Header

Har sedan länge varit förälskad i smyckena från Lily and Rose, trots att jag aldrig ägt något från dom. Min förälskelse blev ännu starkare när jag på nyår fick världens finaste örhängen från L&R av min kompis Josefine. Dom bar jag säkert två veckor i sträck då jag tyckte dom var så underbart fina. Om ni skrollar tillbaka och kollar på de senaste bilderna på mig så förstår ni att jag inte ljuger haha. Kan tänka mig att många nog inte anser dem som vardagsörhängen, min åsikt i det hela är, varför inte känna sig extra fin varje dag om man kan haha?!

Och det var då jag knäckte idén, varför inte samarbeta med dom?! Så, jag skickade iväg ett mail till dom, och när svaret kom studsade jag uppochner kan jag lova, de ville nämligen samarbeta med mig. Så, detta inlägg är alltså med samarbete med Lily and Rose.

Det första vi gjorde när vi kom hem från fjällen var att hämta paketet, för här var det någon som längtade och inte kunde vänta en sekund till. Burit smyckena varje dag sedan dess, något jag kommer fortsätta med. Kan tillägga att jag till och med sov med dom häromnatten till min mammas förskräckelse. Skäms lite över hur lycklig jag kan bli av materiella saker, men ni känner ju mig vid detta laget.

Innan jag sa ja, helt och hållet klurade jag lite fram och tillbaka över hur ni skulle reagera av ett sådant här "reklaminlägg". Sådan här typ av reklam kanske inte passar in i just min kategori av blogg då detta är mer som en dagbok och ej en modeblogg. Men samtidigt så vill jag också med det säga att jag knappt gjort några samarbeten alls under min tid som bloggare, så när jag väl gör ett samarbete så är det verkligen något jag kan stå bakom och verkligen älskar.

Vill ni också köpa lika fina smycken som mig så kan ni klicka här.

Mina personliga FAVORITER! <3


Örhängena till vänster Chloe-Crystal/Blueshade, örhängena till höger Miss Kate-Silk, översta armbandet Sofia-Silk, understa armbandet Sofia-Crystal. Hade svårt att få färgerna helt rätt på bild men de två armbanden matchar till vardera örhängen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Onsdag 17/1

Igår var Cissi gullig och tog ledigt från skolan för min skull. Vi ville nämligen hitta på något roligt tillsammans. Jobbigt blev det dock när vi skulle bestämma vad vi skulle hitta på, min fantasinivå är ju tyvärr inte den bästa haha. Efter ett tag knäckte Cissi idén att vi kunde åka till Stockholm. Bara en mysig chilldag i huvudstaden, lite shopping och god mat med Cissi, det tackar man ju inte nej till.

Så runt lunchtiden tog vi ett vi ett tåg mot centralen. När vi kom fram började vi med att försöka få i oss någon mat. Det blev en mindre graciös lunch på Burger King på centralen, mitt bland alla springande människor. Behövde verkligen få i mig något snabbt så inte energin skulle svikta, så det blev första bästa och trots att det verkligen inte hade kunnat blivit mer "omysigt" så var jag riktigt nöjd haha, var så så hungrig nämligen haha.

Sedan gick vi upp mot shoppinggatorna och bara strosade runt ett tag. Riktigt grymma reor ute just nu, och det var riktigt svårt att inte bli frestad. Men kameran som jag nämnde för några dagar sedan att jag vill köpa, är ju väldigt dyr, vilket inte får mig att vilja kasta iväg pengarna just nu haha. Så ja, sträng fick man försöka vara även fast jag inte är så bra på det. Ett par unicorn-tofflor fick iallafall följa med hem (och lite till hehe). Det bara låg där och skrek på mig med den stora realappen, de var mina för 45 kr, då kunde inte Saga låta bli..

Vi båda var inte sådär jättesugna på mat men ändå väldigt hungriga, vilket gjorde det väldigt svårt för oss att komma överens om något att äta. Tillslut enade vi oss om italienskt och satte oss på en restaurang som heter Flames. Åt en magisk pestopasta, och Cissi carbonara. Vi båda gick därifrån grymt nöjda och mätta. Så hett tips om ni befinner er i innerstaden, grym mat.

När vi kom till Uppsala igen så följde jag med Cissi hem för att hänga lite med extrafamiljen. Vi hade köpt med supergoda donuts som vi satt och mumsade på allihopa. Blev en hel del snack och när klockan var halv tolv var jag tvungen att slita mig därifrån. Vi hade dock säkert kunnat fortsätta hela natten, hade verkligen så mycket att prata om haha.


Torsdag 18/1

Under gårdagens vistelse i Stockholm lyckades jag samtidigt som jag var där deala till mig en kamera på blocket. Har bestämt mig för att det blir en Canon Powershot G7 X Mark 2, ja, en sådan ni alla tipsat om och som jag har förstått ska vara bäst när det gäller vloggar efter att ha googlat en massa. Fastnade verkligen för den och har nu kollat på hundratals recensioner på youtube haha. Jag var iallafall överlycklig över min affär och hon jag köpte den av skulle skickat den redan igår. Gissa vem som väntade ivrigt på att den skulle komma!! Men.. så fick jag ett sms av henne idag där hon berättar att hon nu hade sålt den till någon annan istället trots att vi redan påbörjat våran affär. Dette ledde till en riktigt less och besviken Saga..

På grund av detta, och det dåliga utbudet av kameran på blocket bestämde jag mig för att jag ska köpa en ny istället så att jag slipper allt krångel. Jag menar, tänk hur jäkla mycket jag kommer använda den?! Ambitionen finns verkligen, onödigt att vänta länge och inte ta vara på den. Därför åkte jag idag in till MediaMarkt för att köpa den, skittaggad. Mindre glad blev jag när jag kom dit och fick nyheten att den inte fanns i lagret.. Så typsikt, jag som verkligen hade ställt in mig på att få hem den idag.. Så kan väl inte säga att min kamerajakt inte går sådär jättebra tyvärr, därför tänker jag att jag kan chansa och efterlysa kameran här. Är det någon som äger en Canon Powershot G7 X Mark 2, och skulle vilja bli av med den så har ni köparen här haha. Maila mig till saga.lundin@live.se

Ledsen åkte jag från MediaMarkt, men som tur lyckades jag bli av med den känslan rätt så snabbt. Träffade nämligen mina kompisar Angelica och Aya på Gränby. Vi träffades över en fika och myste. Gissa vem som blev överlycklig över att se att de fanns semlor att välja på haha! Inte bra att det börjar bli sådana tider igen, kommer ni ihåg förra året?! Frossade ju säkert i mig 30 stycken förra året utan att överdiva, älskar, och då menar jag ÄLSKAR verkligen semlor haha. Så nöjd som få, satt jag och mumsade i mig min goda semla haha.

Innan jag drog hemåt råkade de bli lite tröstshopping då jag fortfarande var lite ledsen över kameran hehe. En gul jeansjacka fick följa med hem, liksom, ett gult plagg ger ju garanterat med sig glädje, så kändes som ett säkert kort haha.

Kom hem till nygräddade pannkakor, och två saknade favoritmänniskor, Lovetuss och mamma. Lilla Love, som jag saknat honom alltså (såklart mamma också), evigheter sedan jag såg honom sist, så känns det iallafall. Riktigt skönt att få kramas och rå om han lite.

Ja, om ni undrar över den konstiga tiden detta inlägg kommer ut så var det så att jag lyckades somna igår precis innan jag skulle trycka "publicera". Vaknade av medicinlarmet med en dator på magen, trots tröttheten kan jag inte låta bli att skriva klart det sista haha, vill ju få upp inlägget. Hoppas att det inte blev alltför många felstav, skyller på att jag är trött och kollar det igen när jag fått lite mer sömn. Nu ska jag fortsätta sova ett tag till, men önskar er alla en härlig morgon och en bra fredag, snart helg! Kram!

Likes

Comments

Vill erkänna att de senaste dagarna har varit tuffa, och jag har gråtit en del, eller väldigt mycket faktiskt. Denna gången handlar det inte specifikt om sjukdomen, utan om andra saker i livet som tyvärr inte går medvind. För inte behandlar livet en perfekt bara för att man har det jobbigt på ett plan, utan livet fortsätter ju som vanligt ändå och sätter en ständigt på prövningar. Det finns alltså många olika anledningar till mina tårar denna gång.

Kan väl erkänna att jag haft en liten "bitter" period på senaste, eller bitter kanske är fel ordval, mer ledsen. Jag blir besviken på mig själv när jag inte lyckas vara glad, och känner mig då dålig och bitter. Känner mig tvungen att hela tiden behöva leva upp till "mina egna ord", och när jag inte kan det, känner jag mig istället helt värdelös och klankar då ner på mig själv.

Alla pratar så gott om mig, "jag är ju så stark, och jag inspirerar ju så många". Förväntningarna känns så höga, och jag vet inte hur jag ska kunna leva upp till dom. Jag har väl förstått att det nog är jag som är för hård mot mig själv, att det i själva verket är mina förväntningar på mig själv som är för höga. Det är när jag är som mest ledsen och förstörd som tankarna, "Du kan ju inte ens leva upp till dina egna ord, fyfan vad du är värdelös!" kommer till mitt huvud. Och tyvärr är det ju inte sådär jättepeppande och glada tankar, vilket leder till att jag blir ännu mer ledsen, och känner mig ännu mer dålig.

Något som både jag och mina nära och kära lagt märke till hur känslig jag är, och då menar jag verkligen känslig. Har alltid varit en känslomänniska på både gott och ont, men på senaste tiden har det eskalerat lite. Skulle inte använda mig av uttrycket "gråten sitter i halsen", utan mer att glaset redan är fullt och att det rinner över när jag möter minsta motgång, och då menar jag minsta lilla motgång. Det räcker med att någon råkar säga något tokigt för att jag ska fallera, och denna lilla dramaqueen börjar gråta hehe. Samtidigt som jag vill ha förståelse vill jag inte heller bli behandlad helt annorlunda och bli "daltad" med. Det blir en svår balansgång.

Jag vet iallafall vad jag vill ha när jag är som mest ledsen och upprörd, en kram. En kram för mig i det läget betyder att det är okej att känna som jag gör, att jag inte är ensam och att vi kämpar tillsammans. Det betyder att hen vill förstå, förstå och försöka möta mig i det jobbiga jag går igenom. Jag är ju "huvudpersonen" och står helt ensam som det, så såklart kommer hen ju aldrig kunna förstå fullt ut, men viljan att vilja förstå betyder så så så mycket för mig. Så, här får ni manualen, ni som känner mig, om jag någon gång är ledsen så är det bästa ni kan komma med en kram. Ni behöver inte fundera på och vara rädda över vad ni ska säga, för för mig är det närvaron som räknas och inte snacket. Haha ja, here you go!

Känner mig tjatig, vet att jag skrivit om detta många gånger förut. Men vill också vara ärlig med vad jag just nu står psykiskt i livet, och att det just nu är det tufft. Det jag just nu försöker få in i mitt huvud är att det är helt okej att känna såhär, för visst är det jävligt nu. Men det jag också försöker påminna mig själv om är att det kommer bli bättre, jag kommer hitta styrka och bli mitt glada jag igen. Så, nu har det verkligen varit timme för timme som gäller. Vad jag just där och då orkar med fysiskt, och vad orkar jag just där och då orkar med psykiskt.

Måste erkänna att jag tycker det är väldigt läskigt att dela mina tankar med så många människor, människor som jag inte har någon aning om vilka det är. Det är läskigt att veta att jag kan möta folk på stan som vet allt om mig, men som jag inte ens vet vad dom heter. Men, detta läker mig, otroligt otroligt mycket. Och jag är så tacksam och glad över att jag har hittat mitt sätt att må bra på, min terapi. Min tacksamhet går inte att beskriva till er, mina fina följare som stöttar mig 100% i varenda steg jag tar, stort som litet, tack, tack för att ni ger så mycket kraft.

Godnatt alla fina!


Kan erkänna att jag redan saknar mitt vinterland enormt, likaså denna guldklimp. Tur att det viktigaste bara finns några minuter bort! Tack Ekis för att du alltid får mig att le när jag tror att det är omöjligt! <3​

Likes

Comments

Hola amigos! Igår somnade jag med datorn i knäet hehe. Hoppas ni inte är förvånade för det är verkligen inte jag, händer alldeles för ofta haha. Vad har hänt idag då?! Jo, klockan var ställd på 08, och jag lyckades kravla mig upp halvt sovande. Jag slängde på mig morgonrocken, tog Rocky i famnen, harklade mig och sen började jag, "Jag må du leva, jag må du le...". Vackert kan jag lova er att det inte var. Någon som kunde dölja min gälla röst hade jag tyvärr inte heller, stackars pappa. Joel och Jackie lämnade nämligen hemmet vid 05.30 för att åka till skolan/jobbet och kunde därför inte vara med. Men sången gick bra ändå och pappa överlevde som tur var, lite ont i öronen går ju att leva med liksom.

Jag kröp sedan upp bredvid pappa i sängen där vi låg och slötittade på lite videos, vilket slutade med att vi somnade båda två. Chockad över att jag själv somnade är jag inte, men att pappa gjorde det, är jag faktiskt lite chockad över ändå. Pappa är nämligen en morgonmänniska och brukar stiga upp rätt tidigt, ytterst ovanligt att han sover länge. Men ja, där låg vi båda och snarkade så gott.

Vi vaknade lite förvirrade av att det ringde på dörren, vi förstod först inte vem det var som ringde på så tidigt, men så kollade jag på klockan, och tidigt var det ju faktiskt inte längre. Det var hemsjukvården som stod utanför, och klockan var redan 10.30 hehe. Vi hade alltså sovit mer än två timmar och inte en halvtimme som jag först trodde.

Idag var det "äntligen" dags att sätta om portnålen igen vilket kändes väldigt skönt. Eftersom vi har varit borta i fjällen så har jag ju gått lite övertid med nålen vilket resulterade till att plasten hade börjat lossna och att klistret börjat bli lite snuskigt. Så bytet kändes väldigt behövligt och lägligt, och jag som annars har lite ångest över att det, kände mig lite taggad på att få känna mig lite fräsch igen. Som jag berättat tidigare har vi ju infört duschning som en rutin varje gång vi byter nålen. Så himla smidigt då dom rycker nålen, låter mig duscha och efter det sätter dom in den igen. Detta är något som uppskattas enormt. Att för bara några minuter få vara fri, duscha utan att sitta fast i något hela tiden, och slippa tänka på att den där jäkla plasten ska sitta på plats. Njuter löjligt mycket av den där duschen kan jag lova!

Bytet gick väl helt okej, inte felfritt, men verkligen inte katastrof heller. Det var något litet strul med nålen precis när de satt in den, men som de sedan lyckades lösa tillslut. I hela 2,5 timme var de här haha. Det tar sin lilla tid med tejpningen och allt eftersom det är ju så trixigt och krångligt. Man måste verkligen vara koncentrerad och noggrann då slarv kan leda till att mina eksem blir värre, eller så att hela paketet lossnar, och då måste allt göras om. Kan säga att jag verkligen inte har tålamodet att ligga stilla så länge, och idag, när jag blev liggande i typ en timme så blev jag ganska irriterad och otålig. Väldigt väldigt nöjd när vi äntligen var klara och jag kunde få ställa mig upp igen. Skönt att detta nu är överstökat och att jag förhoppningsvis slipper detta i en vecka nu.

Att inte längre kunna göra de saker jag vill kunna och förut alltid kunnat göra är svårt att acceptera. En 100-procentig acceptans kommer jag nog heller aldrig kunna få, men kanske tillräcklig i varje fall. Det har varit en lång process till där jag är idag, att acceptera att det inte längre är möjligt att gå till skolan och spela innebandy, det är tufft, men jag har slutat älta att jag inte längre kan göra det som jag förut kunde. Det är mycket saker jag inte kan göra tyvärr, men istället för att tänka på sakerna som jag inte kan göra har jag tvingat mig till att istället vända blad och se på de saker jag kan göra utifrån mitt nya utgångsläge. Något som jag har älskat så länge jag kan minnas är att fota och hålla på med kameror. En ganska bra hobby skulle jag vilja säga. Perfekt nu när kompisarna börjat skolan igen och dagarna blir svårare att fylla ut och jag sysselsätta mig.

Därför var jag idag till stan, främst för att hämta min bil som stod i stan under natten, men också för att ta ett stopp på MediaMarkt för att kolla på en ny kamera. Chockade haha?! Ni kanske tycker jag är dum i huvudet, då jag redan har tre kameror. Och ja, kanske är jag också det haha, med de alla har ju olika syften. Jag har min systemkamera som jag använder för att ta bilder, sen har jag ju min polaroidkamera som tar ATM-foton (At the moment), och tillsist min GoPro, en actionkamera som jag främst använder på skidhjälmen men som jag också använt som vloggkamera nu på senaste i brist på annan.

Det jag nu saknar och söker är en vloggkamera. Tyvärr är min GoPro inte riktigt hållbar till det ändamålet, då man för det första inte kan se sig själv medan man filmar, vilket jag såklart dock kan leva med. Den andra och den stora anledningen till varför jag vill köpa en till är för att ljudet på GoPron suger, och då menar jag verkligen att det suuuger. Provat olika tekniker att hålla den på, men det spelar ingen roll, vad man än gör brusar och skramlar den galet mycket. Det känns rent ut sagt värdelöst att sitta och ägna en massa tid på att klippa ihop en video där ljudet suger.

Om man ska lägga så mycket tid vill man ju att resultatet ska bli bra och inte halvdant som det tyvärr automatiskt blir med dåligt ljud. Jag älskar att göra videos och har faktiskt gjort massor av videor som jag ej delat med mig av pga att det endast skramlar och har sig. Så viljan finns verkligen, det är tekniken, och min perfektionistkänsla som sätter käppar i hjulet.

Kändes som om att vara ute i en djungel när jag stod och kollade runt bland alla kameror, så svårt ju, och så DYRT, alltså herregud det handlar ju om så mycket pengar, och då vill man ju verkligen inte att det ska bli fel. Pengarna känner jag ju dock att det är värt, kameran skulle ju verkligen användas. Fota och filma är något jag kommer kunna göra trots att jag sitter i en rullstol, och trots om jag är sängliggande, därför känns det som väl investerade pengar. Om det blir en till kamera så får jag mer sysselsättning, och ni mer uppdatering, win win. Okej, kanske inte för plånkan då haha.. Så vad tycker ni, tänker jag tokigt nu haha?!

Googlat, googlat och googlat efter bra vlogg-kameror, nackdelar, fördelar, men kan inget vettigt finna. Eller jo, jag hittar massor, problemet är att det finns för mycket så att man inte vet vad man ska välja för någon. Så om ni har några tips på bra vlogg-kameror, lämna gärna en kommentar. Skulle uppskattas mycket!

Efter vi hade kollat lite på kameror så skickade jag hem pappa för att vila lite medan jag och Anette handlade lite mat till kvällen. Mötte upp Anette på Citygross och efter en sväng i affären satt vi oss i bilarna och åkte hemåt, hem till papsen. Vi påbörjade sedan pappas födelsedagsmiddag, jag, Joel, Jackie och Anette medan pappa blev beordrad av mig att inte flytta sig en enda meter från soffan. Vad som stod på menyn denna kväll var hemmagjord hamburgare med sötpotatispommes, och kladdkaka med hallon till efterrätt. Det var så så mysigt att hjälpas åt allihopa, sådana här kvällar måste det bli fler av. Supergott var det, och lilla Saga åt alldeles för mycket och fick världens matkoma kan jag säga.

Jag hoppas verkligen pappa känner sig nöjd över dagen och att han har haft det superbra, för det förtjänar han verkligen. Min fina pappa, ord räcker inte till för att beskriva hur mycket jag älskar dig. Tack för att du gör allt för mig, och att du alltid alltid finns där och tar emot mig när jag tappar balansen, och är axeln jag kan luta mig emot när jag är ledsen. Om jag skulle vilja ha en elefant skulle du fixa det åt mig, och för det är jag evigt evigt tacksam. Björn min starka pappa, tack för att du är du, och att jag har fått äran att få dig som just min pappa. Jag älskar dig så att det gör ont! <3 <3 <3

Nu checkar jag ut, natti från denna nattuggla!

Morgonmys! <3

Likes

Comments

Januari

Jag gick på strålbehandling under hela januarimånad, varje vardag. På grund av min extremt starka dos, tog min kropp otroligt mycket stryk och jag var helt utmattad. Jag sov ca 20 timmar om dygnet, knappt så jag orkade ta mig ur sängen vissa dagar. Så, skulle beskriva mig själv lite som en zombie under hela denna månaden.

Sista strålningsdagen hade vi bestämt oss för att fira, fira att jag hade varit grym och gjort hela 35 behandlingar under sju veckors tid. Vi hade bestämt oss för att äta ute på restaurang och pappa hade också gått och hintat om en liten överraskning. Inte en enda gissning hade jag på att jag denna dagen skulle få möta mitt lyckopiller på fyra ben, Rocky. Det som stått högst på önskelistan så länge jag kan minnas. Förälskade mig i honom vid första ögonkastet!

Det var också i januari som mina hemska brännskador började bildas. Resultatet av mina tuffa strålbehandling. Under den värsta perioden kunde jag inte ens bära byxor och vandrade istället runt i min rosa kanin-onepiece, men det var roligt det med och jag fick många leenden efter mig!

Februari

Februari var en väldigt jobbig och mörk period i mitt liv. Jag hade precis avslutat min allra sista behandling någonsin, då man efter strålningen inte kan ge någon mer behandling. Eftersom läkarna knappt hade givit mig något hopp i överhuvudtaget så var jag denna period väldigt väldigt rädd. Jag började drömma mardrömmar, en massa mardrömmar. Jag grät på kvällarna när jag var tvungen att gå och lägga mig. Jag ville inte somna, för att sedan dö om och om igen..

Men jag fick stöd, stöd av mina vänner, familj och er! Vet inte hur jag skulle klarat mig annars!

I februari lyckades vi faktiskt komma iväg, jag, mamma och en av mina bästa kompisar Vickan. Vi avnjöt tio dagars skidåkning i Funäsfjällen. Aldrig har en semester varit så välbehövlig som då. Jag som var allmänt trött efter strålningen åkte trots tröttheten varje dag, från tidig morgon tills liftarna stängde. Nu i efterhand har jag så svårt att förstå hur jag pallade, jag var ju så trött efter min behandling?! Men att få vara ute och göra det man älskar, gav mig så otroligt mycket energi tillbaka.

Mars

Mars, och jag gjorde min livs resa, och checkade av flera punkter på min bucketlist. Trots att mina föräldrar är skilda, och att jag har halvbröder på de olika sidorna, så bestämde vi oss alla för att det inte skulle stoppa oss. Vi skulle pricka av den heligaste punkten av dom alla på min bucketlist, nämligen Island, vi tillsammans, hela familjen.

Aldrig har jag besökt ett så magiskt och fint land som Island. En resa jag tittar tillbaka på, och kan inget annat än att le. Aldrig har jag fått uppleva något så magiskt som detta land, ett sagoland. Detta är det allra finaste minnet jag har med min familj. Otroligt, otroligt tacksam över denna fina resa!

April

April kunde inte startat bättre än med en vecka i Sälen med min bästa kompis, mamma och lillebror. Fint väder fick vi verkligen, och jag njöt verkligen till max. Åka snowboard för mig är så mycket mer än att bara åka, det är en riktig semester för mig, en stund då jag får vila upp mig helt och hållet, en stund då jag slipper tänka på min jobbiga vardag. Snowboardåkning är den enda grejen som kan få mig att glömma bort min sjukdom helt och hållet i flera timmar. Hur fantastiskt är inte det?!

Det fanns dock en klump i magen, en ganska stor. Efter denna resa skulle jag nämligen få röntgensvaren, för att se om strålningen hade givit någon effekt. Så det var med mycket ångest som jag satt mig i bilen påväg hem.

Blev mycket skidåkning för min del år 2017. Räknade ihop hur många dagar det blev totalt, hela 3,5 vecka, galet mycket ju. Så 3,5 vecka, dagar fyllda av bara glädje! Tack för att jag fick chansen att uppleva mitt älskade fjällen.

Det var i April, den hemska dagen skulle ske, dagen jag skulle få svar på röntgensvaren och därmed få min dödsdom, det var jag helt säker på. Min läkare hade inte givit mig något hopp alls och oddsen var extremt dåliga. Men så gick jag in där, i rummet där vi skulle ha mötet, det jag drömt mardrömmar om i flera månaders tid. Nu var jag beredd, beredd på att få höra hur många månader jag hade kvar att leva, men när läkaren öppnade munnen tappade jag hakan. Strålningen hade givit resultat, min tumör hade krympt, och nu kunde läkaren säga att det faktiskt fanns en strimma av hopp att jag en dag kunde bli frisk. Jag grät så mycket den dagen. Här hade jag i månader gått i fruktat över denna dagen, haft såååå mycket ångest, och så fick jag ett helt annat besked, ett glädjande besked?!

Dagen var en ren bergochdalbana. Jag hade fått äran av Aron att få ta emot hans 6,8-miljoners-check till Barncancerfonden. Såklart ville jag det, och vi satte oss efter mötet i bilen påväg till Stockholm. Framför 700 pers, ställde sig denna lilla tjej med världens scenskräck på scenen och tog emot en check på nästan 7 miljoner kr. Vilken dag, och vilket jäkla minne. Det var också här jag först träffade underbara Boris, vi klickade verkligen direkt!

Stay tuned, inom kort kommer del två. Kram på er!

Likes

Comments

Hej på er allihopa, och välkomna till min nya design! Är verkligen så nöjd över hur resultatet blev, min blogg känns lite mer professionell och "clean" nu. Hoppas verkligen att ni tycker om den lika mycket som jag gör. Ni ska ju också tycka om det, och jag vill att ni ska känna att det är enkelt att hitta, och att det är lättläst, så om det är något ni inte gillar så skulle jag uppskatta ifall ni säger det. Tack på förhand!

Sista dagen i backen, vilket konstigt nog känns rätt så skönt. Blivit en hel del skiddagar, och nu känner jag mig klar, redo att åka hem. Saknar Rocky och katterna, papsen och brorsorna, min säng och bara den enkla saken att få ha lite fina kläder på sig haha. Måste få hemlängtan för att känna mig "klar" med en semester, annars har jag ångest flera dagar om inte veckor efter för att jag inte fick stanna tillräckligt haha. Jag vet, det kanske låter jättekonstigt, men så funkar jag. Så faktiskt känns det jätteskönt att jag fått det, så att jag slipper vara ledsen över hemfärden. Har en hel del roligt där hemma som väntar på mig.

Idag har det varit en riktig härlig skiddag, våran längsta skiddag faktiskt. Vi gick upp tidigt för att få åka manchester, obligatoriskt åtminstone en dag, och såklart ville jag visa Amanda som inte är så skidvan den fantastiska känslan. Underbart! Vädret har också varit underbart idag, likaså som nästan alla dagar här. Vi har verkligen haft så tur med vädret och solen har lyst med klarblå himmel nästan varje dag. Sen är ju dock kylan en annan fråga haha, mellan -10 och -20, så kallt har det verkligen varit, men allt kan man ju inte få.

Jag har älskat fjällen så länge jag kan minnas, men jag har aldrig älskat det så mycket som jag gör nu, jag har blivit kär på nytt. Jag har ju sedan jag blev sjuk börjat ta vara på de små stunderna här i livet, stannat upp för att se mig omkring, ja, helt enkelt tagit tillvara på tillvaron bättre. Det är en så vacker gåva jag fått, för wow vad jag är så mycket lyckligare. Vad som fått mig bli kär på nytt här i fjällen är tystnaden och fridfullheten här, det jag inte ens lade märke till förut. Det otroligt vackra landskapet som jag gång på gång har svårt att fatta är på riktigt. Och de otroligt fina sol(upp/ned)gångarna som färgar vår fina himmel så det ser ut som vackra målningar. Jag önskar verkligen att det inte är sista gången jag får uppleva mitt fina fjällen, för detta vill jag verkligen göra minst en gång till! Tack livet för att du visat mig detta!

Likes

Comments

Idag är jag riktigt riktigt stolt! För idag släppte min galet coola morbror ett album, där han faktiskt tillägnat en låt mig. Den handlar om livets visdom, den jag har lärt mig den hårda vägen, om att man ska leva sitt liv fullt ut, som om att det vore ens sista dag. Låten är grym och jag älskar den, han har verkligen lyckats pricka in varenda ord helt perfekt! Lyssna och njut, och kanske lär dig ett och annat!

Sök på Charly Chanter för att höra mer av hans grymma musik!

Likes

Comments

Sov sisådär inatt, vaknade flera gånger, och när Angelica och Vickan gick upp vid kl 06 för att packa sitt sista så låg jag vaken en bra stund. Jag är så väldans lätt väckt, så minsta ljud gör så att jag vaknar tyvärr. När klockan var 08 gick vi upp ordentligt, jag och Amanda. Vickan och Angelica drog ju nämligen hem idag då det väntade saker där hemma. Så nu är det äntligen lite lugn och ro här. Nej, skoja bara haha.

Vi skrapade ihop det sista som fanns att äta, packade ihop våra saker, och började sen med den stora städningen. Tog bra lång tid att göra rent allt, och då hade vi ändå en rätt så liten lägenhet. Efter några timmar, och med mammas hjälp blev vi tillslut klara.

Så vart har vi nu hamnat?! Hemma hos mamsen, alltså i mina kusiners stuga som mamma, min lossasmorfar och hans flickvän har bott i under veckan. Erland och Cathrin hade nämligen också bestämt sig för att dra sig hemåt idag då Erland blivit dålig. Vilket betyder, att det nu finns plats för mig och Amanda här. Så skönt att det löste sig så enkelt. Nu är planen att vi stannar tills på lördag, och det känns helt lagom faktiskt. Skrivit en lista på saker jag ska göra när jag kommer hem, och insåg att det faktiskt fanns en del roligt som väntar där hemma. Så alltså inte alls för mycket ångest över att behöva åka hem som tur är.

Så, vad gjorde vi idag då?! Jo, eftersom planerna gick i krasch igår, så bestämde vi oss för att försöka göra om dom idag. Och idag lyckades vi genomföra dom, yey. Så vi åkte till andra sidan sjön, för att därifrån åka bandvagn upp på berget där vi stannade vid våffelstugan och åt lunch. Kan inte säga att det var sådär jättehändelserikt, men det var väldigt väldigt mysigt. Det var skönt att hitta på någon annan aktivitet än att bara åka skidor hela dagarna trots att jag älskar det så mycket haha.

Vi vände typ i dörren när vi kom hem haha. Vi bytte om till skidgrejerna och fick sedan skjuts till backen. Trots att vi inte hade åkt tidigare idag kände vi oss båda väldigt sega. Vi ramlade lite, och vid det tecknet ska man sluta åka innan det är försent. Så vi stack in i värmestugan ett tag och smuttade på varm choklad innan vi begav oss ut igen. Men tyvärr gick det inte så bra efter det heller.

Vi åkte i en skogsbacke där de var lite kulligt och hoppigt. Jag lyckades tappa farten och kom inte riktigt över kullen och gled istället tillbaka. Amanda missade helt och hållet att jag hade stannat och märkte det inte förrän hon var en bit längre ner och vi inte längre såg varandra. Så det jag nu behövde göra var att knäppa av mig snowboarden, gå över kullen, sedan sätta på mig den igen, för att sedan ta mig upp på fötterna . Detta är något jag inte klarat av själv, utan något jag har behövt hjälp med utav kompisarna. Når nämligen inte fram till mina fötter, då det gör så väldigt ont. Därför har kompisarna varje gång hjälpt mig spänna snowboarden. Nu var ju dock problemet att Amanda var långt nedanför mig. Så, jag behövde göra det själv.

Till att börja med skulle jag ju spänna loss mig, bara det tog mer än fem minuter. När jag väl kommit loss med ena foten lyckas jag efter lite om och men ta mig över kullen, då var det dags att spänna fast fötterna igen. Det tog ytterligare ett bra tag då jag behövde korta pauser då och då eftersom det gjorde så ont att utsätta sig för den sträckningen som krävdes för att nå till fötterna. Efter 5-10 minuter var jag fastspänd. Nu återstod bara det sista, att komma upp på fötterna igen. Enkelt var det inte, och efter femte misslyckade gången brast jag ut i gråt. Åka snowboard är något jag kunnat gjort i flera flera år, och att jag nu inte ens klarade av det enkla att ställa mig upp var som att få en käftsmäll. En käftsmäll med tankar som säger "Du är inte frisk, du är jättesjuk, du är döende, och kommer troligtvis aldrig mer kunna göra detta." Det var det som for upp i mitt huvud och mycket energi gick åt åt det, jag kände mig så otroligt besegrad. Och så var det så otroligt skrattretande hur jag varje gång var så så nära på att klara det, men istället för att komma upp på benen, så ramlade jag ihop till en hög. Skämdes gjorde jag, här låg allas "hjälte" och bölade för att hon inte kom upp på benen, nej usch vad ynklig, liten och värdelös jag känner mig där och då.

Efter MÅNGA försök och mycket gråt och frustration lyckades vi ändå ta oss ner till parkeringen där mamma hade kommit till undsättning. Fick en kram och sedan körde vi hem till stugan igen. Efter lite tröst av mamma lade jag och Amanda oss i sängen och slumrade till ett tag innan maten. Finns inget som gör mig mer trött än att gråta, blir helt galet trött och ögonen bara svider, så en powernap var precis vad som behövdes. Sedan väckte mamma oss med en god middag som vi mumsade i oss. Så lyxigt att få maten serverad på bordet nu när man är "van" att göra sin egna mat. Efter maten kändes allt hyfsat okej igen som tur var, men jobbigt psykiskt är det när sådant här händer.

Något som det var dags för idag var byte av kassetten, alltså medicinen i pumpen. Vi bytte den precis innan avfärd men den räcker ju bara några dagar innan det tar slut. Så innan vi åkte förberedde vi oss med en ny kassett, samt instruktioner av sjukhuspersonal på hur man gör när man byter. Det var läskigt, för jag vet ju vilken katastrof det skulle sluta i om vi inte hade lyckats. Katastrofen utbröt dock aldrig som tur var, med lite stöttningen av vården på telefonen så skötte vi oss bra.

Somnat vaknat, somnat vaknat, har jag gjort i flera timmar nu. Tänk vad det hade gått snabbt om jag bara var pigg haha. Mamma "skällde" lite på mig att jag skulle gå i säng istället, men jag vill ju uppdatera er, samt dokumentera, ni ska veta vad jag sliter haha. Nej, skoja bara, älskar verkligen att få skriva och dela med mig med till er, mina fina underbara läsare. Natti, från en galet trött tjej.


Likes

Comments

En video från när jag och tjejerna var i Stockholm finns nu upplagd på min youtubekanal. Har arbetat så otroligt mycket med den. Kanske låter konstigt eftersom den kommer ut såhär två veckor senare, men min dator har strulat enormt mycket. Blir galen på teknik, "skivan full", något man är väldigt less på att se dyka upp på skärmen. Så det är verkligen en lättnad att jag äntligen är klar och har lagt upp denna video. Var väldigt nära på att ge upp och bara slänga materialet, men nu när jag äntligen fick till det, är jag väldigt glad att jag inte gjorde det. Blev ändå väldigt nöjd med vloggen i slutändan, något jag dock är rädd för är att ni ska få fel bild av mig haha. Vet inte, men känns inte som om att jag får fram "rätt" bild av mig själv i mina videos haha. Hoppas ni tycker om den!

Likes

Comments

Idag blev inte riktigt dagen som vi först tänkt. Vi skulle egentligen åka bandvagn till andra sidan sjön och äta våfflor i våffelstugan som ligger där. Men som sagt så gick planerna tyvärr i krasch. Det var för oplanerat, och för stressigt, vilket inte funkar tillsammans med mig. Slutade med att jag och mamma blev lite osams men som vi såklart löste enkelt sen. Men ja, vi missade tiden, gav upp, och sket i det.

När jag börjar dagen dåligt har jag tyvärr väldigt svårt att vända dagen till det bättre. Så eftersom morgonen inte blev bra, så blev inte heller dagen jättebra. Men försökte ändå mitt allra bästa för att göra det bästa utav det. Istället för bandvagnsturen låg jag i sängen i några timmar och jobbade. Jag läste och svarade på mail, redigerade klart min video, förberedde för ett roligt samarbete osv osv. Var lite produktiv helt enkelt.

Eftersom morgonen startade dåligt kom vi inte ut i backen förrän efter lunch. Väl i backen hann vi bara åka två åk innan vi var tvungna att dra hem igen, min pump ville nämligen inte samarbeta. Fick panik när den började pipa mitt i allt, vågade knappt ta upp den för att kolla varför den skrek. Vet ju att jag inte har lång tid på mig att fixa den innan jag får ont. Falskt alarm dock, vad jag tror. Det stod att kassetten hade lossnat, men när jag provade att starta om den funkade den som vanligt igen som tur var. Lite tur ska man väl få ha?!

Vi åkte ju hem i samband med att pumpen började tjuta, och då passade vi även på att vila lite, och istället satsa på lite skidor efter middagen. Vilket jag tror var ett smart val, det var nämligen kvällsåkning idag så det var ingen brådska. Tacos hjälptes vi åt att göra till middag, riktigt mumsigt, min favoriträtt ju. Fick dock världens matkoma efter, och det var sådär kul att åka med det efteråt, men värt det skulle jag ändå säga att det var haha.

Vi har bara hyrt boende till imorgon, men hem vill jag inte ännu. Vickan och Angelica är tvungna att ta sig hemåt och kommer också göra det via buss, men jag, mamma och Amanda planerar att stanna några dagar till. När jag ändå mår så bra känner vi ändå att vi vill passa på att stanna och njuta så länge det går. Någon vidare plan har vi inte, vi hoppas bara på att vi hittar något ledigt boende imorgon, det återstår att se. Men hoppas gör jag verkligen.

Får ångest över att behöva åka hem. Ångest över att detta förmodligen blir sista gången jag får uppleva vinterland, sista gången jag får åka i backarna, sista gången jag får känna lugnet här uppe i fjällen. Jag vet ju inte, men förmodligen är det så, och det är en stor sorg för mig. Trots att jag försöker att trycka bort dom tankarna för tillfället så dyker dom ändå upp då och då och påminner mig om att jag är en tickande bomb. Jag har den där stressen och pressen på att allt ska bli perfekt, ni vet den jag tjatar om hela tiden.

När jag kommer hem har jag inte riktigt något att se fram emot. För att jag ska orka måste jag ha något att längta efter, något att se fram emot. Nu har jag tyvärr inte något roligt inbokat att lägga tankarna på när det känns jobbigt, så jag behöver er hjälp. Vad kan jag utöka min bucketlist med? Vad ska jag planera in för att finna kraft att orka? Vad ska jag hitta på? Hjälp haha!

Likes

Comments