Min historia! Vem är jag?! (Del 3)

Då ska jag försöka göra ett försök och avrunda detta! Del 3/3

Nu är vi framme i Mars 2017, jag hade i två månader levt i total skräck, drömt mardrömmar om mötet då jag skulle få min dödsdom. Jag hade veckorna innan knappt sovit något alls och skräcken över vad läkaren skulle säga satt i mitt huvud konstant. Hand i hand gick jag och pappa in på mottagningen där vi skulle ha mötet tillsammans med min läkare, kontaktsjuksköterska, kurator och såklart mamma. När vi sedan skulle kliva in genom dörren fick jag ögonkontakt med min läkare och jag brast ut i gråt på en gång, det var precis detta jag hade drömt mardrömmar om i månader, nu väntade jag bara på orden. Men orden som han sade stämde inte ihop med orden i mina drömmar. "Tumören har krympt, en strimma av hopp!" Jag nöp mig själv i armen och grät så att jag knappt kunde andas, hände detta på riktigt?! Strålningen som ingen hade trott på hade funkat, tumören hade krympt något vilket nu gav oss lite hopp. Starka hopp var det absolut inte, knappt så att de existerade, men de fanns ändå där igen. Jag började efter denna dag våga leva lite igen, våga tänka några månader framåt och inte bara en vecka. Bara några timmar efter mötet delade jag ju självklart med mig om det glädjande beskedet till er, här . Var då fortfarande i chock och skrev sedan ett lite mer invecklat inlägg här och förklarade då lite mer hur det hela funkar.

Det var efter detta besked mitt liv vände, jag kunde äntligen släppa den där tunga stenen som legat på mitt bröst i nästan ett halvår och kunde äntligen andas igen. Jag blev under våren bara piggare och piggare och min livsstil blev mer likt en "frisk" person. Smärtan minskade väldigt mycket under våren och det blev bara färre och färre tabletter kvar i min dosett. Kompisarna gick i skolan och ja, många veckor till skolavslutningen var det ju faktiskt inte, men rastlös blev jag och började planera sommarens alla roligheter. Jag började även få lite mer perspektiv på min resa och fann då skrivandet ännu mer viktigt, här har ni ett exempel på det.

Sommarlovet kom tillslut och ingen kunde vara lyckligare än jag, äntligen kunde jag få spendera lite tid tillsammans med mina kompisar istället för att ligga och såsa i soffan hela dagarna. Men innan jag kunde fira in sommaren på riktigt så skulle min rutinröntgen göras, en uppföljning för att se vad tumören höll på med. Såklart otroligt nervös men jag hade ändå en bra magkänsla, jag var rätt så säker på att den inte hade vuxit något men inte heller krympt. Något jag dock fruktade var metastaser, spridning då det är ganska vanligt med min diagnos. Men magkänslan stämde, tumören var oförändrad, och några metastaser såg dom inte. Både ett bra och dåligt besked då vi såklart hade hoppats på att den skulle krympa mer. Men bara beskedet att den inte hade vuxit och att de inte hade hittat några metastaser var otroligt skönt och det nöjde jag mig mycket väl med.

Jag skulle faktiskt presentera sommaren 2017 som världens bästa sommar. Jag fick verkligen ta revansch efter det gångna året. Jag kunde göra allt det där som mina kompisar kunde göra, jag gick på fester, gick på konserter, reste till Gotland och Norge, kunde sommarjobba och en massa massa annat. Jag njöt till max!

Det var i början av augusti som helvetet brakade loss igen. Smärtorna började komma smygandes och nu var det bara att börja plocka i tabletterna dosetten igen. Jag förstod snabbt att smärtorna berodde på att tumören börjat växa igen. Det spelade ingen roll hur gärna jag ville att min gissning skulle vara fel för några motargument kunde jag inte hitta på. Röntgen som egentligen var planerad en månad senare flyttades fram och vi fick sedan ganska snabbt svar. Min föraning stämde, tumören hade börjat växa igen och nu fanns det inget mer att göra för mig, palliativ vård startades därför.

Smärtan stegrade ganska fort under hösten och vi hann inte trappa upp medicinerna i den takt som smärtan stegrade vilket ledde till att jag hade ständig smärta. I oktober stod jag inte ut längre. Det enda jag gjorde om nätterna var att skaka, gråta, hyperventilera och skrika. Hela oktober månad tillbringades på sjukhuset för att försöka hitta någon typ av smärtlindring. Efter några veckor på sjukhuset fick jag prova epidural, en tillfällig slang in till ryggraden där jag fick bedövningsmedel igenom som gjorde mig förlamad från naveln och neråt. Trots att jag varken kunde, kissa, gå eller ens vicka på någon tå så grät jag lyckotårar, jag fick äntligen efter flera månader med ständig smärta vara smärtfri. Efter ytterligare någon vecka opererade de in en permanent lösning och vi kunde därmed reglera mängden på ett mer exakt sätt vilket gjorde så att jag då kunde återgå till ett hyfsat bra och "normalt" liv. När jag äntligen fick komma hem från sjukhuset kopplades HSV (avancerad sjukvård i hemmet) in så att jag kunde få möjlighet till att vara hemma. Så glad över att äntligen få komma hem och få känna både frihet och trygghet men det var samtidigt väldigt jobbigt psykiskt. Tanken att de vårdar döende människor betydde ju att jag skulle dö vilket jag inte alls kunde begripa.

Eftersom pumpen gjorde att jag inte längre kunde göra många saker började jag omedvetet räkna ner. Typ som min allra sista halloween, sista december, sista födelsedag, jul osv osv. Fick det otroligt tufft psykiskt där ett tag och vet på riktigt inte vad jag hade gjort utan er bloggläsare. Ni har verkligen stöttat mig i vått och torrt.

Jag började för några månader sedan känna ett obehag i revbenen och jag gissade rätt fort att det var metastaser. Något som egentligen var väldigt väntat, att jag hade gått så lång tid utan metastaser var bara det ett mirakel. Jag ville inte veta om det var spridning eller inte då jag ansåg att den informationen bara skulle tynga ner mig och inte ge mig något. Nu i efterhand önskar jag bara att jag hade kunnat vara mer ärlig med mig själv men det skrämde mig och kändes mer verkligt om jag visste att jag hade spridning. Istället gick jag runt med ständig ångest och ovisshet i månader. När jag började hosta rejält kände dock min läkare att det fick vara nog och avslöjade då att jag fått spridning till ena lungan. Kan nu i efterhand vara lite arg på mig själv att jag inte ville veta tror att jag hade sluppit en hel del ångest då.

Nu har ni fått läsa om min två-åriga cancerresa, och jag vill med det avsluta med detta inlägg. Där förklarar jag varför jag tycker att cancer är det bästa och sämsta som hänt mig.

Vill ni ha en mer detaljerad beskrivning på mitt 2017 så kan ni läsa min årsresumé del1 del2 del3. Där kan ni läsa om alla jobbiga besked, tankar men också allt jag lyckades bocka av på min bucketlist.

​Den häftigaste resan i hela mitt liv, Trolltunga i Norge!​

Gillar

Kommentarer

Petra
Petra ,
Absolut Sara c, det har jag gjort. Men det känns mer som att jag önskar att vi kunde ge Saga mirakel. 💫❤️
bekks
bekks,
Stark blogg och stark tjej! 💛
nouw.com/bekks
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229