Maximal otur

Det blev inte riktigt som jag hade hoppats och förväntat mig igår kväll. HSV kom ju ut hit för att hjälpa mig med smärtlindring inför natten då jag hade sådana otroliga smärtor. Smärtan började stegra under kvällen och jag stoppade i mig så mycket mediciner jag bara hade här hemma. Trots detta så slutade inte smärtorna att stegra och det började utvecklas till ett smärtgenombrott. När de väl kom låg jag redan och skakade av smärtan. Den ena av de två sjuksköterskorna blandade läkemedel medan den andra försökte sticka mig. Eftersom jag blivit stucken så många gånger denna vecka var det ett svårt moment att hitta ett drägligt blodkärl att sticka i. Det tog ett tag och jag hann bara att få ondare och ondare vilket stressade mig då det bara blir svårare att bryta ju högra smärtan blir. Tillslut fick hon in en infart i armen och kunde då äntligen börja spruta in medicinerna. Det gav ingen värkan alls men vi fick trots det ändå ta det lite lugnt eftersom vi inte ville riskera att överdosera. Smärtan blev inte bättre, blev däremot väldigt dåsig och vi alla var ganska säkra på att jag då skulle somna, men nej, vi hade fel. Slumrade till en snabbis men vaknade lika snabbt igen av smärtan och efter det blev jag nästan lite pigg. Smärtan höll i sig och de spelade ingen roll hur mycket de sprutade in, de gav inte någon effekt alls. Det blev några telefonsamtal till Barnonkologen för lite rådgivning och hjälp samt mer ordinationer på medicin. De gav mig all morfin de hade med sig + två olika slags lugnande mediciner i ganska stora mängder. Och när de hade varit här i tre timmar lyckades jag äntligen somna. Skrämmer mig verkligen hur tålig jag blivit mot alla läkemedel, måste liksom ha superhöga doser för att det ska hjälpa.

När jag väl somnade fick jag faktiskt en riktigt bra natt och jag vaknade bara några få gånger. När jag vaknade kände jag mig faktiskt ganska utvilad för ovanlighetens skull. Dessvärre började min dag tyvärr inte på det roligaste sättet. Jag stod i köket med gå-bordet och höll på att göra iordning lite frukost till mig själv. Denna klant tappade då balansen som jag alltid gör och råkade då såklart putta ner min kära mobil i golvet. Har alltid krossglas på vilket fungerat så bra, men nu tappade jag den så illa så att hela glaset under spräcktes och blev till splitter, även hemknappen blev intryckt och slutade fungera. Kunde alltså inte komma in på telefonen och min mobil gick inte att använda. Frågan är ju om det vilar någon jäkla förbannelse över mig haha?! För hur otur har jag inte haft på senaste?! Tycker nästan att det är lite komiskt haha!

Kort därefter kom HSV ut för att ta en titt och lägga om alla mina brännskador. De hade varat igenom kompresserna och de behövdes därför läggas om. Både de gamla och de nya blåsorna varar ganska mycket och de "gamla" ser tyvärr ut att vara ganska infekterade. Hoppas verkligen på att jag slipper det, men känner jag min kropp rätt så kommer det nog bli någon infektion hehe.

Sedan kom pappa hit för att hämta mig. Planen var att han och jag skulle köpa take-away mat och sätta oss ute och picknicka precis som vi gjorde igår (tänkte dock skippa att bränna mig). Pappa hade hade dessutom tagit med sig Rocky så att han kunde få hänga med på våran mysdag. Men eftersom min mobil pajade fick vi prioritera om dagen. Rocky fick stanna hemma hos mamma då vi såklart inte kan lämna honom själv i bilen. Jag och pappa åkte in till stan, raka vägen till Telia. Fick telefonen inlämnad och när jag frågade hur lång tid det skulle ta att få tillbaka den suckade jag högt, "5-10 arbetsdagar!". Surt, är verkligen så beroende av min mobil och man känner sig helt vilsen utan den haha. Men som tur var har jag nu fått låna en gammal iPhone av en kompis som funkar hur bra som helst. Så nu går det ingen nöd på mig. :)

Tiden rann iväg fort och vi behövde därför röra på oss. Innan vi åkte hemåt behövde vi dock få i oss lite käk och vi satte och åt sen lunch ute i det fina vädret. Så skönt att få sitta på ute serveringar nu när det är så varmt och skönt, gillar starkt. Pappa lämnade av mig, åkte sedan hemåt och inte kort därefter kom Cissi hit. Vi har inte gjort så mycket utan mest bara myst.

Nu ligger jag här tokslut i sängen med min fina gosiga hund och min bästa vän i soffan. Kan inte bli bättre. Inväntar HSV som ännu en gång ska komma och ge mig lite droger. Nu har de fått många kvällar i rad vilket inte är det optimalaste. Vill ju helst ha en stabil smärtlindring och inte en sådan bergochdalbana jag just nu har, Därför ska vi boka in ett nytt möte med Smärtteamet för att försöka klura ut någon bra smärtlindring tillsammans. Fick idag veta att det troligtvis inte blir någon strålning då de inte finns "utrymme" för det efter dunderdosen jag fick för 1,5 år sedan. Strålningen skulle bara skada mer än göra nytta. Så ja, lite deppig över det då jag trodde det kunde vara en liten räddning mot min smärta. Beslutet är ännu inte fastställt men ja troligtvis blir det inget än på ett tag.

Och nu till dagens ångest - kortisonet. Och för er som inte är så insatta i vad det är så är det en medicin som jag måste ta för att min kropp inte ska flippa totalt. Utan kortisonet får jag cancerfeber och en massa andra inflammationer i kroppen, jag kommer alltså aldrig någonsin kunna sätta ut den. Denna medicin är otroligt bra på många sätt, jag blir piggare, får mindre smärtor osv, men den har också otroligt mycket biverkningar, bryter ner skelett, muskler, hud samt det jag tänkte ta upp nu, den bildar vätska i huden.

Kortisonet har gjort att jag gått upp otroligt mycket i vikt och nu börjar det verkligen synas ordentligt i mitt ansikte också, känner mig typ som en hamster. Självkänslan är verkligen nere på noll och vissa dagar bara gråter jag när jag tittar mig själv i spegeln. Ibland skäms jag så mycket att jag knappt vill gå ut och visa mig. Känner verkligen att cancern tar allt ifrån mig. Både min rörlighet, min förmåga att klä på mig, duscha och böja mig ner. Balansen är fruktansvärd och utan kryckor ramlar jag bara omkull. Och nu med kortisonet som förändrar mitt utseende totalt. Det är väl just "hullet" i ansiktet som känns allra jobbigast. Det är liksom inte en själv man ser i spegeln. Dum som jag är kollar jag tillbaka på gamla bilder och får en klump i magen. Hade gjort allt för att få se ut som mig själv igen, jag orkar inte detta. Det jobbiga är att jag redan nu mår så otroligt dåligt över detta och jag vet att detta bara är början och att det kommer bli så mycket värre. Nej usch, vet inte hur jag ska tänka i detta läge?!

Nu ska jag försvinna in i dimman och sussa. Ber ännu en gång om ursäkt för eventuella felstavningar, tar itu med det när jag är piggare haha! Natti!


Jackie och lilla divan Rocky! <3

Gillar

Kommentarer

Pias
Pias,
Jag hittar inte ett enda stavfel söta underbara Saga. Hoppas innerligt att ni hittar fungerande smärtlindring nu ❤️
nouw.com/pias
Malin
Malin,
du är fantastisk saga! jag vet precis hur det känns med kortisonet, jag hade en hormonproducerande tumör som gjorde att jag fick ett överskott av kortison/kortisol i kroppen. man känner verkligen inte igen sig själv med svullnaden, brukar också kalla det hamsterkinder haha! tyvärr kan man ju inte göra så mycket mer än att acceptera det, att hata på det tar ju så mycket onödig kraft. massa kramar, du är så himla cool glöm ej det
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229