Nu vill jag skriva av mig

Har tyvärr varit många skitdagar denna vecka, inte bara, men många. Jag har varit ett vrak, motgång på motgång, och när man inte tror att det går mer, så kommer det ännu en motgång. Det är mest vardagliga skitproblem som har ställt till det, ren och skär otur egentligen. Skrattretande hur motgångarna kommer på rad efter varandra. Som igår när jag skulle lägga upp ett inlägg, men som sedan försvann helt och hållet, därav min frånvaro här. Tror att jag hade reagerat typ likadant trots om jag hade varit frisk faktiskt, men såklart så blir ju det lite extra jobbigt att tackla på grund av sjukdomen. Om jag hade varit en frisk person så hade jag inte tagit allt lika hårt. Bittert, men ärligt, nu vill jag skriva av mig.

Mamma hjälper mig med mycket, väldigt mycket. Och det uppskattar jag mer än någonting annat. Men något jag är så less på att jag hela tiden är "tvungen" att känna tacksamhet för allt hon gör för mig, som hon såklart förtjänar. Men det är svårt att vara glad och tacksam över något man inte ens vill behöva ha hjälp med. Hon är så snäll som hjälper mig med allt, det menar jag verkligen. Men som sagt så får jag en hel del press på mig av människor jag träffat (alltså inte mamma), att jag verkligen MÅSTE vara tacksam.

Något som varit ett otroligt jobbigt moment för mig på senaste är att duscha, något som jag ännu en gång förut tog för givet. Man gör ju det, tar för givet att duscha, världens enklaste sak, eller? Nej, tyvärr inte längre för mig. Efter att pumpen blev inopererad så har jag ju nu ett stort "paket" på magen, vilket ställer till det en hel del. Tidigare drog vi en extra plast över själva paketet under duschningen, men nu när jag har haft så problem med eksem så har de behövt göra "paketet" större vilket gör att det inte längre är möjligt att plasta in det så som vi gjort tidigare. Nu är jag tvungen att först få hjälp med att duscha håret, efter det tvättar jag underkroppen i duschen och sen sköljer jag snabbt av överkroppen. Så vi har ju fått det att funka någorlunda. Men jag måste vara ärlig, det känns förnedrande att inte ens kunna duscha själv, det känns verkligen det. Jag älskar min mamma för att hon hjälper mig med det, men jag vill inte ha hjälp, jag vill kunna klara det själv. Jag vill inte sitta där, naken framför min mamma. Har absolut inte några problem att visa upp min kropp för henne i vanliga fall, men då vill jag få göra det valet själv.

Psykiskt jobbigt att veta att man är beroende av någon, det är jag av min mamma. hon hjälper mig med ALLT. Jag älskar henne så mycket för allt hon gör för mig, men som sagt så känns det jobbigt psykiskt att inte klara av att vara självständig. Jag är ju 17 år, i den åldern då jag faktiskt ska vara väldigt självständig. Det är nu alla andra i min ålder frigör sig lite från sina föräldrar för att påbörja sitt egna liv. Det får inte jag.

Man glömmer bort att jag är en tonåring ibland. Tänk hur mycket uppror och bråk man ställer till med i denna åldern. Men på grund av min sjukdom har jag på något sätt tvingats växa upp mycket fortare och skippat denna fas lite. Jag vill göra allt det där andra får göra, göra dom där misstagen, men det får jag inte. Samtidigt som det känns som om jag har tvingats växa upp fortare, känns det också som om jag har backat flera år tillbaka eftersom jag behöver hjälp med så mycket. Ett mellanting, långt ifrån hur jag egentligen borde vara.

Jag känner skuld, jättemycket skuld. Det är på grund av mig, alla mina nära är så ledsna. Det känns som om att jag skadar av att bara röra någon. Vill ju inte känna såhär, men ibland kan jag inte låta bli att göra det. Jag kan ju verkligen inte ro för att jag är sjuk, så varför känner jag den där skulden?! Mamma är någon jag känner extrem skuld för, jag tar så mycket av hennes tid, gör så att hon knappt går runt på sin månadsinkomst och gör henne ledsen. Som sagt så kan jag ju inte ro för det, men det är ändå på grund av mig som dessa problem existerar.

Jag och mamma har haft en hel del bråk senaste månaderna, det ska jag verkligen inte sticka under stolen med. Att bråka med den man älskar mest på denna jord gör så så ont, och det finns inte mycket jag hatar mer än det. Vi båda är frustrerade, frustrerade över hela situationen, att det är som det är. Önskar verkligen att vi slapp allt bråk, och att det kunde vara lite lugn och ro här hemma, lite harmoni. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut. Men konstigt att vi tjafsar är det ju dock inte. Jag och mamma är typ exakt likadana, två väldigt starka individer. Och när vi sitter ihop och är så tätt inpå varandra så börjar man ju efter ett tag reta sig på den andre, så funkar det ju nästan mellan alla relationer.

Ibland önskar jag så att jag bara hade kunnat dragit hemifrån, åkt så långt jag bara kunde och övernattat här och där. Jag önskar en paus, en paus när det blir för mycket, men inte ens det lilla fungerar. För det är så mycket man måste tänka på med mediciner hit och dit, hemsjukvården, pumpen, och att ens kunna duscha. Det är så förminskande och förnedrande att jag är fast. Jag vet att man aldrig kan rymma från sina problem, det är inte det jag menar. Men för att kunna lösa problemen så tror jag man måste zooma ut lite och tänka igenom vad man själv kan göra för att förbättra situationen. Men nu när vi båda är i ständig stress och tvingade att sitta ihop så går det inte.

Skriver ofta här om hur man "ska" leva, att man ska vara tacksam, och ta vara på varje dag osv osv. Men jag är inte mer än människa och kan många gånger tänka på de där skitsakerna och tycka synd om mig själv. Jag känner mig oförstodd. Det känns som om att det är ett krav att jag måste leva upp till varenda ord jag skriver, som om att jag vore ett litet helgon. Men det kan jag inte, jag är mänsklig, och har precis som alla andra också dåliga dagar då allt känns piss.

Den som alltid finns och ställer upp utan krav är Rocky, på riktigt den enda på denna jord. Han har inga krav och han är den som får mig att må bra. Kärlek på fyra ben. Tänk hur en hund kan hjälpa så mycket? Han är så tyst och lugn, precis vad jag behöver. Han lyckas känna av viben och vill alltid ligga i knät och pussa på mig när jag är ledsen. Han finns alltid där, är tyst och lyssnar.

Nu är jag så färdig med att vara arg, ledsen och bitter, det mår ju varken jag eller någon annan bra av. Suger bara en massa energi ur mig. Så jag lämnar det här, mina frustrationer, i detta blogginlägg. Nu ska jag fortsätta hänga med mina kompisar, mysa och se fram emot roligheterna i helgen. Nu ska jag göra allt för att maxa detta till hundra procent, men inte heller sätta för höga krav. Ses snart med roliga saker kan jag lova!

Puss och kram, trevlig helg!

Detta hände idag! Ser ni någon skillnad haha?! Skriver mer om detta inom kort!

Gillar

Kommentarer

Jessica
,
Hej ❤️! Nu försvann en lång kommentar jag skrivit med tankar till dig. Det är i alla fall sunt och friskt och väldigt mänskligt att bli arg o irriterad. Speciellt när man är pressad o trött. De man älskar mest väcker starkast känslor åt båda hållen på skalan. Extrem kärlek- extrem ilska, skuld, glädje, sorg exempelvis. Det är därför man kan känna att man vill strypa sin mamma, sitt barn eller någon annan kär person när man är riktigt arg. Jag har en frisk dotter som är 18 år gammal o jag försökte beskriva lite hur vi har det o hur jag brukar o brukat tänka kring frigörelse och föräldrar/barn relationer. Kommentaren försvann. Tänkte om mina tankar hade kunnat hjälpa dig/er lite. Önskar så att vi kunde lyfta skulden från dig, Ingen kan sätta sig in i din o din mammas situation fullt ut. Kanhända har en del lättare att relatera till att vara förälder o rädslan för att ha ett svårt sjukt barn? Än till att förstå hur det är att vara ung o sjuk o beroende av en förälder? Dina texter är så fina o hjälper kanske dem o oss att förstå mer. Skuld o tacksamhet är det sista jag vill att min dotter ska känna (förutom just i stunden någon gång per år när jag blir riktigt arg på henne o inte känner mig vidare snäll). Att ha barn är som att ha sitt eget hjärta utanför kroppen o det är en gåva även om det ibland kan bli smärtsamt, som för din mamma. Hon gör allt detta för sin egen skull o av kärlek till dig tänker jag. Hon vill göra det eftersom att det måste vara så nu. Kärleken till en mamma innehåller andra ingredienser. Jag hoppas att du kan rymma lite o vara med kompisar o Rocky i helgen ❤️. Du behöver inte leva upp till något. Du är fantastisk precis som du är. Om man inte visar sina känslor i en relation blir man ensam. Det är helt ok att göra knäppa saker o fel o bråka o vara arg oavsett ålder o situation ❤️.
Per
,
Du skriver så bra och det är så lätt att hänga med i hur du tänker! Jag älskar när du påminner om vad som är viktigt egentligen i livet, men vad vore du mer än en känslolös robot om du ständigt resonerade och handlade förnuftigt och rationellt. Hoppas det funkade med att skriva av sig bitterheten! Jag älskar din kämparglöd! Glöm inte bort att vara snäll och förstående mot dig själv!
Helene K
,
Fina Saga, önskar du kunde släppa alla skuldkänslor och kravlänslor. Du ska inte känna skuld för att livet satt dig i en fruktansvärt omänsklig situation. Tror det är väldigt få som hade orkat kämpa som du och jag är säker på att din familj och vänner är så oerhört stolta och glada att ha dig som dotter/syster/vän. I denna pressade tid är det helt naturligt att smärta och oro för framtiden tar sig uttryck i gräl och tjafs. Inget konstigt alls, lägg absolut inga skuldkänslor på dig själv. Det är de hemska omständigheterna och det förstår alla. Och det kompenseras av den klokhet och glädje du sprider omkring dig. Många kramar 💛💛💛
Björn N
,
Saga! Du skriver så underbart fint om dina upplevelser och känslor. Jag vet inte om det är någon tröst men tjafs mellan mor och dotter i din ålder är väldigt vanligt. Förutom att tonåringar vill göra oberoende/självständiga så är mammorna ofta i närheten av klimakteriet. Så i det avseendet är tjafs/bråk mellan er "det normala". Ni har dessutom två saker som försvårar. Dels är din mamma, vad jag förstått, ensamstående. Dels din svåra cancer. Detta gör att ni har ett jobbigt beroende av varandra och tvingas vara tillsammans även när ni inte vill det. Men ni verkar nästan alltid lösa det på ett enastående sätt. Jag är SÅÅÅ imponerad av ditt och din omgivnings agerande. Kämpa på! Ni är hjältar allihop, och framför allt du.
ullijonsson
ullijonsson,
Lilla gumman ❤️ Många styrkekramar till dig & gott nytt 2018 💗
nouw.com/ullijonsson
Carina
,
Du är så underbar och man får en tanke att stanna upp i livet med det du skriver. Förstår att du känner skulld mot din mamma, men hon känner inte så. En mamma gör allt för sina barn, jag vet! Du är fin i det långa håret men måste säga att du är snyggare i det korta. Ärlighet varar längst, kram och hoppas du får en myshelg med dem du älskar 🎉🎉🎉
Helén
,
Du är såååå fin i håret!! <3
Åsa
,
Åhh! Va snygg du blev i håret. Hoppas du haft det bra i Stockholm. Jag lånade mamma på promenad och bastumys.Ni är så underbara båda 2. ❤️❤️
Nina
,
Saga, du är en så klok tjej! Tänk vad många får sig en tankeställare inclusive mig när man läser din blogg! Att ta vara på det man har och vara glad för det! jag önskar dig ett fantastiskt gott nytt år ❤️💫🌟💪
Tack
,
Tack Saga för att du delar med dig så ärligt. Jag tycker själv det känns lättare att ta emot fysisk hjälp från vårdpersonal eller från en personlig assistent än från ens egen förälder som man har en så stark relation till, särskilt i tonåren när man har ett behov av ökad självständighet. Du uttrycker kärleken till din mamma samtidigt som du har behovet av att vara självständig, så bra att vi förstår. Känn ingen skuld kära du!