ifrån hur jag egentligen borde vara.

Jag känner skuld, jättemycket skuld. Det är på grund av mig, alla mina nära är så ledsna. Det känns som om att jag skadar av att bara röra någon. Vill ju inte känna såhär, men ibland kan jag inte låta bli att göra det. Jag kan ju verkligen inte ro för att jag är sjuk, så varför känner jag den där skulden?! Mamma är någon jag känner extrem skuld för, jag tar så mycket av hennes tid, gör så att hon knappt går runt på sin månadsinkomst och gör henne ledsen. Som sagt så kan jag ju inte ro för det, men det är ändå på grund av mig som dessa problem existerar.

Jag och mamma har haft en hel del bråk senaste månaderna, det ska jag verkligen inte sticka under stolen med. Att bråka med den man älskar mest på denna jord gör så så ont, och det finns inte mycket jag hatar mer än det. Vi båda är frustrerade, frustrerade över hela situationen, att det är som det är. Önskar verkligen att vi slapp allt bråk, och att det kunde vara lite lugn och ro här hemma, lite harmoni. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut. Men konstigt att vi tjafsar är det ju dock inte. Jag och mamma är typ exakt likadana, två väldigt starka individer. Och när vi sitter ihop och är så tätt inpå varandra så börjar man ju efter ett tag reta sig på den andre, så funkar det ju nästan mellan alla relationer.

Ibland önskar jag så att jag bara hade kunnat dragit hemifrån, åkt så långt jag bara kunde och övernattat här och där. Jag önskar en paus, en paus när det blir för mycket, men inte ens det lilla fungerar. För det är så mycket man måste tänka på med mediciner hit och dit, hemsjukvården, pumpen, och att ens kunna duscha. Det är så förminskande och förnedrande att jag är fast. Jag vet att man aldrig kan rymma från sina problem, det är inte det jag menar. Men för att kunna lösa problemen så tror jag man måste zooma ut lite och tänka igenom vad man själv kan göra för att förbättra situationen. Men nu när vi båda är i ständig stress och tvingade att sitta ihop så går det inte.

Skriver ofta här om hur man "ska" leva, att man ska vara tacksam, och ta vara på varje dag osv osv. Men jag är inte mer än människa och kan många gånger tänka på de där skitsakerna och tycka synd om mig själv. Jag känner mig oförstodd. Det känns som om att det är ett krav att jag måste leva upp till varenda ord jag skriver, som om att jag vore ett litet helgon. Men det kan jag inte, jag är mänsklig, och har precis som alla andra också dåliga dagar då allt känns piss.

Den som alltid finns och ställer upp utan krav är Rocky, på riktigt den enda på denna jord. Han har inga krav och han är den som får mig att må bra. Kärlek på fyra ben. Tänk hur en hund kan hjälpa så mycket? Han är så tyst och lugn, precis vad jag behöver. Han lyckas känna av viben och vill alltid ligga i knät och pussa på mig när jag är ledsen. Han finns alltid där, är tyst och lyssnar.

Nu är jag så färdig med att vara arg, ledsen och bitter, det mår ju varken jag eller någon annan bra av. Suger bara en massa energi ur mig. Så jag lämnar det här, mina frustrationer, i detta blogginlägg. Nu ska jag fortsätta hänga med mina kompisar, mysa och se fram emot roligheterna i helgen. Nu ska jag göra allt för att maxa detta till hundra procent, men inte heller sätta för höga krav. Ses snart med roliga saker kan jag lova!

Puss och kram, trevlig helg!

Detta hände idag! Ser ni någon skillnad haha?! Skriver mer om detta inom kort!

Likes

Comments

Del 2..

Allt löste sig tillslut och efter några timmar gick jag tillbaka, dock med världens ångest. Här hade alla samlats och kommit för min skull, och så är den ända jag gör är att förstöra, sådan fruktansvärd ångest och jag skämdes så mycket. Vad jag uppfattade det så förstod folk, så det var ingen fara. Eftersom vi var hela släkten hade det inte gått nöd på någon. Alla hade någon att prata med.

Försökte verkligen, men kände den där ångestklumpen i bröstet som inte gick att ta därifrån. Här har jag gått och väntat på en av mina favoritdagar, förhoppningarna har jag byggt upp i mer än en månad trots att jag försökt att inte lägga förväntningarna för höga. Jag försöker fånga och ta vara på varenda sekund, men istället för att njuta så blir det en stress, jag vill att allt ska bli perfekt. Varför jag känner så är för att jag vill att mina sista högtider ska bli så bra och minnesvärda som möjligt.

Har berättat det för er förut, men jag räknar ner. Räknar ner mina sista högtider, räknar ner sista gången jag kan göra saker osv osv. Detta sätter därför en otrolig press på mig, jag vill ju att mina sista gånger ska bli så bra som det bara går. Vi vet ju aldrig när livet tar slut, kanske jag inte ens dör av min cancer utan istället i en bilolycka. Så jag borde egentligen inte tänka såhär, ingen har ju någon garanti. Ingen mår bra av att tänka på det viset jag gör, och jag försöker göra allt för att försöka trycka undan känslan, men jag är bara mänsklig och ibland lyckas jag inte stoppa vågen som vill skölja över mig, och så vips var ångesten där.

Angelica kom hem till oss på kvällen, främst för att det var kul att få träffa varandra på julafton men också för att trösta och muntra upp mig lite. Visst har jag en underbar vän?! När alla gäster hade lämnat var det dags att ta reda på kaosets som lämnats efter kvällen. Jag kan ju verkligen inte slappna av och gå och lägga mig förrän det är helt rent i mitt rum. Därför blev det en rätt så sen kväll hehe, så därför stannade vi länge i sängen på juldagen, vi var så sega och trötta.

​Måndag 25/12

Runt lunch var alla tvungen att åka hemifrån. Angelica skulle hem till släkten, Joel till sin flickvän, Love till sin pappa och mamma åkte till mormor, jag däremot stannade hemma i pyjamasen hela dagen. Ett av det bästa beslut jag tagit på länge, det behövde jag verkligen.

Har legat efter med mail, sms och kommentar så länge. Att öppna telefonen har varit ett ångestfyllt moment. Ca 100 sms hade jag att svara på, inte ens mina egna vänner orkade jag ta tag i att svara. Detta har hänt förut, vad som då händer är att det är någon större grej som händer i mitt liv, denna gången fick jag så mycket SMS på grund av att jag fyllde år. Får då en massa gulliga sms som jag verkligen uppskattar, men det blir alldeles för mycket för att jag ska orka svara på allt. Så då skjuter jag upp det, och medan jag gör det så får jag då också vanliga sms, som egentligen är rätt viktiga att svara på. Men när det blir sådär mycket så orkar jag ta tag i något, och då blir det istället en hög, en hög av ångest, ett måste göra. Såhär har det sett ut denna vecka, knappt svarat på ett enda SMS, så det behövdes tas tag i. Därför stannade jag hemma för att bl.a. fixa det, samt en massa andra grejer och bokningar. Min vecka ser rätt rolig ut nämligen, så ni får inte glömma att kika in här.

Kram!

Just nu vill inte riktigt bloggen samarbeta med mig, och jag kan därför inte lägga ut bilder, hoppas på att det löser sig under kvällen. Ni hittar några bilder på min instagram (sagalundiin), om ni inte kan vänta haha!

Likes

Comments

Söndag 24/12

I söndags var det julafton. Okej, kan inte vara någon som missade det haha. Jag ställde klockan rätt så tidigt, hade en liten "dröm" att få komma iväg till sjukhuset så som vi gjorde förra året. Vi åkte ju då dit med små klappar och pepparkakshus till barnen och deras familjer. Något jag älskade och njöt otroligt mycket av. För mig handlar julafton om att ge och bjuda till, därför kan jag lugnt säga att förra året var världens bästa julafton. Att se hur de sjuka kropparna bara lös upp var oslagbart. Trots att vi var i sjukhusmiljö hade vi alla det så otroligt mysigt och hemtrevligt.

Planen var alltså att vi skulle ta oss dit. Men vi vet ju att vi verkligen inte alls kan boka till fullt ut, det kan bara dagsläget avgöra. Eftersom jag tyvärr somnade så pass sent på natten som jag gjorde så var jag inte i skick att gå upp vid 08.30, det gick verkligen inte. Jag behövde mer sömn om jag skulle orka med hela dagen, och sova något mer hade jag inte hunnit om jag skulle upp till sjukhuset. Istället somnade jag om och gick inte upp förrän klockan var 11. Kändes så tråkigt att jag inte kunde göra det, det är något jag själv hade velat fått om jag var tvungen att vara inneliggande. Men jag måste prioritera mig och mitt mående före andras. Och faktiskt kände jag att jag valde rätt i slutändan, skönt att få vakna upp och få göra iordning sig i lugn och ro istället för att tvingas stressa igenom hela dagen. Där sparade jag mycket energi.

När jag vaknade upp där vid 11 så kände jag mig rätt ledsen och hade ångest. Drömde en mardröm, och vaknade upp av den, så troligtvis det den som orsakade känslorna. Vad drömmen handlade om, har jag verkligen ingen aning, något jobbigt i varje fall. Så dagen började alltså med både ångest men ändå mycket glädje, det var ju ändå julafton liksom.

Lyckades samla lite kraft och tog upp filmkameran för att starta en video-logg, vill ju att ni skulle få hänga med på dagen. Har inte kollat igenom materialet så jag vet inte alls om den blev något som man kan lägga ut. Kanske blir det bara min video, och en video till dom som var här. Vi får se helt enkelt.

Mamma hjälpte mig in i duschen medan brorsorna var snälla och gjorde frukost till mig. Så himla gulligt! Efter duschen placerade jag mig på en stol vid mitt sminkbord, och där fick jag också frukosten serverad. Just där och då hade jag en riktigt riktigt skön känsla i kroppen, då var jag verkligen glad. Jag åt, jag sminkade mig samtidigt som iPaden visade en massa klipp. Försökte stanna upp och bara sitta och njuta av stunden, ingen stress alls. Wow, så skönt det var. Eftersom jag hade tid på mig så behövde jag inte heller stress sminka mig som jag annars gör. Därför blev det denna gången så bra och jag kände mig vacker och fin.

Sekunden jag var klar med allt kom min pappa, min bror Ludde och lilla Rocky. Överlycklig skuttade jag ut och hälsade på dom. Uppskattar verkligen sååå mycket att vi kan alla kunde fira jul tillsammans. Mamma och pappa har varit skilda i stort sett hela mitt liv, och det är ju utav en anledning. Trots det är det andra året i rad vi alla firar tillsammans, för min skull. Så skönt att slippa välja, eller snarare slippa välja bort. Så glad att lilla Rocky också fick följa med, han är kärlek på fyra ben och det finns inte mycket jag älskar mer än honom. När jag är otröstlig, så kan han trösta mig.

Vi dukade fram glögg och pepparkakor och kort därefter började släkten rulla in. Tyvärr var det här det gick nerför, då det inte blev som jag velat eller tänkt. Det blev lite småtjafs mellan mig och familjen vilket gjorde mig helt förkrossad. Att bråka var det absolut sista jag ville på julafton. Ville så gärna att allt skulle vara perfekt och när det inte blev så rasade det för mig. Förkrossad tog jag mig hemifrån, hem till några nära som förstår precis vad vi går igenom, ett försök för att lugna ner mig.

Delar upp inlägget, blir så himla långt annars.. bläddra upp.

Just nu vill inte riktigt bloggen samarbeta med mig, och jag kan därför inte lägga ut bilder, hoppas på att det löser sig under kvällen. Ni hittar några bilder på min instagram (sagalundiin), om ni inte kan vänta haha!

Likes

Comments

Fredag 23/12

Denna fredag vaknade jag tyvärr inte upp så utvilad som jag önskat. Sov inte alls bra, vaknade upp flera gånger på grund av att det var så varmt och kvavt i rummet. Hade någon slags panikkänsla när jag vaknade, lite klaustrofobiskt typ. Älskar verkligen mina kompisar mer än allt, men när vi blir så många som vi var så blir det för mycket för mig. Jag kan inte riktigt slappna av. Det blir mycket saker överallt, alla vill olika, och jag vill göra alla nöjda. Har kommit i underfund med att jag mår bäst när jag är med en och en. Då kan jag ge just den personen 100 % istället för att det blir halvdant åt alla håll. För mycket energi går åt till prestationsångest istället för att ha kul. Såklart är det skitkul att vara många ibland och älskar att vi alla kan vara tillsammans men denna gången blev det tyvärr lite för mycket.

Vi alla käkade frukost i lugn och ro och sedan drog de flesta sig hemåt. Amanda och Angelica stannade dock och hjälpte mig med lite allt möjligt. Som ett tack till mamma för att jag fick ta hem kompisar ville vi hjälpa till på något sätt. Så vi satte igång och städade, dammsög, skalade potatis osv osv. Var rätt kul att göra det allihopa ändå. Är inte mina vänner helt guldvärda som hjälper till också?! Lite senare på eftermiddagen åkte Amanda hem, men Angelica stannade ännu kvar. Vi fortsatte md städningen och fick hela mitt rum städat, och då menar jag varenda liten låda, likaså i Lekterapin, och alltså det gör mig lugn i själen. Får ju verkligen panik och ångest när det är stökigt och rörigt, känner att lite städning var precis det jag behövde denna dag för att kunna slappna av innan julaftonen.

Något som jag aldrig tidigare har gjort är att spela bingo på uppesittarkvällen. Det konstaterade jag och mamma för några veckor sedan och bestämde då att vi såklart skulle spela detta år hela familjen, bara för att det är en sak man måste göra någon gång i livet. Så vi laddade upp med glögg, pepparkakor, knäck och annat gott. Bara någon timme innan bingon började sade mamma att det skulle komma besök. Vilka som skulle komma ville hon dock inte säga, det var en överraskning. Jag tänkte mig typ några gamla familjekompisar, kul men inget jättespeciellt. Men mamma var lite lursam, "Det är du som öppnar dörren när dom kommer", " Gör klart allt du vill innan de kommer så att du bara kan sitta ner sen!". Jag började fundera på vilka tusan som skulle komma, och varför var det så viktigt att just jag öppnade dörren, det skulle ju bara komma några vanliga kompisar tänkte jag.

"Nu är de här!" skrek mamma. Jag gick till dörren och öppnade. När jag öppnade blev jag lite stum. Utanför stod det två tjejer jag aldrig hade sett förut, med en STOR julklapp i handen och påsar i händerna. Jag förstod ingenting, men mamma visste precis vilka dessa var, de var dessa vi skulle spela Bingo med. Riktigt chockad satte jag mig ner i vardagsrummet och började prata med dom. De var två bloggläsare som tyckte om mig så himla mycket, och ville därför tacka och visa sin uppskattning till mig på något sätt. Därför ringde de min mamma någon vecka innan för att fråga om lov innan de kom. Förstod fortfarande knappt något, det blir så konstigt i mitt huvud när jag faktiskt får bevisat att det finns människor som läser min blogg. Jag vet, ni kommenterar ju varje dag i stort sätt, men eftersom det är på internet så har jag på något sätt så svårt att förstå att ni faktiskt är riktiga människor. Och eftersom att jag främst skriver här för att hjälpa mig själv så är det så svårt att förstå hur alla ni kan uppskatta mig så mycket, detta är ju min terapi liksom?!

Vi började ta för av oss av gosakerna medan vi snackade en massa, så så trevliga tjejer verkligen. Inte bara hade de kommit hem till oss, utan de tog också med en massa gott fika, fika/mat som jag tycker om som jag skrivit om här på bloggen. Inte bara räckte det med att dom kom som dom var plus en massa fika, utan de hade också tagit med sig världens största paket.

Ivrigt öppnade jag paketet. Det första jag lade märke till var alla kiwisar som låg utspridda överallt, men sedan såg jag också en massa kläder. Det första som jag tog upp var två stycken kuvert. Jag tog upp det första, det var ett handskrivet brev från de fina tjejerna. I brevet stod det hur mycket jag betyder och inspirerar dom och att dom är så glada att jag delar med mig av så pass mycket i mitt liv, att det inte existerar något filter i min blogg. Blev tårögd om jag ska vara ärligt, de var så himla fint skrivet. Men det var också något annat i kuvertet. Jag har ju berättat för er hur mycket jag älskar att kolla på bio och hur det får mig att smita lite från verkligheten, detta snappade tjejerna upp och gav mig därför hela 12 st (?!?!?!) biobiljetter. Skuttade av glädje. Sedan tog jag upp nästa kuvert, då fick jag en chock. Det var också ett jättegulligt handskrivet brev, det som jag blev helt lyrisk av var när jag såg att det var undertecknat med "Kenza", en stooor modebloggare som jag följt i flera år. Sprang ju på henne i Mars när jag var på konsert i globen. Tog då en bild tillsammans med henne, och var överlycklig. Minns ni?! Kunde inte begripa eller förstå hur de hade lyckats med allt. Då erkände dom att de hade stalkat mig överallt på sociala medier så att de visste exakt vad jag gillade och hade på så sätt lyckats med allt.

Jag fortsatte ner i kartongen, där låg små paket som jag öppnade. De var fina märkes-doftljus, som ni vet att jag älskar nu när det är mörkt och kallt. Fick ett mobilskal med matchande powerbank och laddare till, allt i marmor, som jag också älskar. Sedan började jag gräva i kläderna, fick då syn på att det var Kenzas egna märke "Ivyrevel". Men hur hade detta gått till, frågade jag undrande. Då fick jag höra hur de hade lyckats fått tag på Kenza, berättat om mig och dom sedan hade mött upp henne för att hon ville ge mig en massa av hennes favoritkläder från hennes egna märke. Och inte var det lite kläder heller, utan minst 15 plagg, det var festblåsor, sköna vardagströjor, och jackor, saker för flera tusen. Otroligt mycket fina grejer, jag älskade allt och allt passade perfekt i storlek.

Inte var det slut där heller. Längst ned låg det ännu ett inslaget paket, med ett fastklistrat USB på sig. Det pluggade jag in i datorn och öppnade filerna. Där fanns det en massa videohälsningar till mig från en massa kändisar, Svenska björnstammen, tjuvjakt, skådespelare i de svenska serierna Gåsmamman och Bron. En hälsning från Boris, en hälsning från Mares osv osv. Kunde inte förstå hur de alla faktiskt hälsade till mig. "Obs, det kan lukta onajs" stod det på paketet, jag förstod ingeting. Sedan öppnade jag det och där låg det en signerad tröja av Tjuvjakt, ett band som jag älskar. Varför det stod som det stod på paketet var för att tjocktröjan var använd på en spelning. Så coolt ju, har dock beslutat mig för att tvätta den, så att jag har möjlighet att också kunna använda den haha.

Efter jag var klar med att öppna alla paket, blev det ännu mer prat, jag sprang fram och tillbaka och gjorde en liten catwalk framför alla i mina nya favoritkläder. Nostalgi på riktigt, skäms typ över hur lycklig jag var. Kan ej begripa hur lilla jag förtjänade allt detta hårda arbete?! Vi vann inte något på Bingon förutom någon nyårslott, något jag dock vann var två riktigt fina vänner. Dessa tjejer är fanemig helt jäkla underbara, så generösa, snälla och inbjudande, magiska helt enkelt! Det kändes som om att vi hade känt varandra i flera år, det var så himla avslappnat och skönt. Så otroligt fina människor, dessa två är några jag definitivt kommer hålla kontakten med! Gå jättegärna in och lovebomba dessa tjejer på deras instagram, "hayatashkar" och "midiasaleh".

Tack för alla godjul-önskningar, önskar er en god fortsättning! Kram!


Mer än överlycklig haha!​

Likes

Comments

Fredag 22/12

Igår var det Isabells födelsedag. Hon skulle blivit 18 år, den åldern man bara LÄNGTAR efter. Och det gör ont i mig att hon inte fick bli det. Hon hade ju knappt hunnit starta livet, våran fina Isabell. Samtidigt som vi alla sörjer henne och känner att livet är orättvist, så fanns faktiskt denna fantastiska människa i 16 år, vi fick ha henne på lån. Jag kände henne inte alls länge men jag fick ändå chansen att träffa och uppleva henne, och det är jag så oerhört tacksam över. Hon har verkligen satt så många spår i mig, och i hjärtat bär jag henne alltid mig. Inte är det bara Isabell som har tvingats lämna denna värld för tidigt, utan också alla andra barn som har gått bort i denna vidriga sjukdom. Det är julafton, och och jag hoppas att ni kan gissa vad jag vill ha i julklapp. Klicka här för att ge mig min allra största önskan i ju. (Stort TACK till alla er som redan har bidragit. Vi har lyckats samla in galet mycket pengar)

Eftersom det var Isabells födelsedag åkte jag igår hem till hennes moster Lisa , där vi träffade släkt och familj. Lite fika och prat, och sedan åkte vi till graven där vi tände ljus, lämnade blommor osv. Vi släppte iväg en thailändsk lykta, som en liten födelsedagshälsning från oss till henne där uppe i himmelen. Aldrig någonsin släppt iväg en sådan, sjukt vackert och stillsamt på något sätt.

Men så fick jag reda på en sak igår som gjorde mig så otroligt arg och ledsen. Jag köpte förut en jättefin solcells-ljusslinga som låg fint ringlad runt hennes grav. Och så hade de också köpt som små solcells-fjärilar som också låg där, båda dessa betyder väldigt mycket för oss, dom är noga utvalda så att säga.. Igår fick jag reda på att de har blivit stulna från hennes. Kan verkligen INTE begripa vem eller vilka människor som har varit så hjärtlösa och stulit från en gravplats. Jag kommer aldrig kunna förstå hur i helsike man tänker när man gör något sådant. Vet inte varför jag ens tar upp detta här, ni har ju inte direkt gjort något. Men skriver detta i ren frustration, blev så ledsen av detta, tur att det bara var materiella saker, som går att ersätta.

När jag kom hem var det dags för revansch-sleepover. Min födelsedag blev ju som ni vet inte riktigt som jag önskade i måndags, så därför tyckte jag att vi helt enkelt skulle göra om myskvällen, men denna gången beslutade vi oss om att någon smärta verkligen inte var bjuden. Så det blev en mysig födelsedagsfirande/minijul-kväll. Vi bakade hemmagjord pizza till middag. Jag brukar vara lat och köpa färdiga pizzakit, men det finns ju egentligen inget som slår hemma-hemmagjord helt och hållet, det är ju bara så så gott. Så varje person fick en varsin liten pizza att toppa haha.

Efter typ fem tuggor av pizzan blev jag väldigt illamående, eller rättare sagt fruktansvärt illamående. Tycker det är så konstigt, jag hade knappt fått i mig någon mat alls under dagen och var jättehungrig. Slutade med att jag inte ens kunde sitta kvar vid bordet utan behövde istället lägga mig ner i soffan. Tog medicin mot illamående, något som inte fungerande särskilt bra. Vilade en stund i hopp om att må bra igen men njae, såklart ville det inte ge sig Förstår inte varför det blir såhär, varför kan jag inte få i mig något?! Undrar så vad anledningen är. Juste! Måste få berömma er ännu en gång! Ni är ju galet GRYMMA på att ge mig tips. Uppskattar det så mycket. Provat mig fram lite, och ja, nu blir det en hel del smoothies/milkshakes i detta hushåll. typ varje dag haha. Hoppas på att matlusten snart kommer tillbaka, om jag känner mig själv rätt så kommer jag snart ledsna på detta också tyvärr.

Dagen avslutades iallafall jättebra. Det blev en liten julklappsutdelning och efter det var det tjejmys deluxe, tända ljus, ansiktsmask, målade naglar och noppade ögonbryn haha. Det var verkligen så härligt, och jag uppskattade så mycket att jag slapp ha ont. Varför jag älskar sådana här kvällar extra mycket är för att det är dom som får mig tillbaka till det lilla "normala" livet. Jag kan på detta vis få känna mig som alla andra i min ålder, och passa in. De stunderna värderar jag högt.

Nu säger jag godnatt från denna tjej! Glad jul på er!

Likes

Comments