Monstret äter upp mig!

Tänkte nu ta upp något som givit mig otroligt mycket ångest den senaste tiden - tillväxten av min tumör.

Det är ju skelettcancer jag har. Och för er som inte vet hur de funkar tänkte jag nu förklara så som jag har uppfattat det. När jag tänker på en tumör ser jag typ en ”köttbit” framför mig, och den borde ju inte vara så svår att skära loss?! Min diagnos är kondroblastiskt osteosarkom vilket innebär att tumören är gjord av ben och brosk, alltså är den stenhård. Detta gör det svårare att operera då man måste såga ut den. Så när tumören växer och hela tiden bildar nytt skelett så gör den det okontrollerat vilket tränger undan och ger spänningar i det omkringliggande friska skelettet. Detta i sin tur medför ett svagare skelett som är betydligt lättare att få frakturer i.

Jag har fått som ”pucklor/knölar” bak i ländryggen som är stenhårda och som jag kan känna bara blir större vecka för vecka. Min högra höftskovel är dubbelt så tjock som den andra och ja, min kropp börjar bli ”missbildad” helt enkelt. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att både klä av mig, smörja in mig eller se mig överhuvudtaget. För i min kropp sitter ett monster, som jag inte vill ska sitta där.

Att tumören växer och blir större är bara ett faktum. Jag är ju väl medveten om att den är där, att den växer och lever sitt egna liv. Att den bara blir större och större och att den tillslut kommer ta mitt liv ifrån mig. Jag önskar dock att jag slapp se det hela, för att hela tiden behöva se och känna den ger mig så otroligt mycket ångest. Jag vill inte se hur jag själv blir uppäten av min egna kropp, ett monster.

Det som just nu skrämmer mig mest är om dessa knölar växer utåt ännu mer och leder till att jag inte kan ligga ner. Vet inte vad jag ska göra då. Detta gör mig orolig och jag känner mig borttappad inom vården och att dom inte kan hejda tillväxten av det. Min känsla är att eftersom det ändå inte går att bota, så bara släpper de mig. Så är det ju självklart inte. De gör allt de kan för att jag ska vara så smärtlindrad som möjligt men vi alla har ju hjärnspöken ibland.

Gillar

Kommentarer

Maria
Maria,
Bästa Saga! Jag blir så otroligt tagen över det du beskriver. Men jag vet att även om monstret härjar och förstör i din kropp så kommer det aldrig åt ditt vackra hjärta . ❤💛. Styrke Kramar
Sandrine
Sandrine,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229