Nej, jag är inte död!

Hej allihopa! Ledsen att jag inte uppdaterat och därmed förvirrat och skrämt många, men jag har tyvärr varken haft tiden eller orken att uppdatera.

Senast ni hörde från mig var jag osäker på om jag skulle överleva natten, men det gjorde jag. Vaknade dock upp väldigt mycket sämre. Hela jag var svullen från bröstkorgen och uppåt. Mitt vänstra öga var så igensvullet att det inte gick att öppna, och nacken kunde jag inte röra utan att få väldigt ont då huden var så otroligt spänd med all luft. Det var mina metastaser i vänstra lungan som skapat ett läckage där. Detta gjorde så att luften istället pyste ut i min övriga kropp under huden. Detta är både smärtsamt, obehagligt, och gör så att jag inte längre ser ut som mig själv, vilket jag de första dagarna tyckte var så fruktansvärt jobbigt att vi hängde handdukar för speglarna för att jag inte ville se vad "monstret" återigen hade skapat.

Jag mådde verkligen riktigt riktigt dåligt när jag vaknade i måndags och var då helt säker på att det var min sista dag här på jorden. Jag blev då jättestressad. Jag har ju nämnt för er att jag på något sätt vill lämna kvar något här, något till mina nära och kära, exempelvis brev. Detta är tyvärr inget jag tagit mig tiden att göra då jag hela tiden tänkt "sen". Likadant när det gäller hela begravningsbiten. Visst har det kommit på tal men inte pratats igenom ordentligt. Jag har hela tiden tänkt att det ligger längre in i framtiden.

Mitt huvud var fullständigt kaos. Vart börjar man någonstans? Slutade med att jag bad mamma ringa hit folk, medan jag ringde till kompisar och släkt som var bortresta. Otroligt jobbiga samtal att ta, vad säger man till någon för sista gången liksom?! En nära vän till mig befann sig på Rhodos och hade riktig ångest över att hon hade åkt. Hon ville så gärna finnas där och krama mig, så därför lovade jag henne att hon skulle få göra det, trots att det låg flera dagar framåt. Jag tror faktiskt ändå att man kan bestämma det där på något sätt, även fast det såklart är otroligt tufft.

Inte långt därefter kom det en hel drös med människor hit, och jag blev tårögd över att se att alla var här för min skull. Vi tillbringade hela dagen i trädgården, fikade och bara njöt av tillvaron. Precis så som jag önskade. Mådde skit stundstals, men då fanns alla där och det var ingen som lämnade mig. Det har verkligen varit min största skräck, att vara ensam. Därför betydde detta så mycket för mig. Alla stannade tills klockan var riktigt mycket, och sedan var det en hel del som faktiskt sov över här. Om jag ska vara ärlig så var jag verkligen så säker på att jag denna natt skulle dö. Men det gjorde jag inte, jag fick ännu en dag.

När jag vaknade var jag så tacksam över att jag fått ännu en dag. Dagen såg snarlik ut, massa människor kom och var här med mig. Denna dag blev det dock lite mer personliga samtal, jobbiga samtal. Vad säger man till någon för sista gången?! Resonerar ändå lite att det inte går att säga farväl, vi alla ses ju snart igen. Det jag försökte fokusera på var att berätta hur mycket just den personen betyder och har betytt för mig.

Dagarna har rullat på sen dess, folk har kommit och gått, och jag har inte varit ensam en enda sekund. Har haft turen att bli lite bättre också, svullnaden har gått ner rejält och jag kan nu se igen. Vet inte om detta bara var ett falskt alarm eller inte. I för sig så mår väl inte övriga kroppen så jättebra, och jag har många gånger väldigt ont. Något jag iallafall tagit tag i är det jag skrev lite om ovan, att planera lite angående begravning osv.

Just nu känns det som om att jag lever på lånad tid, och jag är varje kväll rätt så redo att det är just den natten jag faktiskt somnar. Ganska säker på att det är när jag sover som jag tar mitt sista andetag. Andas ju redan väldigt dåligt när jag sover, ca 5 andetag per minut, och andningen blir bara tyngre och tyngre.

Jag kan iallafall äntligen känna det där lugnet, att jag är klar här. Jag är så less på att inte kunna njuta av solen, cykla ner till badet och dyka ner i sjön, less på att inte kunna duscha själv, less på att inte kunna gå upp ur sängen själv, less på att inte kunna ställa mig upp från rullstolen och kunna gå, less på att ständigt vara rädd. Men det som jag är mest less på är dessa konstanta smärtor som jag verkligen inte orkar längre. Så jag hoppas detta kan lugna er något, att jag inte längre stretar emot, och att jag känner mig klar nu.

Juste, innan jag avslutar detta inlägg så villl jag bara säga att ni inte ska tro att jag är död bara för att jag inte skriver. Ibland mår ja inte bra helt enkelt. Såg att det var lite bråk på min instagram nämligen. När jag väl somnar in så kommer ni få veta det.

Sedan vill jag tacka för alla fina mail, meddelanden och SMS, det är så sjukt många, säkert över 600 stycken utan att överdriva. Som ni förstår är det omöjligt för mig att svara alla, eftersom det är så många, men jag försöker iallafall läsa allt jag orkar.

/piggaste döingen på Hospice

Gillar

Kommentarer

Madde
,
Önskar att du har det så bra som det bara går💛. Tänker på dig och hoppas fortfarande att mirakel ska ske med dig💛, så du får leva ditt friska liv igen🌻💛🌻💛🌻💛🌻. Hoppas du har möjlighet att gosa ner dig i vovvsegull🐕❤💛. Kramar❤💛
Jenny
,
💛💛🌻🌻🐾💛💛
Moa
,
kämpe💛
Hedda
,
Tänker på dig Saga 🥝🌻💛
Malin
,
❤❤❤🐶🐶🐶❤❤❤🌻🌻🌻
Amelinnly
Amelinnly,
❤️❤️❤️❤️❤️👊🏻👊🏻
nouw.com/amelinnly
Mikaela
,
💛
Malin, 91:a
,
Ni finns i mina tankar dagarna igenom! 💕
Kikar in här, jag vet inte hur ofta, bara för att se om det har hänt nåt nytt. Men lägg energin på det som är viktigast, bloggen ska inte stressa. Ni måste få rå om varandra nu! 💖
All kärlek till er! 💞
Eva
,
❤️💛🙏💛❤️
Viktorianilhog
Viktorianilhog,