Min historia! Vem är jag? (Del 1)

Nu kommer ni äntligen förstå vad det är jag "jobbat" med hela förra veckan. Har nämligen fått äran att få bli veckans blogg (!!!) och vill då självklart maxa denna vecka med så många inlägg som bara är möjligt, därav har det fått blivit en hel del jobb.

Och välkoma till alla nya som har hittat hit! Tänkte köra en lite recap på min historia så att ni får det lite lättare att hänga med. Ser så mycket fram emot denna vecka tillsammans med er! Nu drar vi en sammanfattning över de två senaste åren! (Om ni inte redan har läst min intervju tillsammans med Nouw kan ni göra det Här!

Jag heter Saga Lundin, är 17 år och bor i Uppsala. I april 2016 fick jag "äntligen" min cancerdiagnos. Det var såklart otroligt tungt, samtidigt som det var så skönt att få en bekräftelse att jag inte överreagerade som alla tyckte. Det var inte en muskelinflammation i ländryggen som alla sade, det var en tumör, skelettcancer. Jag fick svar på varför jag hade sådana extrema smärtor, och fick samtidigt äntligen tillgång till smärtlindring. Jag fick nu så mycket smärtstillande som behövdes för att lindra mina fruktansvärda smärtor. Här (<-klick) kan ni läsa ett av mina första inlägg där jag berättar om mitt cancerbesked, och hur det var att kastas runt i sjukhusvärlden och inte bli trodd på i flera månader.

Från en helt vanlig tonåring till en dödssjuk tonåring. Så ofattbart, Här skrev jag om mina tankar i början av min resa, om hur det var att ryckas från sin vardag och inte få bestämma över sitt egna liv längre. Helt plötsligt så var jag mer på sjukhus än i mitt egna hus, sjukhuset blev verkligen mitt andra hem. Min allra första sövning var när jag opererade in min porta-cath, en ingång till blodet där man får alla cellgifter igenom. Får du dem via en infart i armen fräter cellgifterna upp blodkärlen. Här visar och berättar jag hur den funkar. Cellgifter kunde därefter startas och mitt hår började falla kort därefter. Mitt tidigare så "fula" hår blev plötsligt så värdefullt. Jag kände inte längre igen mig själv när jag kollade mig i spegeln, här berättar jag om min upplevelse att tappa håret.

Första månaden minns jag inte mycket ifrån, befann mig i chock och allt var så hemskt att jag har förträngt det mesta. Men en månad in i min resa startade jag äntligen min blogg. Det var nog en av de första tankarna som ploppade upp i mitt huvud strax efter att jag fick beskedet. Den skapades så att mina nära och kära kunde följa med i min resa, så att jag slapp skicka 100 sms per dag, och så att folk slapp känna att de "störde" bara för att de undrade hur de gick för mig. Sedan var det också ett forum för andra sjuka, då jag kände mig så otroligt ensam, och ville att andra inte skulle känna den ensamheten som jag gjorde. Men den främsta anledningen var för att jag skulle ha någonstans att skriva av mig, skrika av mig all frustration. Dessutom hade jag ju redan glömt bort så mycket, och jag tyckte därför bloggen var ett bra sätt att dokumentera mina känslor på. På så sätt kan nu både jag och mina nära och kära gå tillbaka och läsa exakta tankar och hur jag mådde.

Sommaren var otroligt tuff och jag kände mig så ensam. Det var tänkt att jag nu skulle ha världens bästa sommarlov. Jag hade en massa roligt inbokat, både en resa till Polen tillsammans med kyrkan, samt en språkresa till England. Allt var tvunget att ställas in. Mitt sommarlov spenderades innanför sjukhusets väggar.

Jag visste att det var skelettcancer jag hade fått, men vad mer det betydde visste jag inte. Mycket kunskap om sjukdomen hade jag inte, och jag trodde att det var så enkelt att "bara" få lite cellgifter i några månader och sen var man frisk igen, och livet kunde återgå till det normala. Men oj vad jag hade fel. När man får min typ av skelettcancer får man först några månaders cellgifter, sedan en stor operation, där hela tumören avlägsnas. Rehab och ännu mer cellgifter väntar sedan i flera månader. Jag blev totalt chockad när jag gick på mitt allra första läkarsamtal med kirurgen som skulle operera mig. Eftersom min tumör sitter så dåligt till (korsben, ryggrad, bäcken) så var det inte bara att ta bort tumören. Man skulle då klippa alla nerver till mina ben, och de hade därför beslutat sig för att de skulle amputera bort hela mitt högra ben, från höften och neråt.

Detta var svårt att ta in, något jag verkligen inte ville förstå. Jag levde i total förnekelse, men tankarna kom ofta ifatt mig. Bara av att gå upp för en trapp påminde mig om mitt hemska öde, det skulle jag aldrig någonsin kunna göra igen. Jag kände noll livslust. Jag som i hela mitt liv varit en sporttjej och alltid idrottat, ville jag ens leva om jag skulle tvingas sitta i rullstol?! Detta besked var för tufft och för sårbart för mig att dela med mig av, och jag skrev istället såhär och berättade inte vad som hade sagts förrän några månader efteråt. Tillslut klarade jag inte av att dölja det längre. Jag behövde stöd, och berättade det tillslut i detta inlägg. Nu i efterhand känns ju detta som ett "drömläge", hellre mista sitt ben än sitt liv. Men ja, jag visste ju inte bättre då, och hade inte några som helst aningar om vad kommande besked skulle säga.

För att inte detta inlägg ska bli alldeles för långt kommer del två upp om några timmar. Hoppas vi ses då igen! Önskar er en trevlig dag!

Såhär fantastisk var min sommar!

Gillar

Kommentarer

minframtid
minframtid,
Wow! Hoppas det går bra för dig 💕
nouw.com/minframtid
JuliaVNMelin
JuliaVNMelin,
Vet inte vad man ska skriva.....,finns liksom inga ord.....,du är fantastisk <33
nouw.com/juliavnmelin
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229