JAG ÄLSKAR ER!!

Nu hoppar jag tyvärr lite mellan dagarna och kommer skriva om min tisdag lite senare i veckan. Filmade in en vlogg i tisdags och vill gärna publicera den och inlägget samtidigt och inte avslöja allt för mycket nu. Tänker att det kan vara kul med både skrift och rörligt material. Den ligger i redigeringsprogrammet och jag kommer försöka göra klart den så fort jag bara kan. Så ja, ni får vänta och klura lite haha,. Kan iallafall avslöja att det var min "Tuvas dag", och jag hade en av de bästa dagarna på väldigt länge, ett minne för livet. Vet ni inte vad Tuvas dag är för något så är det dags att veta det nu. Läs om dessa fantastiska människor här!

Ni kan iallafall få en liten sammanfattning från de senaste två dagarna, onsdag och torsdag.

I onsdags gjorde jag inte mycket. Dagen började med ett besök av sjukgymnasten. Massage och akupunktur som vanligt, vilket verkligen behövdes en dag som denna. Har verkligen haft sådana muskelsmärtor, samt en väldigt spänd nacke denna vecka. Något bättre blev det iallafall. Sedan satt jag framför datorn typ resten av dagen och försökte göra lite nödvändiga saker på den, svarade på mail och sms, skrev blogginlägg, redigerade video, rensade bilder, och en massa annat. Så det blev en jobb/slapp - dag typ. Väldigt behövligt, tror kroppen behövde en liten vilodag efter tisdagens alla äventyr.

Idag var det precis som alla andra torsdagar ett portnålsbyte som dagen började med. Vi körde på samma rutin som förra gången, och det gick bra som vanligt. Nu när jag börjar komma upp i en rätt stor mängd läkemedel så förlorar jag bara mer och mer känsel. Så nu isar vi bara portomårdet någon minut innan vi sedan trycker igenom nålen. Innan har det inte spelat någon roll hur länge jag suttit med isen, det gjorde ändå alltid ont. Men nu när jag får så mycket läkemedel som jag får, samt lite kylning, så känner jag inte längre sticket alls, utan bara själva trycket som blir när man trycker in den. Detta är något som är otroligt skönt även fast jag inte tycker om att jag har så dålig känsel. Jag får försöka se de positiva bitarna med det helt enkelt - att nålbytet blivit till en mycket enklare grej nu när det inte gör ont att trycka in nålen längre. Hann dock få ont i tumören medan nålen var ute, trots att det verkligen inte handlade om lång tid i jämförelse till vad det tidigare tagit att byta. Tog bara ca tio minuter och ändå började smärtan stegra ganska snabbt mot slutet. Så ja, att jag skulle hinna ta en dusch emellan nu är ju verkligen helt omöjligt.

När HSV hade tagit sitt pick och pack och gått satte jag mig framför spegeln och gjorde iordning mig lite lätt. Sedan bar det av mot stan, sjukhuset. Jag hade nämligen en tid hos min sjukgymnast där. Och för att ni inte ska bli helt förvirrade så kan jag berätta att jag har två olika sjukgymnaster, en på sjukhuset och en via HSV. Eftersom båda bara kan träffas max en gång i veckan så får jag helt enkelt ha två så att jag åtminstone kan få två gånger istället för en. Skulle egentligen typ behöva det 3-4 gånger i veckan men det finns det tyvärr inte resurser till. Tvekade först med att ta denna tiden dock då jag kände att jag inte orkade med att åka till sjukhuset. Men när jag vaknade idag var jag ändå väldigt glad att jag hade det inbokat. Hade verkligen så galet ont i nacken, vilket ledde till att jag hade världens spänningshuvudvärk. Och alltså, jag kan knappt fokusera på något annat än det när det väl kommer. Efter lite massage och akupunktur så var huvudvärken som bortblåst. Verkligen så skönt. Och nu menar jag efteråt såklart och inte själva massagen. Den är en ren pina, och de tar i så att jag nästan skriker. Men om det ska ha någon effekt på mig så måste det vara så hårt tyvärr.

Efter massagen var det ÄNTLIGEN dags att få träffa lillen. Min moster ligger fortfarande kvar på sjukhuset då hon har lite tokiga värden som måste övervakas. Perfekt att hälsa på när jag ändå var där. När jag kom dit var jag nära till tårar kan jag erkänna. Han var verkligen så otroligt fin, och jag kan inte förstå att han äntligen är här. Allt jag ville var typ att få gosa med honom, samtidigt som jag knappt vågade ta i honom då det kändes som om jag typ skulle göra illa honom haha. Men med lite stöd från Åsa fick jag hålla i honom ett bra tag, och alltså det var så otroligt mysigt. Var där i mer än 1,5 timme, och tiden har nog aldrig någonsin gått så fort haha. Nej, nu längtar jag bara efter ännu mer bebisgos!!

Sedan hämtade pappa upp mig, och vi hämtade i vår tur upp min storebror Ludde, och åkte därefter hem. Hemma möttes jag av Rocky, Joel, och Jackie. Vi alla hjälptes åt med maten, och det var roligt att se hur bra vi samarbetade. Vi åt sedan vår mat, pratade massor, och jag fick gosa en massa med lilla Rocky. Sedan bar vi av till stan igen, denna gång jag Joel, Ludde, och pappa, "basstommen" i familjen. Tycker det är viktigt att bara vi syskon och pappa träffas ibland trots att Jackie nu ingår i familjen, och detta förstår hon såklart.

Jag hade givit i förslag att vi skulle gå på bio, vilket alla tyckte var en jättebra idé. Blev först ett stopp på Hemmakväll, där jag köpte hur mycket godis som helst. Sedan tog vi oss till biosalongerna, där vi köpte ännu mer snacks. Jag och Ludde hade valt film, skräckis stod på schemat. Det är verkligen min favoritgenre. Jag frågar mig dock alltid varför varenda jäkla gång jag sätter mig på en sådan bio. Sitter ju med händerna framför ansiktet och en ångestklump i magen under hela filmen haha. Ändå plågar jag mig själv med detta gång på gång. Varför vill man skrämma sig medvetet? Kan på riktigt inte förstå det haha. Efter bion blev det raka vägen hem med färdtjänst, och som tur var var mamma snäll och stannade uppe och väntade på mig, trots att klockan var halv 12. Hade varit helt paranoid efter den där filmen annars haha.

Och nu till det sista och allra viktigaste! Igår uppmanade jag er att bidra med 10 kr till min insamling. Jag tänkte mig max 5000kr, verkligen inte mer. När jag sedan går in vid lunchtid idag såg jag att vi bara var några hundralappar ifrån mitt mål. Bara några minuter senare får jag massa grattis-sms, folk som hurrar över att vi äntligen nått målet. Jag kunde verkligen inte tro att det var sant, 15.000 kr är liksom väldigt MYCKET. När jag sedan går in lite senare på kvällen ser jag att folk fortsatt att skänka ännu mer och vi är just nu uppe i 205.780 kr. Mer än 20.000 kr på mindre än ett dygn har vi lyckats samla in. Ni är rent ut sagt helt jävla underbara! Kommer verkligen aldrig någonsin begripa hur jag förtjänat er, vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka er för detta. Ryser i hela kroppen av tanken att vi har lyckats samla in hela 200.000 kr till Barncancerfonden. Och att dessutom alla dessa pengar får stå bakom mitt namn gör mig så otroligt rörd. På det sättet vet jag att jag aldrig kommer lämna denna värld förgäves. Jag syntes och jag gjorde skillnad!!

Nu till mina frågor! Jag skulle ju självklart vilja fira detta på något sätt och vis, fira att vi äntligen kommit i mål. Hur vet jag dock inte. Finns det något speciellt som ni skulle vilja se, något speciellt blogginlägg eller video? Eller om ni har några andra förslag på hur jag skulle kunna ge tillbaka lite till er?! Sedan till den andra frågan. Hur ska JAG fira? Ska jag dra ihop ett gäng och käka, kanske någon rolig aktivitet, eller något helt annat? Vill som sagt väldigt gärna fira detta då detta verkligen är något väldigt stort för mig. Har ni några förslag skulle jag vara supertacksam ifall ni vill skriva dem!

Tack ännu en gång för världens bästa stöd! Hade aldrig ens vågat drömma om detta när jag startade bloggen, att jag skulle få så otroligt stöttande och fina följare. Evigt tacksam!

Gillar

Kommentarer

Anki
Anki,
Å vi älskar Dig🥝 kram
Jess
Jess,
hej Saga!
vill bara skriva TACK för en fantastisk blogg och denna insikt i ditt liv. Det är verkligen en ynnest att få ta del av allt du skriver då det faktiskt är ganska unikt att få se sådan ärlighet över nätet nuförtiden... du är grym!!
hade tänkt ställa en fråga också, varav du får välja själv om du vill svara eller ej... men here goes!
Tänker på din familj som du verkar ha så nära relation med, hur ser deras hanteringsprocess av detta ut? Har dom lyckas ”komma så långt som du” och kunna leva i det som är nu och den tid dom har med dig? Möter ni i varandra i känslorna kring allt detta? Pratar ni lika öppet om allting som du skriver här?

KRAM OCH KÄRLEK!! Du gör skillnad.
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229