Helveteshelgen (Del 2)

Hej från sjukhuset! Ja, tyvärr är det här denna kaoshelg slutade som jag inte ens hunnit berättat om. Har velat berättat allt för er men tid har knappt funnits, och när tiden väl funnits har inte orken det. Kan inte lova er när inläggen kommer, men de kommer komma iallafall. Så fort orken och tiden finns där så är ni prio ett.

Lördag

Efter fredagens smärtgenombrott var jag väck helt och hållet. Att ha sådär ont tar så otroligt mycket kraft ur en, samtidigt som kroppen inte heller mår sådär jättebra efter den ofantliga mängd läkemedel som ges. Det var första gången på länge som jag tillät mig själv ligga i soffan och göra ingeting utan att ge mig själv ångest. Att pressa kroppen fast den inte orkar bara för att göra något utav dagen känns bara som ren idioti. Min kropp behövde en rejäl återuppladdning och det var klart den skulle få det. Så dagen fick spenderas i soffan, gjorde flertal försök till ett blogginlägg men somnade bara. Och ja, så fick det vara helt enkelt.

Till kvällen kom kusinerna till oss för en kravlös kväll. De hade tagit med sig middag att laga hemma hos oss som allesammans hjälptes åt med. De var helt införstådda med att jag inte orkade så mycket, och jag blev sittandes i soffan medan de andra sprang fram och tillbaka med grejer. Då och då kom någon och pratade lite med mig, även fast jag som sagt inte var i mitt roligaste bruk.

Vi åt supergod middag, tacos fast med grillad kyckling. Så himla tacksamt när folk kommer över och har med sig mat att göra tillsammans med oss, så kravlöst och mysigt. Det blir nämligen ofta bara en matlåda eller yoghurt till mat då vi inte orkar laga något annat. Så ja, detta uppskattades mycket.

Efter så många timmar i soffan var mina muskler inte så glada. Vi lade därför ut soffkuddar på golvet som jag lade mig på, och fick hjälp med lite massage för att försöka stilla kramperna. Brukar vanligtvis alltid lägga extrakuddar under höften när jag ligger på mage för att inte svanka men glömde det denna gång. Jag kom inte på detta förrän jag började få ont. Jag fick hjälp upp på benen igen, och ställde mig för att hänga lite på gå-bordet, men det var då helvetet brakade lös igen.

Det kom som en blixt från klar himmel precis som dagen innan. Jag klickade omedelbart på mitt trygghetslarm och där bad jag att få prata med HSV. När de väl ringde upp sade mamma klart och tydligt att det var akut, och att de skulle komma ut omedelbart. HSV skulle sätta sig i bilen fortast möjligt. Medan vi väntade på att de skulle ringa upp försökte vi få mig till sängen. Trots att det bara är några meter från vardagsrummet till mitt rum var detta otroligt tufft, och jag fick hjälp av både mamma, min moster, och gå-bordet. Att sedan få upp mig i sängen var otroligt otroligt smärtsamt. Tårarna sprutade åt alla håll, och jag vrålade som jag aldrig någonsin gjort.

Något jag också tyckte var otroligt jobbigt var att mina kusiner var tvungna att "bevittna" detta. Kollade på gjorde de inte, men hörde gjorde de. Och läskigt är det när jag skriker så att jag knappt kan andas, gråter, och hyperventilerar. Något som mamma tvingats sett, men som jag inte ens vill visa henne. Kommer ihåg att jag tänkte att jag skulle "skärpa" mig, och att jag inte kunde hålla på och vråla så som jag brukar göra nu när vi hade besök, men alltså det är rent utav omöjligt. Varför jag vrålar som jag gör vet jag nog inte. Men det handlar väl för det första om smärtan, men kanske också paniken att jag inte kan ta mig därifrån, att jag sitter fast i min egna kropp, som håller på att ta livet av mig.

Efter ca 40 minuter var både nattpatrullen och HSV ute hos oss. Tror inte ni förstår vilken lättnad det är när man väl hör den där dörren öppnas. Det enda jag då bad om var att få sova, att bara få blir nerdrogad, och få vakna upp "smärtfri". Det lilla problemet är dock att min kropp inte tar emot några läkemedel när jag är i ett sådant där chocktillstånd. Mina blodkärl drar ihop sig och gör att medicinerna inte kan åka ut i kroppen. Så ja, det tar ett tag innan medicinerna väl ger värkan. Därför ger man också lugnandet först så att jag sedan är tillräckligt lugn för att ta emot själva smärtlindringen. Som jag önskade däckade jag, och vaknade upp med väldigt mycket mindre smärta. Det är en sådan lättnad, kan verkligen inte beskriva den känslan. När jag väl får sådär ont så tror jag aldrig att den ska ta slut. Eller jag tror nog snarare att det är slutet för mig, att det är då jag dör.

När smärtorna kändes okej lämnade HSV och hemtjänsten fick ta över. De hjälpte mig med mina vanliga rutiner, och så fort jag lade mig i sängen så sov jag. Vaknade av mardrömmar några gånger under natten då jag, som jag nämnt förut, får mardrömmar av mycket morfin. Tacksam var jag då för lilla Rocky, som gosade med mig hela natten. Klappade lite på honom, fick några pussar, och så somnade jag om igen.

Ja, jag önskar verkligen att det tog slut här, men detta var bara det andra av de fem smärtgenombrotten.

Lovar inte när jag hörs av nästa gång, men så fort energin kommer så hittar ni ett inlägg här!

Gillar

Kommentarer

vetduvad
vetduvad,
Fina Saga, det gör ont i mig att läsa om din fruktansvärda smärta. Tänker ofta på dig och hur orättvist det är <3 <3
nouw.com/vetduvad
Julia
Julia ,
Åh vad du får gå igenom Saga! Önskar det fanns något som kunde hjälpa dig att slippa detta. Du verkar vara en så fantastisk kämpe!
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229