I behov av kärlek

Eftersom det varit många intensiva dagar här på sjukhuset så lider ju tyvärr uppdateringen av det. Kommer dock skriva ifatt alla dagar då jag vill ha de dokumenterade. Så ha lite tålamod så kommer allt snart att ligga ute!

Smärtteamet har varit här en hel del för att checka av läget och stämma av vad vi ska gå vidare med när det gäller smärtlindring. Eftersom jag denna vecka haft så otroligt ont fick vi då godkänt att höja pumpen. Jag har den senaste månaden legat på 0,7ml/h i pumpen, och nu sa de att det var okej att höja ända till 1,5ml/h om så behövs. Det vi behövde vara observanta på var känseln. Just nu känner jag varken kyla eller värme från naveln till knäna. Känselbortfallet fick inte gå så mycket högre än naveln då det kan ge allvarliga konsekvenser. Morfinet är det ingen fara med, men bedövningsmedlet i pumpen skulle kunna bedöva mina andningsorgan och då göra så att jag inte kan andas. Därför är det väldigt viktigt att vi kollar av känseln då och då, med hjälp av en kall liten tuss. Om jag inte kan känna kylan, ja, då får jag helt enkelt inte höja något mer.

Fredag 9/3

Denna morgon började med att en man från smärtteamet kom. Vi pratade lite allmänt om hur smärtlindringen har varit och hur jag mått. Jag bad då honom att testa om jag kunde känna kyla, varpå han frågade varför. Och då berättade jag ovanstående för honom, att hans kollegor sagt att det är väldigt viktigt. Han suckade, gick sedan och hämtade ett kallt papper och provade. Rädd blev jag när det visade sig att jag inte hade känsel förrän han kom ovanför brösten. Detta betydde ju att medicinen hade spritt sig uppåt, dit den inte skulle. Jag blev livrädd, och helt plötsligt kändes mina andetag tunga och jag fick svårt att andas. Något jag då var helt säker på berodde på medicinerna. Troligtvis var det bara en början till en panikattack, och det var därför det var svårt att andas. Men jag var orolig och ville hellre sänka pumpen och ha lite ont, än att vara paranoid och tro att jag ska sluta andas vilken sekund som helst. Därför bad jag dem att sänka från 1,0ml/h till 0,9ml/h så att jag kunde känna mig lugn.

Ni vet ju att jag "klagat" om min onda nacke ett tag?! Jag behöver verkligen hjälp med att tänja ut den lite. En undersköterska här började då prata om en metod som hon för några år sedan lärt sig på en utbildning. Jag sade inte nej och provade gärna. Metoden heter taktil-massage, och istället för att jag ska försöka dra en dålig förklaring tänker jag att det jag lägger in en länk här till dem som vill veta mer.

I början av "massagen" hade jag svårt att slappna av, smärtan gjorde så att jag inte kunde tänka på något annat. Ändrade position var tionde sekund men det gick inte, kunde verkligen inte hitta ett bra läge. Men efter att hon hållit på i några minuter så var smärtan som bortblåst. Hur kan man bara helt plötsligt "glömma bort" sådan stark smärta?! Så faschinerande att smärtan bara försvann av hennes handrörelser, att man på så sätt kan lura hjärnan. Nej, tyckte det var riktigt häftigt och så himla bra teknik, nu vet jag hur jag ska göra när min kropp behöver avslappning.

Efter "massagen" satte jag mig på en stol då hon skulle massera min nacke lite också. Och detta var nog den hemskaste massage jag någonsin fått haha. Verkligen inte för att hon var dålig på det, utan för att jag hade/har jordens stelaste nacke. Det ömmar liksom bara av att ta på huden. Så försiktigt stod hon och masserade min nacke en längre stund. Det kändes oerhört skönt och bra efteråt och med en värmekudde blev det till och med ännu bättre. Så glad att hon verkligen tog sig tiden att vara inne hos mig så länge, hon fick ju nämligen ta igen sina andra sysslor efteråt.

Efter det var jag ledsen, trött, och i behov av kärlek. Var nog mest bara less på livet, less på att hänga på sjukhus, när allt jag vill är att leva livet och njuta till fullo. Känner mig ständigt fångad i ett fängelse, både i min kropp men också på sjukhuset. Mitt huvud blir verkligen helt kaos när jag är här. Jag känner mig inte som mig själv, noll energi, och orkar inte vara samma glada Saga som jag är utanför sjukhuset. Trots min inte så stora 80 cm säng kröp mamma ner vid mig. Hon bara låg bredvid mig och kramade om mig, visade att hon brydde sig. Alldeles precis vad jag behövde just då. <3

Därefter ville jag verkligen ta en dusch. Hade inte fått duscha på hela veckan då jag inte kunnat tagit mig upp ur sängen och jag kände mig verkligen så så ofräsch. Målet för dagen var duschningen, det skulle ske, så var det bara. Det är ju inte bara att kliva in i duschen inte. Innan är det nämligen en hel procedur. Det första steget är att ens komma in till badrummet. Sedan inplastning av både porten och PVKn, klä av alla kläder, hålla reda på mina alla tre slangar (urinkatetern också), som alltid är ihoptrasslade, och tillsist in med mig - och mamma. Mamma fick agera frisör, och ställde sig bakom mig i duschen och hjälpte mig att massera in schampo och balsam i håret. Något hon också var duktig på var att raka benen, lyxigt va?! Nej, egentligen är det ju såklart något som jag helst skulle vilja göra själv, men när det inte går får man skratta åt det istället. Världens bästa känsla att få komma ut och känna sig ren och fräsch igen!

Ansträngde mig mycket när jag gick in och ut ur duschen, samt när jag klädde på mig, och detta leder ju såklart till smärta. Gråtandes kom jag tillbaka upp i sängen, då var energinivån lika med noll. Som tur var kom Isabells moster och mamma hit och muntrade upp mig. Spontanbesök, det allra bästa! De bor bara fem minuter härifrån, vilket betyder att det är enkelt att att bara gå hem när jag inte orkar längre. Nu när jag legat inne har mitt mående verkligen gått upp och ner, i väldigt snabba svängar dessutom, därför är det skönt med folk som bor så nära för då kan man skicka hem dem utan att få alldeles för dåligt samvete. Vi kollade iallafall Talang. Eller kolla och kolla kanske vi inte gjorde. Då det var ett tag sedan vi sågs var vi i behov av att snacka av oss lite. Jag var värst av alla. Min mun gick nonstop, och det är nästan så att jag skäms för att jag inte kunde hålla käften haha. Vid tolv vandrade de över till sina lyor, vi behövde verkligen slita oss från varandra. Kanske ett tecken på att vi måste ses mer?!

Precis i den stunden vi skulle vinka hejdå till Lisa och Annika fick jag världens svettattack helt utan anledning. Mamma fick öppna fönstren, men ändå bara rann det om mig. Funderade på vad detta berodde på, och så föll det ju klart när mamma sa "Feber!" Då kände jag mig nästan lite dum, hur kunde jag inte tänkt på det först?! Till mitt försvar är jag inte en person som får feber ofta, alltså nästan aldrig. Tempen visade högre än 38,4, och vi fick övervaka det lite då och då. "Ta en alvedon!" är det många som säger. Om jag gör! Två stycken alvedon 665mg, tre gånger om dagen, och mer än så får jag verkligen inte ta. Så det fanns inte så mycket att göra, vi fick vänta och se om det lade sig.

Gillar

Kommentarer

Ulla
Ulla,
Vilken kämpe Du är Saga...och när Du skriver om Din nacke så vet jag verkligen vilket helvete de är..och alla är vi olika hur vi reagerar på behandlingar. Vet inte om Du provat växelvis kyla och värme gelkudde ..ibland funkar de för mig. Har Du hunnit med eller orkat att titta på Arons bisittarjobb i Pharalymic ..och i studion med programledaren...han är så bra och vilka kämpar han refererar. Kram till Dig och Din mamma och Cissi och och 💞💖💞
Lisa
Lisa,
Klart du ska få prata av dig! Jag lyssnar så gärna! Det var så mysigt att få träffa dig, bästa du ❤️❤️❤️ kram
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229