Jag orkade inte mer

Ledsen att det gång på gång ekar tomt här men ja, tänker skylla på energibrist ännu en gång'. Denna dag (måndag) hade jag iallafall mitt sista smärtgenombrott för denna gång, men det var tyvärr också mitt värsta. En glad nyhet har jag iallafall, i onsdagskväll fick jag äntligen komma hem!

Måndag

Denna dag vaknade jag tidigt och pigg. Lite ovanligt då jag de tidigare dagarna vaknat jättetrött efter alla smärtor. Glad över det var jag och kom på idén att en promenad upp till affären för att köpa lite god frukost med mamma och Rocky inte vore dum. När mamma hade vaknat kom hon in till mig och jag berättade då min idé. Hon skrattade till och sade att hon precis hade tänkt och fråga samma sak. Så ja, vi for iväg. Lite stolt över mig själv då jag tycker det är jobbigt att visa mig ute såhär i mina kortisondagar samt i rullstol.

När vi kom hem hade Jenny precis vaknat, hon sov nämligen över här. Jag var riktigt taggad på våran goda frukost och började ta fram massa saker. Men vet ni vilka som då rullar in på uppfarten?! Jo, HSV med både en läkare och sjuksköterska. Vi hade verkligen ingen aning om detta då de är lite dåliga på att informera många gånger. Glad blev jag tyvärr inte då jag hade förväntat mig en mysig frukost och inte något läkarsamtal. Men ja, frukosten fick vänta helt enkelt. Länge var det här också, anledningen kommer jag dock inte ihåg, minnet sviker ibland haha. Men tillslut fick jag iallafall äta min frukost men tyvärr blev jag på lite dåligt humör efter detta.

Hann precis äta upp innan det var nästa grej, denna gång duschning. Som jag nämnt så är duschen inte längre ett avslappnade och skönt moment för mig utan istället ett väldigt ångestfyllt. Det är alla dessa omplåstringar efteråt som känns jobbigast och speciellt det på ryggen. Hela dagen försvinner verkligen bort. HSV - frukost - dusch och så är klockan helt plötsligt 15. Kände verkligen att jag vaknade på fel sida denna dag, eller njae, skyller nog mer på HSV. Ringde därför hit Alva så att hon kunde muntra upp mig. Vi gjorde inget ansträngande utan tog det lugnt och bara pratade.

Sedan var det dags för middag och vi hade det riktigt mysigt. Ja, ett tag iallafall. Började plötsligt ana lite lite smärta och reste mig därför upp för att avlasta bäckenet och ge en extra dos i båda pumparna. Då såg vi hur det plötsligt rann någon slags vätska längs slangen från porten. Allas första tanke var att det hade gått sönder någonstans och jag fick panik. Sedan kom de på att jag faktiskt hade duschat några timmar tidigare men jag tyckte de lät rätt så osannolikt att det skulle vara anledningen. Vi klistrar ju alltid för "paketet" innan jag duschar och dessutom tänker jag att vattnet borde ha runnit ut tidigare isåfall och inte flera timmar efter. Mamma slängde sig på luren till trygghetsjouren direkt och väntade därefter på att HSV skulle ringa tillbaka. Jag fick totalpanik och fortsatte att stressa upp mig, och då följde även smärtan med upp. Ett smärtgenombrott på g. Så när HSV väl ringde upp säger mamma stressat att min slang var blöt och behövs kollas och läggas om, samt att jag precis fått ett smärtgenombrott. "Ja, vi sitter i bilen och åker ut på en gång!" Samtalet avslutades och allesammans hjälpte mig in i mitt rum.

Smärtan stegrade fort och när jag trodde att smärtan inte kunde bli värre så blev den det. Varenda sekund kändes som en evighet. Jag orkade verkligen inte detta en gång till, nu räckte det, nu ville jag inte mer. Joel, Jackie, Alva, och mamma fanns iallafall bredvid och stöttade mig. Jag skrek "Vart är dom?!" gång på gång, och när det hade gått ca 35 minuter bad jag mamma ringa dem igen och fråga vart de höll hus. Då behövde hon först nå trygghetsjouren, och sedan var det bara att invänta att de skulle ringa tillbaka. 10 minuter tog det trots att vi återigen sagt att det var akut. "Vart är ni?" "På kontoret!" De satt alltså inte i en bil ut till mig utan hade åkt tillbaka till kontoret. Mamma visste inte vad hon skulle ta sig till, och blev då ombedd att köra mig till sjukhuset. Det hade inte gått att flytta mig någonstans vid det laget så mamma bad dem att larma en ambulans.

När jag fick reda på detta så visste jag inte vad jag skulle ta mig till alltså. Jag blev så så arg och frustrerad, och visste inte hur i hela helskotta jag skulle orka med ytterligare en halvtimmes väntan. Tillslut knackade det på dörren och in kom sköterskan vi pratat med på telefonen. Trots att jag typ var halvt medvetslös var det enda jag ville göra där och då att slå hen rakt i ansiktet. Förlåt haha! Men denna sköterska skapade 40 minuter onödigt lidande för mig vilket jag såklart var väldigt förbannad över. Men ja, släppte dessa tankar rätt så fort, bara jag blev smärtlindrad. Inte kort efter att hen hade kommit kom även ambulanspersonalen vilket också kändes otroligt skönt.

Så fort min smärta var nere på "normalnivå" igen så packade de in mig i ambulansen. Var helt förstörd och hade ont i varenda kroppsdel. Denna gången var det för en gångs skull skönt att få komma till sjukhuset, en lättnad och trygghet. När jag kom till sjukhuset somnade jag nästan på en gång. Kände äntligen lite trygghet, där kunde jag få det jag behövde väldigt mycket snabbare än hemma.


Gillar

Kommentarer

David_B
David_B,
Att du har en glad nyhet räcker, för varje glad nyhet om dig är en toppennyhet! Tror att du gör helt rätt i att vila mycket när du kan, återhämtning är viktigt. <3
Ann
Ann,
Fy Fan helt katastrof missar dom. Du mamma ska ju känna er trygga ändå slår vad det så mycket Fy Fan för svensk sjukvård. Tänker p dig hoppas det blir mindre smärta med den mys medicin kram ann
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229