Bakslag

Söndag

Här har ni en trött tjej, och trött har jag varit sen vi hördes sist, därav min frånvaro. Lördagen blev ju en händelserik dag och det gick åt mycket energi. Och tyvärr måste jag ta konsekvenser när jag tar ut mina krafter så. Det blir verkligen bakslag från dess like. Ena dagen kan jag må jättebra och äventyrar då lite, och då blir dagen efter inte kul. Antingen ligger jag däckad och sover i hela dagen, eller så har jag skitont. En blandning av de båda kan också förekomma. Jag vill kunna våga ha kul, men när jag vet att jag dagen/dagarna efter får bestraffningar blir jag mer rädd och tveksam att våga.

Tyvärr blev lördagsnatten rätt så jobbig. Det blev många tryck på signalknappen för att få hjälp. Tillsammans med personalen fick vi pröva oss fram, pröva vad som möjligen skulle kunna häva mina smärtor. Det blev morfin, lugnande, och massage, och pendlade med dessa tills jag somnade för den gången.

"Sov" sedan tills klockan var ca 14-15 på eftermiddagen, och trots många timmar i sängen kände jag mig inte ett dugg utvilad. Men kanske inte så konstigt när jag gång på gång väcks av smärtor hela natten?! Trots min otroliga trötthet ville jag ändå hitta på något, åtminstone något litet. Film-marathon med lite snacks är ju aldrig fel, och var ju perfekt eftersom jag var rätt sliten från dagen innan. Därför ringde jag till lilla Amanda och hörde med henne, som efter någon timme stod här med en ICA-påse i handen. "Ta på dig något fult så myser vi bara." hade jag tidigare sagt. Och hon hade lyssnat, mjukis-settet var på. Det var då jag tog mitt dåliga beslut. Mamma berättade nämligen om det otroligt fina vädret, och gav i förslag att vi kanske kunde ta en kort promenad ute för att få lite friskluft. Jag hakade på förslaget, och en ny tanke ploppade upp i mitt huvud. Nu ville jag istället ta mig ner på stan och fika haha. Amanda såg väl inte sådär jättetaggad ut, men gick med på det för min skull. Eftersom jag "tvingat" henne bära mjukisar kunde jag ju nu inte bara backa ut ifrån den planen, så mjukisar blev det. Gulliga var vi måste jag erkänna!

Innan vår avfärd behövde kryckor införskaffas, och det har de konstigt nog inte på onkologen. Därför blev det först ett äventyr ner till akuten. Stressade sjuksköterskor överallt, som tyvärr ofta är rätt griniga. Om det är underbemanningen det beror på så är det fullt förståeligt. Knackade en tjej på ryggen och sa "Ursäkta!", hon vände sig om och gav den där utmattade och sura blicken, och frågade vad jag ville. "Jo, jag skulle behöva ett par kryckor då de inte har det på min avdelning!" Och då frågade hon vad det var för avdelning jag kom ifrån, "95A!" Då jäklar blev det full rulle kan jag säga haha. Attityden, ansiktsuttrycket, allt blev helt förändrat, och hon blev genast som en helt ny person. "Ja, klart du ska få kryckor. Sätt dig ner här så att du inte belastar något i onödan så går jag och hämtar." Jag och Amanda skrattade lite när vi gick därifrån. Att man helt plötsligt får sådan respekt när man berättar vilken avdelning man är ifrån. Visst, jag förstår dem. Deras arbetsvillkor är inte sådär jättebra, och de har det riktigt tufft och stressigt där nere. Men jag önskar verkligen att de hade orken att vara sådär trevliga mot alla.

Sedan gav vi oss av till fiket, och speciellt långt är det inte. Vägen har jag gått flera gånger förut, men det kändes väldigt mycket tuffare denna gång. Det chockar mig varje gång hur fort musklerna försvinner när jag blir inlagd. Jag ligger ju i stort sett bara i sängen när jag är här, och musklerna förtvinar snabbt. Det var iallafall jättemysigt att fika, och jag kände mig verkligen glad över att jag lyckades ta mig ut i det fina vädret. Vi satt där och pratade tills de stängde och vi blev utslängda haha. Ditvägen var tuff, men hemvägen, herregud vad den var tuff! Var tvungen att ta flertalet pauser, och det gjorde mig ledsen att se hur dålig min kropp har blivit av all denna skit.

När vi kom tillbaka låg smärtan högt i skalan, och jag blev ipumpad massa extramediciner. Det slutade med att jag däckade totalt, mitt i ett samtal. Precis det jag är rädd för när folk frågar om de får komma hit. Jag vill inte skrämma dem, och jag vill inte att det är en bild som dyker upp i deras huvuden sen när jag är borta. Jag är rädd, rädd för att visa hur cancern tar över min kropp.

Gulliga Annicka, min lilla "extra mormor", kom förbi med mat under tiden jag låg däckad. Sjukhusmaten har jag och mamma bojkottat helt och hållet nu, då den är fruktansvärt vidrig enligt mig. Därför blir det oftast någon enkel mat man köper i frysdisken och värmer i mikron. Man ledsnar rätt fort på det också. Så Annicka var snäll och tog med massa matrester till oss som vi kunde äta istället. Ren lyx att få äta hemmagjord mat! Verkligen något som uppskattas, samt typ det enda sättet att få i mig mat.

När både Annicka och Amanda väntat ett tag åkte de tillslut härifrån, då de insåg att jag kanske slocknat för natten. Tur att de löste sig så bra, men kan verkligen inte låta bli att få dåligt samvete över att det blev som det blev, även fast jag inte hade kunnat gjort mycket åt det.


Gillar

Kommentarer

tänk
tänk,
❤️❤️❤️
nouw.com/tänk
Granndottern
Granndottern,
Om du har ork och lust över till någon mer utflykt så rekommenderar jag ett besök på gamla ”Blå Korset” och äta lunch.
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229