Nya symtom!

Först och främst, vad ni är fantastiska alltså! Tack för alla otroligt fina kommentarer på förra inlägget, ni förstår inte hur mycket det värmer i hjärtat. Tack. tack, tack! Som jag nämnde så har det varit sjukhus, och jag har därmed inte hunnit med att uppdatera er. Igår var det verkligen full rulle hela dagen lång, och när jag väl skulle lägga mig var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Det har väl gått sådär för mig och jag är fortfarande kvar på sjukhuset, men tänker att jag börjar med att skriva om min söndag först och skriver därefter om dessa två dagar.

I söndags var det mors dag och jag hade sett fram emot att få skämma bort mamsen och visa min tacksamhet för allt hon gör för mig. Min tanke var att vi skulle åka upp till affären så fort vi vaknat för att köpa precis det vi ville ha till en god brunch. Dessvärre blev det tyvärr inte riktigt som jag tänkt mig. Vaknade av att en sköterska från HSV kom. Äntligen lite hjälp! Som jag hintat lite om så har det varit extremt struligt med dem den senaste tiden, då de i stort sett har vägrat att komma och hjälpa oss med omläggningar osv. De har ansett att detta inte är nödvändigt nog att åka ut för då det är något vi klarar själva. Men ja, denna dag kom de äntligen ut för att kolla på såren, samt lägga om dem. Det fick dock fixas rätt fort då det uppkom ett annat problem. Jag vaknade nämligen med en avdomnad fot och kunde inte röra den överhuvudtaget, försökte skaka liv i den men inget ville funka. Blev då såklart superrädd och började fundera över vad orsaken kunde vara "En blodpropp!?" Ni som har hängt med länge vet ju att jag har förträngningar i mitt högra ben och att jag haft en propp innan, därför skulle detta inte vara orimligt. Fick totalpanik och skrek efter lugnande, fick sådan fruktansvärd ångest. Min sjuksköterska förstod och gav mig lugnande och jag däckade i tio minuter, vaknade sedan upp, bad om mer, däckade, och ja, så höll det på några gånger. Några symtom på någon propp kunde vi dock inte se och läkaren som sköterskan ringde var därför inte så orolig över just det. Han trodde att de snarare handlade om nervpåverkan, vilket vi alla också tyckte lät rimligt, eftersom jag inte heller kunde röra foten. Ångesten jag hade blev nog då dock bara värre. Tanken att jag aldrig någonsin skulle kunna känna min fot skrämde mig något enormt.

Efter allt lugnande låg jag utslagen i soffan medan mamma gjorde iordning frukost, den frukosten som jag egentligen ville göra åt henne. När hon väckte mig hade hon dukat ut allt på balkongen och det enda som fattades var att jag skulle ta mig ut. Jag hade då grov ångest, gråtfärdig verkligen, kunde inte släppa tanken om foten. Fick i mig maten och somnade därefter igen, troligtvis medicinen som fortfarande höll sig kvar. Sov i någon timme och vaknade till ett avdukat bord, mamma hade satt sig inne och börjat sortera mina mediciner. Usch, på mors dag tänkte jag, detta var ju inte vad jag ville. Energinivån var lika med noll och jag satte mig i soffan och försökte få något gjort på datorn. Gissa vad! Jag somnade haha! När jag vaknade hade mamma gått ut för att fixa lite i trädgården, bad henne då om hjälp att komma ut jag med. Hon bäddade upp med en filt och massor av kuddar i skuggan under ett träd där jag lade mig. Gjorde även där ett försök till att lyckas göra någonting på "göra-listan". Men nej, inte då heller, för denna tjej somnade återigen. Helt galet hur jag kunde sova bort hela denna dag, men hade ju fått en otrolig mängd lugnande, och sen tror jag faktiskt ångesten jag hade gjorde sitt också.

Vaknade av smärtor från helvetet. Eftersom jag sover så djupt så vaknar jag inte förrän jag har superont, vilket är lite jobbigt då smärtorna är otroligt svåra att häva när det gått så långt. Denna gång var det liggställningen som provocerat fram smärtan, och jag ropade på mamma på en gång. När jag har ont kan jag inte hjälpa till med styrka på något sätt, vilket gjorde mig för tung för att mamma skulle få upp mig själv. Vi klickade då istället på trygghetslarmet och inväntade att få hjälp av dem. Det tog ett tag för dem att komma, och under tiden proppade mamma i mig alla extramediciner jag hade. Tillslut kom de, och det krävdes hela tre personer för att få upp mig utan att det gjorde alldeles för ont. När de hade lagt mig tillrätta i sängen blev smärtan sakta men säkert bättre och vi kunde andas ut. Vi lyxade då till det och beställde hem en varsin pizza, vilken mors-dag-middag va haha?!

Otroligt mycket ångest denna dag. Ville verkligen att mamma skulle få en superbra dag där hon fick bli lite bortskämd. Istället blev dagen katastrof och det blev mamma som fick ta hand om mig istället för tvärtom. Mamma förstår ju detta till 100% så det är såklart lugnt, men det gör mig så ledsen att jag inte kunde få ge denna dagen till mamma, och att cancern ännu en gång måste stoppa mig så grovt. Nej, det får bli en till mors dag när jag mår bra igen så ska mamma få bli riktigt bortskämd, precis som hon förtjänar.

Och ja, inte bara var det ångesten över att vara otillräcklig som jag handskades med denna dag, utan även mycket ångest över min sjukdom. Det känns som om det går väldigt fort nerför nu, nya symtom varje dag. Foten kunde jag känna när hemtjänsten var hos mig vid 06, och vid 11 kunde jag inte det längre. Sedan var det nog bara mindre än tre veckor sedan jag kunde gå själv utan stöd, visserligen lite knackigt men det gick ändå. Nu går det inte överhuvudtaget, kan inte gå en enda meter utan stöd, då jag bara ramlar då. Detta skrämmer mig enormt, att det går så snabbt, visserligen är det ju inte konstigt. Cancerm börjar ju med en muterad cell, cellen delar sig sedan och blir två, de delar sig och blir fyra, sedan åtta, sedan sexton, ja, ni fattar. Detta betyder att den bara växer snabbare och snabbare ju större den blir, och det är just därför det på sista tiden har gått så läskigt fort. Knölarna blir bara större och större, och man ser skillnad från dag till dag, det är så jäkla vidrigt. Jag kan verkligen känna och se hur min kropp sakta "stängs ner" och dödas. Fyfan för cancer är det jag vill avsluta detta inlägg med!

Mycket ångestkällor, här har ni iallafall en som tar bort dessa för ett tag!

Gillar

Kommentarer

Fia
,
Nån som vet hur det är med saga nu?!?!?
Louize
,
❤️💛❤️
Ann
,
Fina fina Saga💛 Tänker så på dig och hoppas allt är ok.🌻🌻🌻❤❤❤
Moa
,
💛💛💛💛
Johanna
,
hej Saga, läste om dig i UNT för någon vecka sedan och hittade din blogg efter det. Nu har jag läst igenom typ allt och jag är helt tagen av hur modig du är som delar med dig. Jag önskar att du aldrig behövt gå igenom allt som du har men jag är övertygad att genom din öppenhet har du gjort skillnad på jorden. Du verkar vara en varm och härlig tjej med hjärtat precis på det rätta stället. Jag beundrar din modighet, öppenhet och glädje, du har berört mig otroligt ❤️
Bettan
,
Tänker på Dej Saga, många varma kramar !!!!
Malin
,
Tänker på dig finaste Saga❤❤❤🐻🐻🐻❤❤❤
Johanna
,
Saga, vi är många som tänker på dig mång gånger varje dag. Utan att egentligen känna Dig så berör du oss på så många sätt. Jag är inte frisk, har blivit opererad 8 ggr i min mage och du är en STOR källa till inspiration för mig när jag har det besvärligt med smärtor och annat. I ditt unga liv har du åstadkommit mer än vad de flesta gör på ett långt liv, du gör skillnad <3! Vill skicka all värme och kärlek till Dig och din familj. Stor kram <3!
Anngerd,
Fina tappra Saga! Jag tittar in till din blogg varje dag, precis som vi andra, som skriver här.
Önskar att ett under skulle ske, så att du bleve frisk!
Många kramar till dig och din familj 👪 💛💛💛
gerd-geddfish.blogspot.se
Mariamerethe
Mariamerethe,
Vet inte riktigt exakt vad jag ska skriva egentligen.. men vill att du ska veta att du är med i mina tankar och mitt hjärta. Kram! //Maria
nouw.com/mariamerethe