Header

Igår vaknade jag med en nästintill normal fot, då nästan all svullnad lagt sig under natten. En betydlig skillnad sedan jag gick och lade mig dagen innan. Alltså verkar det som om fragminet (blodförtunnande) hade en rätt stor påverkan. Fick komma ner tidigt på ultraljudet, och eftersom jag fick en väldigt dålig sömn var de snälla och transporterade dit mig i sängen. Ultraljudet gjordes men inget kunde hittas, vilket är väldigt frustrerande. Såklart vill jag ju inte ha en propp, men jag vill ändå hitta en orsak till symtomen så att man kan göra något åt dem.

Tillbaka på avdelningen somnade jag om igen, och vaknade inte förrän fyra timmar senare, då min läkare kom. Vi snackade om resultatet av ultraljudet, samt krånglet med pumpen. De har tyvärr inga klara svar när det gäller benet, och när jag då konstaterade att fragminet hade funkat hade vi lite delade meningar. Han sa att fragminet var till för att motverka en befintlig propp och att man inte skulle använda det i förebyggande syfte, vilket jag absolut tycker låter rimligt. Men då sa jag att den ju faktiskt funkat väldigt effektivt mot svullnaden, och att det kanske fanns ett samband. Men nej, han tyckte "tyvärr" inte att det var någon idé, bara onödigt. Jag är ju inte alls kunnig gällande detta så jag litar självklart på honom, men är fortfarande rädd då vi inte vet vad anledningen är. Jag kommer nog inte våga åka hem om min vrist fortfarande är svullen..

Inte långt därefter kom smärtteamet. Denna gång var det som tur var bara två, de brukar annars vara typ fem. Och tyvärr blev jag riktigt riktigt upprörd kan jag säga. Jag berättade om svårigheterna med pumpen och att jag har bett om hjälp lääänge, i flera veckor, men inte fått någon hjälp. Jag känner mig helt bortglömd och oprioriterad, som om det inte är någon som bryr sig om att jag lider och har ont. Hen avbröt mig hela tiden då hen ville ge svar på tal, men jag kände att jag verkligen behövde få prata till punkt för att få säga det jag ville. Hens svar på varför det tagit så lång tid var att hen haft semester. Då blev jag arg. Såklart hen ska ha semester, men min cancer tar ju inte direkt semester, och då måste ju någon annan få ansvaret och jobba med mig. Sedan började vi prata om vad problemet faktiskt var, att pumpen inte fungerar när jag ligger ner men funkar helt perfekt när jag står. Då började hen snacka om intolerans hit och dit, och att man blir det av medicinerna. Det har jag förstått, men att jag skulle vara intolerant när jag ligger ner men inte vara det när jag står upp, fattade jag verkligen ingenting utav. Och när jag frågade hur hen menade så bara lämnade hen frågan, ingen förstod någonting. Under hela samtalet upplevde jag hen så nedvärderande, nonchalant, och elak, skrattade till och med åt mig. Jag kunde verkligen inte förstå varför hen betedde sig på det viset. Jag vill ha förståelse, förståelse för att ha konstant smärta dygnet runt. Jag vill ha förståelse, förståelse för den rädslan jag har över vad som komma skall. Jag vill bara ha förståelse, förståelse för att jag är en tonåring, 17 år, och kommer dö. När vi äntligen skulle avsluta samtalet avslutade hen med att säga att hen inte kan rå för ifall alla hens patienter är tjuriga och blir arga på hen. I hens huvud hade hen alltså inte gjort fel utan det var jag som var problemet. Absolut erkänner jag att jag inte är den smidigaste ibland, men det är inte ens konstigt pga allt jag går igenom. En professionell läkare hade behandlat mig exakt likadant som sina andra patienter även om jag nu skulle haft dålig attityd.

Grät ett bra tag över detta, sådan frustration. Blev glad igen när min sjukgymnast kom in. Eftersom jag har ständig smärta och då spänner mig har jag fått väldiga problem med min nacke/rygg i omgångar. Nu är det en sådan "omgång" så jag har i flera veckor haft väldigt ont i huvudet. Därför kom min sjukgymnast upp hit och masserade min nacke lite. Eftersom vi var på sjukhuset fick vi ta vad vi hade, en stol, med huvudet lutandes på ett gåbord, och lite intimolja på det haha. Tyckte vi var uppfinningsrika, och det gick ju faktiskt. Skulle verkligen behöva en riktig massage över hela ryggen dock, med en riktig massagebrits och olja, det fåt bli en annan gång, men lite underlättade det iallafall.

Min läkare skrev en remiss till akutröntgen angående katetern i ryggen (pumpproblemet), och redan till kvällen lyckades vi få en tid. Såklart hade jag fel PVK i min högra arm då röntgen behövde en annan sort. Därför behövde de sticka i min "dåliga" arm, den som har riktigt dåliga kärl. Tredje gången gillt gick nålen rätt, och nu är jag blå i hela armvecket. Röntgen gick väl sådär att göra, grät massor pga smärtan jag fick av att ligga på rygg på den hårda britsen.

Idag väntar vi på röntgensvar för att se om de kan göra något åt katetern, och vi håller tummarna!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments