Nu checkar jag ut

Tisdag 12/6

Min tisdag var inte en av mina bästa dagar. En anledning till det finns, jag behövde nämligen fasta hela dagen vilket gjorde mig orkeslös, ledsen och ångestfylld. Är verkligen inte mig själv när jag inte får mat i magen och dessutom när jag tvingas vara på sjukhuset. Den kombon är inte att rekommendera. Då får ni en gnällig, instabil liten barnunge haha.

Träffade smärtteamet på förmiddagen för att prata om mina kraftiga smärtgenombrott och svåra smärtor. Vi kom fram till att en ändring i rygg-pumpen behövde ske, denna gången var det bedövningen som behövde ökas. Morfinet kan vi inte höja något mer då jag helt enkelt slutar andas då.

Efter det blev jag nerkörd till röntgen för att röntgas. Man ville kolla om det hänt något speciellt i tumören för att kanske få en förståelse för alla smärtgenombrott. Man kunde se att den största av mina sprickor, den jag troligtvis fick när jag ramlade på isen i vintras, hade blivit större. Hypotesen är att tumören växt och därmed tryckt på det vanliga skelettet som gjort att det spruckit mer helt enkelt. Därav kom smärtorna utan att jag gjorde något själv fysiskt.

Efter röntgen var det en undersköterska som tvättade mig i sängen. Tyckte det var rätt jobbigt då hon var rätt hårdhänt och inte tog hänsyn till att jag tyckte det var jobbigt att ligga där naken upptill. Anledningen till varför hon tvättade mig var för att jag skulle operera in en ny infart, en picc-line. Den fungerar precis som min porta-cath, som inte längre går att använda. Istället för att jag ska skriva någon dålig förklaring på picc-linen så tänker jag att ni intresserade kan läsa en lite bättre förklaring här. Och ja, jag har ju nu två pumpar, en som går in i spinalvätskan i ryggraden med bedövning och morfin, och en som går in i mina blodkärl med endast morfin. En picc-line opererar man in i vaket tillstånd och det är en stor anledning till varför man valde just den metoden på mig. Man vill nämligen inte längre söva mig då det är för riskabelt. Så ja, det blev en vaken operation på ungefär en timme. Mamma tvingade jag med mig och även mycket lugnande då jag fick så otroligt mycket ångest.

Efter operationen smet jag ner till Lekterapin och tog för första gången på väldigt väldigt länge med mig lite pyssel upp till rummet. Något jag alltid gjorde förut men som jag inte gjort sedan jag fick mina cellgifter typ. Så ja, man märkte verkligen hur glad personalen blev utav det. Slutade med att jag började fläta någon slags korg klockan 01 på natten hehe.

Ledsen att det aldrig dyker upp några bilder längre, handlar om mitt dåliga självförtroende när det gäller mitt utseende.. Ska bli bättre på de båda!

Onsdag 13/6

I onsdags kom Cissi och räddade dagen. Inte kom hon tomhänt, utan hon hade med sig MASSOR av gott. Jag var väl inte den roligaste kompisen, rätt så grinig och helt ärligt så kan jag inte begripa hur hon orkade med mig. Men tacksam över att hon var där var jag verkligen, en äkta vän skulle jag verkligen vilja påstå.

Onsdag, vilket betyder duschdag i vanliga fall, men ja, nu befann jag ju mig på sjukhuset och det fick ställas in. Eftersom det blev akut in till sjukhus hann vi inte packa med alla mina duschgrejer, och det enda de hade att erbjuda på sjukhuset var parfymfri tvål haha. Duscha av mig ville jag iallafall göra, och jag fick hjälp av en undersköterska. Hela duschen gick bra tills efteråt, då började det forsa massor av blod från ryggen. Det behövdes läggas om pronto, men det går tyvärr inte så snabbt på sjukhuset. På toan stod jag gråtandes och bara väntade på att de skulle fixa ihop allting. Sedan var det bara att stå där naken medan de plåstrade. Att plåstra om ryggen är inte något snabbt moment, tar nästan en halvtimme, en halvtimme fylld med ångest. Och detta måste jag göra varje dag..

Sedan var det dags för att bli dracula för ett litet tag. Mitt blodvärde, som legat ganska stabilt på sistone, hade rasat till 84 och jag behövde därför tanka på lite blod. Rastlös är jag, och jag och Cissi ville smita ner till Lekterapin medan blodet tickade in. Men ja, pumpen pep, pep, och pep. Varannan gång ringde vi ner sköterskan och varannan gång behövde vi åka upp. Och alltså vi hann inte ens ner i hissen förrän den började pipa. Blev inte så bra mitt i vår middag heller. Vi hade nämligen beställt mat från Foodora, som jag har som tradition när jag är på sjukhuset.

Sedan började det bli dags för att åka hemåt, och vi var precis klara när mamma lade märke till min arm. "Har de inte lagt om picc-linen?" Nej, det hade de inte trots att jag bett om det hela dagen. De påstod att man inte alls skulle göra det vilket jag tyckte var konstigt eftersom de till och med stod i broschyren vi fått. När mamma sade till lossades de som ingenting "Oj, det måste vi ha glömt!" Jag och Cissi fnissade, att de ska krävas en vuxen för att de ska lyssna kan jag ej begripa. Hen gick och hämtade sakerna iallafall, men rätt blev det inte här heller. Det står klart och tydligt i min journal att jag är allergisk mot typ alla plaster, vilket hen inte verkade ha någon aning om. "Jaha, vad ska jag då använda?" Jag kan verkligen inte alla namn på de olika sakerna och visste inte alls. Så vi stod och funderade på vad de kunde heta, men ja, alla dessa namn är omöjliga att hålla koll på. Slutade med att jag ringde HSV för att fråga, men det är ju inte heller det enklaste. Man måste ju först ringa Trygghetsjouren, som i sin tur ringer HSV, som tillslut så ringer ringer mig. Under denna tiden lyckades en annan sköterska hitta en påse med mitt namn på i medicinrummet där "mina" plaster fanns. En rolig liten omplåstring fick jag. Orkade inte ens lägga mig i utan sket i det så länge och tog det med HSV några dagar efteråt istället.

25 minuter senare, när jag precis var påväg in i bilen ringde HSV upp. Förklarade att de ringde upp lite försent och att vi redan hade löst det och att jag behövde lägga på för att hoppa in i bilen. Det var då hon förundrat frågade vart jag skulle och jag svarade "Hem!" Då blev hon jättechockad då hon inte alls hade fått någon information om det. Det var brist på personal och de kunde därför verkligen inte skriva in mig denna kväll. Jag började då typ halvt gråta, detta var något vi bett dem kolla hela dagen, alltså vi bad dem minst tre gånger. Om jag inte är inskriven någon annanstans kan ju inte sjukhuset skriva ut mig?! Sköterskan jag pratade blev typ arg på mig för att vi inte hade hört av oss. Jag satt tyst och bara lyssnade på det. Der slutade med att mamma tog telefonen, "Detta är inget ni ska ta med oss utan detta är sjuhuset och er emellan, tack!" och så lade hon på, och vi beslutade oss för att åka hem. En natt klarade vi oss nog utan HSV och i värsta fall fick vi väl ringa en ambulans. Rädslan för ett smärtgenombrott fanns ju men jag hade sluppit dessa två dagar i rad och tänkte inte låta detta hindra mig från att åka hem. Men arg blir jag över alla dessa jäkla missar, och nu nämner jag knappt hälften för er.

Hemma möttes vi av resten av familjen, Joel, Jackie, Jenny, och Rocky. Vi delade på rabarberpajen som Lekterapin skickade med oss och jag njöt av att återigen få vara hemma. <3

Såhär ser picc-linen ut. Det är alltså här igenom jag får en del av mitt morfin.

Gillar

Kommentarer

Åsa
Åsa,
Du lär alla oss som läser din blogg så mycket viktigt om livet. Din förmåga att så tydligt och ärligt beskriva både det praktiska och känslomässiga i dina svåra situation påverkar oss och vårt sätt att tänka och agera. Saga du gör skillnad!✨ Jag beundrar din styrka och fightingspirit för att få det du behöver och har rätt till, när det brister hos vårdgivarna. Jag beklagar att det inte är självklart att du får det behöver och har rätt till utan kamp. Jag beundrar även din förmåga att vara positiv och njuta av de stunder då allt känns bra ett tag. Jag känner inte dig annat än genom bloggen, men jag måste ändå tycka att du är helt fantastisk ✨ Jag önskar dig och din familj många sköna stunder i sommar ☀️ Kram från en läsare 🌼
Kattis
Kattis,
All kärlek och styrka till dig! .Du är fantastisk - glöm inte det! ❤
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229